om det bara är en sån kväll, om jag är extra känslig eller om livet bara just nu är väldigt nära. Jag sitter i min soffa, på tvn går en underbar norsk serie på SVT1 som heter typ ”Här kan man tro att ingen vill bo” fast på norska. De pratar med en man som slår hö för hand inte bara på sina egna ängar utan åt tre gårdar till. Han gör det med sin lie och jag kommer på mig själv att tänka hur mycket han måste älska att tänka. Otroligt vad han har tid att vandra runt i sin egna hjärna. Samtidigt surfar jag runt, hamnar på Ebbas blogg och gråter en skvätt åt inlägget där hon skriver så fint om hennes dotter. Har ju en egen i samma ålder och känner igen. Går in på Face Book och blir stärkt av Olgas superviktiga inlägg om fetthetsen, om mammor som ska börja träna innan de har kommit hem från BB, älskar att hon vågar ryta i från. Framförallt så känner jag hur viktiga alla röster är. Hur viktigt det är med alla som orkar bjussa på sig själva, beskriva allt de är med om för att till exempel jag ska stanna upp och tänka till. Min tid med lien med tusen hektar blivande hö framför mig är mina surfstunder. Där jag vandrar runt bland mina egna tankar med hjälp av en massa kloka. Jag blir bättre av det. Så alla braiga människor som delar med sig på vilket sätt ni än gör det. Tack!