Wilma har börjat på dagis. Den där lilla nu lite stora tjejen. I dag när jag kom för att hämta henne vill hon visa alla roliga saker och sen kramas. När vi kom ut i vårsolen på gatan kände jag känslan av att jag har gjort det här förr. Varit dagismamma, men det var ett par år sen. När jag väntade Wilma fick jag ganska så mycket kommentarer om att jag började om igen, hur det skulle kännas att bli bebismamma igen som att jag skulle gå tillbaka, börja om på steg ett. Som att det var lite jobbigt.

Jag har aldrig förstått det där med att riva av småbarnsåren. Att få det överstökat. Som att livet skulle stå still som i cement eller att ha små barn är något man bara klarar av.

Jag blir helt yr av lycka av mina barn. De får mig att vara i nuet, känna att livet pågår här. Visst kan det vara utmattande men ack så roligt. Med risk för att låta som en supermorsa men jag tycker inte att det är jobbigt att byta blöjor, jag sover mer än gärna tätt intill min barn så länge jag får och jag tar gärna alla små och stora problem.

För just så vill jag ha mitt liv. Kärleksfullt och intensivt. Jag vill stupa av trötthet efter intensiva dagar. Jag vill vara mitt i livet hela tiden och för allt i världen inte bara klara av.

Tack för alla era olyckliga historier. Jag önskar att jag hade ett par skor till er alla! Det är ju helt galet egentligen att välja en vinnare. Men jag måste säga att ni är alla vinnare som delade med er. Jag tror att det är dödsviktigt att våga prata om saker. Vårt ältande är som terapi och andras historier kan få oss att våga saker vi aldrig kanske trodde att vi skulle våga. Men det var en grej i det här som liksom nöp tag i mitt hjärta lite extra.

Mamma H skriver så här:

”Det blir sällan som man tänkt sig. Tanken på att jag inte haft möjlighet att njuta av den första bebistiden med mina barn gör mig fortfarande lite olycklig. Det kan ju inga skor i världen ändra på, men de är väldigt väldigt fina och lyckosamt nog exakt i min storlek!”

Det är en av mina stora sorger också. Att jag på grund av en massa skitiga omständigheter som jag blev utsatt för inte kommer i håg min första dotters bebistid. Jag är ofta ledsen för det. Det känns som att ha blivit bestulen på det finaste man har. Så GRATTIS Mamma H skorna är dina. Snälla maila din adress till mig så kommer de på posten!

hannah@perfectdaymedia.se

Jag har alltid tänkt att jag skulle bli mamma till många barn. En stor, bullrig familj har alltid varit min dröm. En skara brokiga, ljuvliga ungar som alla är mina. Mitt egna gäng. Jag hade nog tänkt att de skulle vara en tre, fyra år mellan barnen. Men det blir ju aldrig som man har tänkt sig. Jag fick min första dotter Rosa vid tjugoåtta. Tänkte då att det var i grevens tid men nu så här i efterhand så var jag storstädernas svar på en teen-age-mum. Efter ett par började det suga i mitt bebishjärta igen. Men den här gången ville sig mitt liv någon helt annat. Det var inte alls dags för nya bebisar utan för skilsmässa. Jag förstår alla som skaffar en plåsterbebis för att försöka lappa i hop något som inte är bra men det gick inte. Inte för alla familjeidyller i världen.

Så träffade jag Gustav och så kom Wilma. Så här åtta år senare är jag en annan mamma. Det finns ingen skillnad i kärlek när det gäller att få barn men den här gången kom inte bara den himlastormande bebiskärleken utan också en tacksamhet. Att allt gick bra, att vi får ha en sån gullig bebis varje dag och hela tiden, jag är så tacksam för allt.

Jag är redan sugen på en bebis till men vill vänta lite så att jag hinner se Wilma, så att hon får mamma klart och vara liten för sig själv innan det kommer någon ny och ska dela föräldrar. Men min ålder gör att att jag inte hinner hur många bebisar som helst. Kör jag på i rask takt kan det bli två till. Men vi kanske bara ska ha en till? Bara och bara då har vi ju tre. Lyxen kanske vore att skaffa en sista några år efter fyrtio? När vet man att man är bebisklar? Hur tänker ni?

Klockan är sent och jag håller på att förbereda mig inför morgondagens inspelning av ”På middag hos Hannah & Amanda” som för övrigt har premiär på onsdag. I morgon spelar vi in program fyra. Det ska bli kul. Bredvid mig i soffan ligger Rosa och sover. Vi är ensamma hemma. Gustav och Wilma är i Åre. Det är tomt. Rosa säger att det känns som om dom ska komma snart. Jag hör Wilma gny till efter nappen i sovrummet om och om igen.

Det är första gången jag är borta från min bebis så här länge. Jag må vara världens harigaste mamma men jag kan knappt låtsas om att de är borta. Skulle jag ge mig in i känslan skulle det nog bli en smärre katastrof. Jag vet ju att hon har det jättebra, det handlar om mig, mitt kontrollbehov och att jag vill vara med mina barn precis hela tiden. Jag kan tycka att det är härligt i typ ett dygn att vara barnlös sen vill jag bara ha tillbaka dem. Så det här är något av en vardagsprövning för mig. Samtidigt som det är mysigt att det bara är Rosa och jag. Jag tvingar Rosa att sova i min säng och saknar ihjäl mig efter den där gosiga bebisen.

Det känns som om ingen går upp ett enda onödigt gram under graviditeten nuförtiden. Att åka slalom och spela hårda bollsporter gör man tydligen också lätt som en plätt i vecka 26. Så trycker man ut bebisen, eller tar ett ”enkelt” snitt, glider i sina favvotajtisjeans och fortsätter som om inget hänt. Det har aldrig hänt mig. Jag har inte haft några monstergraviditeter men jag har liksom slappnat av, släppt hetsen och känt livet i mig. Illamående har härjat och äta-hela-tiden-receptet varit det enda som funkat då. Därefter har foglossningen tagit vid och verkligen inte bidragit till en enda lust att ta ett stenhårt gympass av något slag. Jag tänkte på det. När jag hör hur det hetsas runt det här blir jag provocerad och jag undrar om det är för att jag känner mig så jäkla efter, dålig och lat för att jag inte tillhör de där som blir mammor utan ett endaste liten skavank. När jag är gravid vill jag bara sitta still, jag är livrädd att något ska hända så allt som verkar hårt och riskabelt finns inte i min hjärna. Jag vill sova jättemycket, gråta, känna och vara medveten om varje liten spark eller bubbel som kommer från den lilla, lilla människan som ska bli mitt barn. Jag har heller aldrig hamnat under kategorin ”vi som ammar bort alla kilon”. Det har aldrig hänt mig. Under tiden jag ammar är det som om kroppen tänker på hela människans fortlevnad och håller i allt fett för kung och fosterland. Visst en del av överflödet kan jag kämpa bort men det är inte för än efter amningen som det ”rasar” eller var man ska kalla att komma tillbaka till sina gamla efterlängtade kurvor. Så till min fundering. Pågår det en jäkla hets? Vem är det som hetsar? Är det kravet på att vara en underbar fru, en stekhet älskarinna och orättvisan att ens kille inte behöver utsätta sin kropp för någon form av viktuppgång som ligger bakom det här? Killarnas rädsla för att deras välsvarvade flickvän inte ska vara lika dan som innan? Hetsar vi kvinnor varandra? Jag blir ju provocerad så det finns ju något i det här? Är det hälsosamt? Är alla som lagt på sig de klassiska tjugo ohälsosamma? Hur ska vi ha det? Hur gör ni? Berätta! Jag känner att det är hög tid att vi skapar en samsyn och stöttar varandra.

Jag ligger nu här i sängen bredvid min snusande bebis. Snart en vecka efter vi slutade amma. Hon är helt nöjd bara hon får somna liggandes på mig. Det är okej tycker jag. Jag drömmer drömmar på nätterna om att mina barn försvinner och kan inte tolka det som något annat än att jag bearbetar min egen separationsångest. Jag har just åter igen läst igenom alla era kommentarer. Jag blir rörd av att så många, i princip alla är så för det här med amning. Jag läser att ni tycker att det är viktigt att jag bestämmer själv och att man ska låta myset och närheten styra. Det är också fint. Ingen har bestämt åt mig. Jag har bestämt helt själv och det har sina anledningar. Jag skulle kunna amma hur länge som helst. Det hade varit härligt. Men den här gången har jag bestämt mig för att göra annorlunda. När Rosa var liten levde jag under helt andra förutsättningar. Jag och Rosa behövde vår symbios. Det var som ett skydd mot världen. Efter en slitsam skilsmässa bestämde jag mig för att göra om och göra rätt. Jag har jobbat så hårt för det. Min belöning är nog min nya stora kärlek tillika pappa till Wilma. Fortfarande varje dag tänker jag på att göra om och göra rätt. För mig handlar det mycket om att släppa taget och släppa in. Så jag bestämde mig att jag skulle ge min bebis ett år av amning. Det blev tretton månader. Wilma får fortsätta mammatanka på andra sätt. Sova tätt intill och all annan närhet. Den här gången handlade det inte om överlevnad utan göra rätt för alla i vår lilla familj. Den där brokiga som ska stämma och klistras i hop. Där alla behöver en fin liten plats. Jag vill att den ska vara förevigt. Så jag anstränger mig för att göra om och göra rätt.

Tack för alla fina och viktiga kommentarer! Jag tycker att det är så befriande att så många tycker att man kan amma hur länge som helst. Men jag gick på linjen att nu sluta helt och det går ganska bra. I natt har jag delat säng med Rosa och sovit lite bättre. Jag vaknar så klart varje gång jag hör att Wilma vaknar i sovrummet bredvid. Men har kunnat somna om. Det viktigaste av allt är att Wilma också somnat om ganska så snabbt och inte blivit lika ledsen/arg. I morse var inte Wilma ett dugg intresserad av att tutta. Så jag tror att det mest är en nattvana för henne. Planen är nu att trycka i henne så mycket mat det bara går dagtid och fortsätta på det här viset. Jag tror att hon kommer sova hela natten när helgen är slut. Vi får se om det funkar.