Jag sitter i min soffa. Barnen sover och jag tittar på Bergs bärbara talkshow. Bankis är borta på jobbgrejer. Vi har haft en sån där eftermiddag som är ljuvlig men när alla är så trötta att en sån där kväll i total harmoni med matlagning, barngull, barnbad, rena pyjamasar, sagoläsning… ja allt sånt där mys som gör alla väldigt hela är långt borta. Det blev fil-middag, Bolibompa och barn som föll som furor. Så klockan åtta satt jag här i soffan med datorn i knät. Sådana kvällar kan också vara fantastiska men i bland kan jag inte hejda gamla känslor från att infinna mig i min kropp. Att min man ska komma hem om en stund och att livet är bra tjusigt ändå är ganska så långt borta. Jag vet ju allt det där men jag hamnar tillbaka till det lite ensamma-vi -klarar-oss-själva-men-i-bland-är-det-lite-ynkligt-känslan som ofta infann sig när jag var ensamstående mamma.

Jag tänker på att vi inte är annat än summan av våra erfarenheter och att allt som har hänt oss sitter kvar någon stans. I bland när något påminner oss om en tid är det lätt att hamna lite där trots att man är långt borta från det just nu. Jag tänker att det på ett sätt är viktigt att allt finns kvar så att man kan se tillbaka på mer smärtsamma tider och förstå att livet går vidare, blir större och starkare och att allt har sin tid.

Lite så är jag i kväll.