Jag vet, det går ju inte. Man kan bara försöka göra allt så himla bra så att det bara kan bli lite bättre. Jag är bättre nu förtiden innan jag fick barn var jag helt hopplös. Jag har alltid velat att allt ska hända NU och händer det inte NU som vill jag veta NU att det inte kommer att hända NU så att jag kan göra andra planer som kan hända NU. Förstår du hur jag menar. Jag tror det.

Det har först mig till allehanda spåtanter, egenpåhittade spåmetoder, handböcker i tankekraft och en massa annat. Varje gång det har blivit lite oroligt i mitt liv har jag försökt att ringa in det oroliga med hjälp av min finaste spåkvinna Katarina, terapi, doktorer, ja allt som kan behövas för det oroliga ska kunna kontrolleras.

Jag förstår att det kan låta helt hysteriskt men det har varit mitt sätt att få koll på saker och inte fullständigt flippa ur. När jag för tio år sen blev med barn med min första dotter fick det här behovet sig en riktig törn. Helt plötsligt var jag med om något som var helt utanför min kontroll. Jag minns hur min mamma sa till mig att det här måste jag lämna till universum. Sjukt obehagligt för en sån som jag men fruktansvärt nyttigt. Det fick mig att lugna mer mig en smula. Nu går jag bara till Katarina en gång om året och fyller på med terapi när jag behöver det. Men varje gång det skakar till lite så väcks mitt behov. Det är lite bra för då hittar jag kraft i det och vet exakt hur jag ska hantera det. Det är bra, det gör inte att jag kan kontrollera framtiden men jag har koll. Örnkoll.