Hej Hannah,
Jag har lyssnat på alla era poddar och tycker att det är roligt och att ni verkar vara riktigt härliga människor du och din syster. Jag följer också era bloggar och tycker att ni bjuder mycket på er själva. Men ibland kan jag reagera på hur ni uttrycker er angående den livsstil ni visar upp i era bloggar.

Ni pratar t.ex. ofta om att ert liv inte är någon dans på rosor och att det är kämpig att få ihop allt. Samtidigt har du Hannah pratat flera gånger om hur ruskigt tidigt Gustav går till jobbet. Då blir jag lite undrande eftersom han verkar gå till jobbet när de flesta andra människor går till jobbet. Många i min närhet måste lämna barnen klockan sex på förskolan för att deras skift på fabriken börjar klockan 6.30. Det är vad jag kallar tidigt på morgonen.

Ni visar också upp skönhetsprodukter och heminredning för tusentals kronor som de flesta vanliga människor skulle kalla otroligt lyxiga. Att göra naglarna för tusen kronor i månaden eller byta ut samtliga skönhetsprodukter på en gång är inte möjligt för en frånskild mamma även om hon har en bra lön. Jag menar inte att det är tråkigt att läsa om för det är faktiskt underhållande. Men ni måste ju ändå vara medvetna om att ni är privilegierade.

Ni pratar ofta om hur feministiska ni är. Samtidigt säger ni alltid dagis i era poddar. Har ni helt missat att förskolan är en kvinnodominerad arbetsplats där det arbetar förskollärare som studerat i fyra år? Det finns en orsak till att de som arbetar i förskolan vill att ni säger förskola och förskollärare. Det handlar om att höja statusen för en underbetald hårt arbetande yrkeskår.

Ni kommer från en familj där ni fått möjligheter som andra bara kan drömma om även om de är otroligt begåvade. Varför inte byta ut det ytliga ”gör om mig” i er tidning och istället presentera tuffa tjejer som berättar om hur de lyckats i livet trots dåliga förutsättningar? Det tror jag många skulle tycka var mer intressant.

Det handlar inte om avundsjuka även om jag självklart hade njutit av att ha det gott ställt ekonomiskt. Dock har jag precis tagit mig ur ett destruktivt förhållande och njuter otroligt mycket av livets små guldkorn och av att vara fri.

Tack för ordet!

Hejsan Anna!

Tack för din kommentar. Jag tänker att det är lika bra att jag försöker svara direkt. Den har nämligen gnagt i mig sen jag läste den för ett par timmar sen. Du lindar liksom in en massa dåligt i en massa bra. Det blir nästan konstigast då.

Jag tänker så här och det kanske kan vara bra att veta för alla de som lyssnar på podden. När jag pratar i podden så utgår jag från mitt liv och mina problem, min lycka eller olycka. Det handlar inte om att jag jämför mig med någon annan. Jag vet att det finns jättemånga som du säger ”går till ett fabriksjobb som startar 06.30”, jag vet att det finns de som jobbar natt också från sjukhus till Nyhetsmorgon. Men i MITT liv handlar det om att jag är väldigt ensam om barnfix på mornar. I bland känns det orättvist när mina barn krånglar och stressen tar överhanden. Men om jag ska tänka på att det finns de som skulle älska att ha krånglande barn för de inte ens har några alls till exempel, för så kan det ju också vara, ja då kanske jag inte ska ha någon podd alls. Men när jag pratar om till exempel det här hoppas jag att det kanske finns några andra med samma problem som känner att det är skönt att veta att det finns andra mammor i det här landet som kommer till jobbet sjöblöta av svett med punktering i hjärtat för att det har mutats, hotats och till slut av ren urstyrka burit en sprattlande tvååring hela vägen till förskolan.

Både jag och Amanda är väldigt medvetna om att vi lever ett högst priviligerat liv. Men åter igen. Det handlar inte om vad alla andra kan eller inte. Jag har också varit ensamstående mamma. Jag har varit på den totala ekonomiska botten och landat, kravlat mig upp igen och åter skapat ett stabilt liv. Utan alla män i världen. Jag har fixat det helt själv och nu är jag här.

Det här med Dagis hänger ju med bara för att det hette det när vi var små. Jag har fått den här kommentaren förr och säger numera Föris, alltså förskola. Men jag blir åter chockad över dina fördomar och tankar. Jag har inga fördomar mot några arbeten. Jag tänker inte att det finns ord på jobb som skulle säga att jag inte tyckte att det var ett viktigt arbete. Men jag vill inte missförstås. I en perfekt värld utan människor med fördomar önskar jag att man inte la in laddning i ord över lag. En sak till, att jag inte skulle vara feminist för att jag kallar förskola för dagis är det löjligaste jag har hört. Det finns inget som jag jobbar med så mycket som att försöka göra livet bättre, lättare och härliga för kvinnor. Allt från att anställa kvinnor, göra viktigt innehåll för kvinnor, visa att det finns andra ideal för kvinnor, att man ska våga säga till, i från och allt vad vi kvinnor behöver bli lite tuffare med. Jag blir faktiskt arg på riktigt när jag försöker göra så himla mycket och du plockat ut det lilla, lilla och använder det för att försöka sticka hål på om jag verkligen är bra för kvinnor? Eller vad är det du vill med det du skriver? Jag föredrar att vi kvinnor stöttar varandra i stället för att ständigt hitta fel och försöka sticka hål på det som kanske är bra.

Anna, det här med att vi kommer från en familj som har gett oss möjligheter som andra bara drömmer om. Vad vill du säga med detta. Att vi har åkt omkring på en räkmacka och bara fått allt serverat? Som om vi skulle ha föräldrar som kan bestämma över hela mediabranschen. Det hade i och för sig varit coolt. Allt vi är och har ligger det enbart stenhårt arbete bakom. Inget annat. Sen hoppas jag att det är en massa braigt i mig som kommer från mig familj och hade de inte varit så knasiga hade vi ju aldrig haft så mycket och prata om.

Nu vet du!

Martina

Du berättade att du är en planeringsmänniska och jag undrar lite hur du strukturerar upp matlagning, handling, städning. Vilka dagar? Lagar du mat varje dag eller tar ni nåt snabbt ibland? Hur har du och Gustav uppdelat sysslorna hemma? Har precis börjat jobba igen efter min andra mammaledighet och det är tydligen det tuffaste jobbet av dem alla att styra upp familjelivet och vardagssysslorna. Vad är din plan? 🙂 Tar gärna emot tips. Är själv en planeringsmänniska.

Kram!

Svar: Hej Martina. Jag har ingen plan. Jag är superdålig på det här. Eller nej jag är inte dålig på att planera men jag är dålig på att ta med Gustav i det här. Jag gör faktiskt det mesta hemma. Jag lagar mat i princip varje dag, det är ett sätt för mig att varva ner. Men det här ska bli mitt nyårslöfte. Att dela upp alla sysslor ordentligt för att få ännu mer koll på allt. Det är helt stenhårt att kombinera familjeliv, hem och jobb. I våra bästa veckor har vi storhandlat och jag önskar verkligen att jag fick till det varje vecka. Det spar så mycket ti och så mycket pengar. Sen har vi faktiskt lite bestämda matdagar som att vi äter omelett på måndagar och fredagsbiff på fredag. Jag lovar att återkomma när jag har en plan! Kram.

Malin

Behöver tips om gravidkläder till den som hade stl 44 eller XL från början. Både hur man klär sig skönt & snyggt men även var jag hittar de kläderna. Har surfat runt på HMs mamakläder men tveksam om jag kommer i de jeansen tex. Hjälp mig!!

Svar: Det finns faktiskt massor av fina gravidkläder. Jag struntade i jeansen och köpte superbra tights och några snygga klänningar, kjolar och toppar som jag levde i. Mina bästa är glammom.se och asos.com! 

Molle

Hej! Jag har ett otroligt jobbigt problem som jag inte vågar prata om med någon av mina vänner, eller någon annan jag känner för den delen. Jag har pojkvän sedan sex år tillbaka och vi träffades när vi var i sjuttonårsåldern. Jag älskar honom, vi bråkar nästan aldrig, vi har gemensamma drömmar och visioner, ett gemensamt hem och framför allt kan jag se en framtid med honom. Det är honom jag ska gifta mig och ha barn med.
Nu till problemet: Jag får ångest av tanken på att under resten av mitt liv inte kunna ligga med någon annan. Jag önskar att jag hade legat runt om tusan innan jag träffade honom, men det hade jag inte gjort. Vi har ett bra sexliv (eller i alla fall ok 🙂 ) men jag kan helt enkelt inte fatta att det bara är honom jag ska ligga med, för resten av livet. Jag vill ju ha trekant, ha dåligt sex med en one night stand, ha sex med en tjej, ligga runt och skaffa mig massa roliga anekdoter och härliga och mindre härliga erfarenheter. Jag kan inte tänka mig att dumpa honom, men jag kan heller inte tänka mig att leva resten av livet utan att ha sex med någon annan. Det värsta är att det verkar som om INGEN annan har det här problemet. Jag har hintat lite till tjejkompisar men de ställer sig alltid helt oförstående då de absolut bara vill ha sex med sina pojkvänner. Mina singelkompisar däremot skulle antagligen säga åt mig att dumpa och leva singellivet (vilket jag ju inte vill då jag älskar min kille och vi är världens team!) Hjälp.

Svar: Molle, jag fattar grejen. Vad jag förstår är du cirka 23 år. Även om det smärtar skulle jag nog råda dig till att ta en paus, göra allt du drömmer om för att sen hoppas att han finns kvar. Om han inte gör det så kommer du träffa en annan. Jag förstår om han är dina drömmars man men tycker ju att man ska göra slut så ofta man kan innan man fyller 30. Detta eftersom det kommer dagar när man just har hela familjegrejen och man har alldeles för mycket att förlora om man blir lite sugen på en utsvävning. Om det är helt otänkbart får du ju glömma dina drömmar och vara en god flickvän. Det finns ju i och för sig en möjlighet att han kanske drömmer om att göra lite samma saker och då kan ni ju göra det tillsammans. Du kanske ska försöka ge dig in på att försöka prata lite om det här. Lycka till. 

Johanna

Hej Hannah! Jag vill börja som tidigare ”talare” och prisa dig och Amanda för er otroliga podcast och ert glädjespridande program! Visst kommer det en tredje säsong?
Jag älskar min bror, men när jag lyssnar på er så önskar jag att han var min syster, haha!
Nu till min fråga… jag är 24 år och så länge jag kan minnas har jag alltid haft en lättare depression under de mörkaste månaderna under året, vilket jag förstår inte är ovanligt. Men denna höst har denna depression visats sig på ett grovt sätt då jag har tappat gnistan till det mesta och jag vill helst bara dra täcket över huvudet och blunda mig genom hela vintern. Lusten till arbete, vänner, familj och sambo är som bortblåst och så vill jag inte leva! Vad har du för tips och egna erfarenheter kring detta? Jag har förstått att både du och Amanda går i terapi/samtal, och jag har genom arbetet även fått prata med en terapeut, men tyvärr så har jag inte råd att bekosta detta själv..
Återigen TACK!

Svar: Jag håller med de kloka tipsarna i kommentarsfältet om att D-vitamin verkligen verkar vara bra. Jag har själv varit lite hängig de senaste veckorna men har nu inhandlat detta. Men du kan inte bara förlita dig på detta du måste ta tag i helheten och också gå i terapi. Gå till din vårdcentral, berätta om ditt problem och berätta att du inte har råd att gå i terapi. De kan ge dig en remiss så att du får gå gratis. Då kan du känna om det är det du behöver. Det kan verkligen vara svårt att hitta lusten de mörkaste månaderna. Jag brukar tänka på en sak min mamma brukar säga till mig när jag har något stort och jobbigt framför mig. Nämligen att jag ska tänka som om jag ska äta en elefant. Det klarar ju ingen, eller hur! Nej, men om man koncentrerar sig på varje tugga och försöker göra den så god som möjligt så han man till slut ätit upp först huvudet, sen resten av kroppen, ja du fattar poängen. Då tror jag att varje dag kan bli lite bättre. Så, D-vitamin, vårdcentralen, terapi och ett dag-för-dag-positiv-tänkande är mitt recept för att ta sig igenom mörkret. Kram!

Emily Johansson

Hej Hanna!

Jag läste din (och Anns bok) från A till bebis när jag var gravid och där skrev du ett så himla fint och sorgligt brev till din dåvarande man. Kan inte du berätta om tiden från då till nu, hur tog du beslutet att separera, hur var varannan-vecka-livet (och när och hur kom din exman plötsligt att bli så involverad i Rosas liv,igen?) hur tänkte du kring syskon? Hur känns livet då och nu helt enkelt? pS. Du verkar så himla stark och glad nu. Roligt!

Svar: Oj, det här är en lång historia. Jag kommer faktiskt med en roman som handlar om just det här i april så då får du den långa versionen. Till dess kan jag säga att det var sorgligt. Jag pratar ganska mycket om det här i våra poddar. Beslutet att separera kom efter en massa tråkigheter som jag kände att jag inte kunde leva med, jag har aldrig vant mig vid varannanveckaslivet och nu bor Rosa hos mig alltid förutom varannan helg, När det gäller syskon så var det kanske just det som blev så tydligt att ett barn till hade känts som en katastrof… Nu är mitt liv tryggt och fint. Jag har en underbar man. Det är bra och roligt och ja jag är stark. Kram!

Karin

Vad gör man när man känner sig så ful så att man knappt kan visa sig för folk?

Svar: Karin man går i terapi! Det finns inga genvägar. Om det är så illa som du skriver måste du få hjälp. Genast. Kram och lycka till!

Hejhej

Hej Hannah!  Jag har ett problem. Det är så att jag är jätte kär i en kille på mitt jobb men jag vet inte hur jag ska få kontakt med honom. Jag är en jätte blyg person så jag kan inte gå fram och prata med honom. Jag har tagit bort min facebook så jag kan inte heller skriva till han där. Har något tips på vad jag ska göra? Skulle vara så tacksam för svar! Kram

Svar: Jag tycker att du ska skriva ett mail som är rart och roligt. Skriv att det är helt galet att du mailar honom på det här viset, att du är världens blygaste så att du inte under några omständigheter skulle våga prata med honom men att du tycker att han är det ljuvligaste du någonsin har mött. Om han inte mjuknar av det och själv tar första steget får du helt enkelt bli kär i någon annan. Vet du jag är världens fegaste när det kommer till sånt här men några gånger har jag struntat i att hjärtat rusat och jag har varit svimfärdig och efteråt trots olika resultat har jag aldrig ångrat att jag verkligen vågade. 

God förmiddag alla fina!

Hoppas att ni har en underbart härlig första advent. Jag kommer att svara på era frågor lite pö om pö. De är så stora och viktiga och behöver bra svar. Hoppas att det känns okej med er. Men jag kommer att svara på alla! En sak bara. Jag fick en kommentar angående att jag inte borde svara på för komplicerade frågor. Jag vill bara säga fast jag vet att ni vet att jag är inte någon expert jag utgår bara från mitt liv och mina erfarenheter vad som har funkat och varit bra. Mår man riktigt dåligt ska man ALLTID söka professionell hjälp. Det var bara det. Här kommer lite svar.

Malmö

Bra ide´:) Jo jag undrar om en sak ni tog upp i er pod för ett tag sedan: ”Om man ska lämna” el liknande. Jag & min sambo har varit tillsammans länge &det har  inte blivit barn ännu av olika skäl ( inte nog av det som behövs om man säger så..), trots att båda vill ha det någon gång. Jag är nu 37 och det känns försent snart. Blir jättestressad då jag också tar mig in i ”karriärsvängen” igen efter en tids studier. Han är en fin person och vi har ett helt liv tillsammans, förutom barn då. Vi är mer som väldigt goda vänner med samliv ibland snarare än älskande. Känns som att hur jag än tänker blir det inte bra. Om man skulle gå vidare: kanske må ännu sämre och inte träffa någon ny. Om vi satsar: status quo och kanske helle inte barn,,Ni menade i podden att det bara känns som att man inte kommer att träffa någon ny men det gör man osv..men kan man chansa om något som kan betyda så mycket i denna åldern.? Hade varit lättare om vi hade haft det extrem dåligt.. Puh blev långt. Tack & ha det fint/ ”Splittrad”

Svar: Jag förstår verkligen att du är splittrad. Så här tänker jag. MAN ÅNGRAR ALDRIG NÅGRA BARN! Däremot kan man ju ångra djupt de man aldrig skaffade. Så här. Karriär kan man göra hela livet. Så den tycker jag inte att du ska tänka på över huvud taget. Jag har alltid gjort karriär trots barn och en massa annat. Jag tycker att du ska prata med din sambo. Om han inte vill skaffa barn nu, nu, nu tycker jag att du ska lämna. Om inte, ge det ett försök men då måste ni ligga mycket och verkligen båda ge det en chans. Det kanske kan blåsa liv i ert förhållande ordentligt, vem vet. Jag är för att sätta deadlines. Ge det ett halvår. Om det varken har blivit barn eller att förhållandet har blivit bättre (mer kärleksfullt) måste du kanske lämna. Du har några år på dig men inte hur långt tid som helst. Så du måste ge dig själv att kunna skaffa förutsättningar för att hinna få barn med din nuvarande partner, med någon annan eller själv. Lycka till! Det kommer bli bra. Livet är fullt av överraskningar bara man sätter saker i rullning!

Sara

Hej härliga Hannah!

Först: Vilken inspirationskälla du och Amanda är! Genom er har jag både blivit peppad till att söka mig till samtal hos ungdomsmottagningen (en större befrielse än jag kunnat tro!) och att starta eget. Så först och främst tack! Ni – Podden, tidningen och era bloggar- är den största peppen på länge!

Så till självaste frågan: Jag närmar mig slutet av min journalistikutbildning och tänkte nu börja frilansa. Har du några generella tips som är bra att tänka på när man vill sälja in ett jobb, söka praktik eller kanske bara skapa kontakt med en trött redaktör? Vilken ton bör man ha, vilka erfarenheter bör man lyfta fram och hur kaxig vågar man vara? Älskade din podcast om hur du håller föredrag. Vilken väg föreslår du att man ska gå om man vill jobba med radio, tidning och tv? Vilka erfarenheter bör man samla på sig? Är det avgörande med en utbildning eller bör man lägga krutet på kontakter och praktik?  Och har du några speciella tips kring hur man tar sig in på TV-branschen? Det vore en dröm.

Hemskt tacksam för lite tips från någon som befinner sig där. Kramar

Svar: Tack för fina ord. Å vad roligt att du ska slänga dig ut i arbetslivet. Det absolut bästa sättet att ta sig in överallt i mediabranschen är att erbjuda sina tjänster mycket billigt eller gratis i ett par veckor. Om du kan fixa praktik i din utbildning eller från arbetsförmedlingen är det guld värt. Att vara en riktig doer som kan tänka sig göra allt till en början är bästa vägen in och bästa vägen att ta reda på vad man vill göra. Vi har just haft en praktikant hos oss som heter Emma, hon är ett lysande exempel på bästa praktiken. Hon är duktig, ryggar inte för något, har gjort allt från att koka kaffe, till att skriva rent intervjuer och skriva saker helt själv. Jag skulle anställa henne i morgon om jag kunde och framförallt skulle jag ge henne de bästa referenser till kommande arbetsgivare. Så se till att kom in någon stans sen kommer dina arbetsinsatser ta dig vidare. Det ena jobbet ger det andra. Flitig och begåvad är den bästa kombinationen. Lycka till!

Karin

Hej tänkte faktiskt fråga om tips på böcker om det går bra:)
Vill läsa härliga böcker som berör, stärker en, ger livsglädje eller ja du fattar. Tror ni har nämnt lite böcker i något poddavsnitt men minns inte vilka. Tack för ett bra program och podd, Ha det gott!

Svar: Oj, jag läser just nu så lite i mitt småbarnsmammeliv. Den boken jag tjatar om i podden heter ”Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation” världens bästa om man just vill ha en en varaktig relation. Jag gillar också The Secret om positivt tänkande. Mia Skäringers första bok är underbar. 

Martina

Hej! är gift sen några år tillbaka, lyckligt. Vi har verkligen det så bra. Jag älskar honom, blev blixtkär när vi träffades, sexet är bra och vi överraskar varandra ofta. Reser ihop och han har verkligen gjort mig så himla lycklig.
Nu är jag väldigt attraherad av en annan man här på jobbet, ömsesidigt, inget har hänt och inget kommer att hända men hur blir man av med alla dessa känslor? mitt spontana jag, vill ju hoppa överbord o fly med den nya men inser att attraktioner kommer och går. Detta är första gången under äktenskapet det sker och jag är.. frustrerad!

Svar: Martina! Du verkar ha ett underbart äktenskap. Det är ju härligt att känna sig attraherad av andra men viktigt att inte hejdlöst kasta sig in i nya saker. Du får tänka på hur mycket du har att förlora och att det inte är värt en massa sorg och besvikelse för att du ska frossa i dina känslor. Sen visst om den stora kärleken drabbar en så kanske det är meningen att man ska byta. Men tänk igenom det noga. Det är ju härligt att känna en massa känslor men det kan också få stanna vid just känslor.

Ida

Hej hannah, jag har 2 barn, en som är 18 månader och en som är 5 mån. Jag är nu sjukskriven för depression och generell ångest. Min kille är då hemma, men jag gör fort allt trots att jag mår jätte dåligt , han ger mig ingen uppskattning eller kärlek, tänker mest på sig själv. Jag har tagit upp detta med honom men ingen förbättring, jag längtar verkligen efter kärlek och någon som ser mig och peppar mig framåt, min kille är bra på sitt sätt, men vi passar nog inte ihop längre. Hur ska jag göra, barnen är ju så små, hur länge ska man kämpa när den andra pantern inte ser några fel, kram från en som vill känna lycka

Svar: Åh Ida jag blir bekymrad och ledsen när jag läser din fråga. Du måste göra en stor förändring för dig och dina barns skull. Jag vet ju inte hur din livssituation ser ut i övrigt men jag tänker att du måste ta hjälp av dina föräldrar eller äldre syskon om du har det. Det verkar som om din kille inte heller har förmågan att hjälpa dig ur det här och i den situation ni befinner er i just nu kan ni nog inte göra det här tillsammans. Om du kan tycker jag att du ska fråga dina föräldrar om du och dina barn kan få flytta hem igen eller att du ber din mamma eller pappa under en period flytta hem till dig. Be din kille skaffa ett annat boende under en period om han kan och jag tycker att det låter som om han också behöver hjälp. Nu kanske det här låter hårt men först och främst måste du se till att dina barn får en dräglig vardag där de också träffar glada, trygga personer som till exempel dina föräldrar. Det här handlar inte just nu om att du ska få kärlek och uppskattning, du får lägga det åt sidan ett tag. Du måste få en massa hjälp att må bättre i dig själv först. Dina barn måste ha det bra. Sen om ni kan hitta tillbaka till varandra har jag ingen aning om det får tiden utvisa. Jag tänker att det är lite som instruktionerna man får när man flyger. Först ska man sätta på sig syrgasmasken på sig hjälp vid katastrof för att därefter snabbt kunna hjälpa andra. Så länge din partner inte ser något fel och inte tar det här på allvar är han inte rätt person att hjälpa just nu. Be om hjälp hos andra! Lova mig det! Allt blir bättre så fort man har satt i gång förändringen. Du kommer att känna lycka igen!

Gäst

Min kille kan inte prata känslor, inget ovanligt med det kanske, med han kan alltså inte ens berätta att han är på skitdåligt humör så att man kan hålla sig undan. Det här är ett problem i sig som jag inte har en aning om hur jag ska lösa. Men jag har en annan fråga till dig.

Min kille har vänner som jag kommer bra överens med, men en utav dem styr alla de andra med järnhand. Så fort hon inte är med pratar de andra skit om henne och är trötta på henne etc. men ingen säger ifrån när hon är med. Hon får hållas. 
Den här diktatorkompisen hatar mig. Hon har explicit sagt att hon tycker att jag förstör hennes vän/min pojkvän. Det valde hon att tala om via statusraden på facebook (ps. ingen av oss är 14 år, vi är 25). Eftersom min kille inte kan prata känslor skjuter han ifrån sig det här när jag vill prata om det. ”bry dig inte om henne”, ”det spelar ingen roll vad hon säger” etc. Han tycker att hon är dum, men vägrar prata med henne om respekt, och kanske hennes brist på respekt. De andra vännerna vet & ser hur hon trycker ner mig när jag är med dem, men ingen säger ifrån, ingen tar mitt parti. Hon har sagt att hon tycker att min kille aldrig umgås med dem längre (och då är det ju mitt fel). Till saken hör det att jag heller aldrig umgås med min kille, för han jobbar jämt och när han inte jobbar så gör jag det. Självklart tycker jag att vi måste få umgås och det utan att få skit för det eftersom vi faktiskt älskar varandra och har valt att vara i ett förhållande. Diktatorn tycker å andra sidan att han är deras vän och bör därför komma hem till dem och deras barn och vara där minst två gånger i veckan. Hon fattar inte att allas liv förändras eller att man kanske får lite ändrade prioriteringar när man går in i ett förhållande. Han träffar dem ändå flera gånger i månaden, så han har inte övergivit dem. 
MEN vad fan gör man när man aldrig kan vara med när hans vänner ses eftersom diktatorn är med då, när man inte riktigt vågar föreslå att vi ska göra ngt utan att vara rädd att trampa henne på tårna och få ännu mer skit. Det måste finnas fler om har problem med sin partners vänner och säkerligen svärföräldrar. Hjälp!

Svar: Oj, vilken jobbig kompis. I det här är inte du eller kompisen/diktatorn problemet utan din kille. Det är han som för er samman och måste ta ställning och hitta en lösning på problemet. Eftersom han inte vill prata om känslor fattar jag att det här är ett superproblem… Mitt råd till dig är följande. Säg till din kille att du inte accepterar att kompisen kommer i första hand och att hon bestämmer för det gör hon inte. Om ni ska kunna ha en fungerande relation måste han sätta ned foten ordentligt. Men i samma mening lovar du att du kommer att umgås med diktatorn för att du älskar din kille och gillar hans andra kompisar. Berätta också för din kille att du kommer säga ifrån om hon trycker ner dig och att han måste stötta dig i det. Jag tror bara att du behöver säga ifrån en gång. Sen får du stålsätta dig och inte låta diktatorn komma åt dig. Man kan omöjligt älska alla. Men hon kan ju omöjligt få förstöra er relation. Lycka till. Ibland kan det skönaste som finns vara att säga ifrån riktigt ordentligt.

Bullen

Är det dumt att tatuera in sin mans namn på kroppen?

Svar: Jag har tatuerat in killnamn på kroppen OCH tatuerat över. I mitt fall blev det fin men jag är inte så kinkig. Jag tycker dock att det är väldigt romantiskt att göra det. Numera har jag bara mina barns namn intatuerade.

Tack för alla fina frågor. Jag kommer svara lite i omgångar. Här är de första!

Therese

Hej Hannah!
Jag håller just nu på att söka jobb & boende i Sthlm. Har du något bra tips hur jag lättare ska hitta boende i Sthlm?
Sen tänkte jag åka upp en dag till Sthlm med flyget och gå in i olika butiker och så dela ut personligt brev & cv. Vilka butiker eller ställen tror du behöver en arbetsglad tjej? 🙂

Svar: Hejsan! Boende i Stockholm är verkligen inte lätt om man inte är en riking. Men jag skulle råda dig till att till en början söka ett andrahandskontrakt och försöka skrapa ihop till insatsen till en lägenhet. Jag vet inte hur du lever men en bra sak som jag gjorde i början av min bostadskarriär var att bo lite större tillsammans med andra i ett litet kollektiv. På så sätt kan det vara lättare att hitta något bra som passar. Jag har dock ingen koll på butiker i Stockholm men tänker att det låter bra att åka upp och presentera sig. Lycka till!

Tilda

Hej
Jag läser på universitetet och om ja ska vara ärlig så är det verkligen jättejobbigt, press och stress är en del av dygnets alla timmar. Detta har resulterat i en del ångestattacker. 
Och jag känner nu att jag behöver hjälp, vännerna räcker liksom inte till. Om jag nu ska ringa till vårdcentralen eller skolan kuratorer- vad ska jag säga när jag ringer? Känns som om dom inte kan hjälp?…

Svar: Tilda. Det är superbra att du tänker på att ta hjälp. Jag tror både att du behöver få bukt med ångestattackerna men också få hjälp med hur du ska plugga på ditt sätt så att det inte blir för mycket. När du ringer ska du säga precis som det är. Att du har ångestattacker och känner att du inte kan ta hand om det här själv längre. Det finns världens bästa hjälp att få bara man säger som det är. Det bästa av allt är att de också kan erbjuda behandling som inte kostar om man bara ser till att få remisser till rätt ställen. Jag tänker också att du sk släppa pressen. Se inte det som ett misslyckande om du inte orkar plugga på en viss nivå eller inte plugga alls. Allt har sin tid och välmående måste komma i första hand. Jag brukar ofta tänka att jag i dag skulle kunna läsa till typ läkare eller jurist men när jag var i ”skolåldern” kunde jag inte ens skriva ett prov utan att tappa det. Men det blev ju bra ändå. Det här kommer också att gå bra om du bara ber om hjälp!

Braigt extrasvar från gäst: Hej, jag vill bara berätta att jag haft precis ditt problem och har fått jätte bra hjälp på min vårdcentral – de kan verkligen hjälpa. Jag ringde bara och sa att jag hade panikattacker och behövde hjälp, det var jobbigt att ringa men vilken lättnad efteråt. Sköterskan bokade direkt in mig hos en kurator. Som jag förstått det använder man oftast KBT mot panikattacker, för att bland annat minska stressen i kroppen. Gå inte och må dåligt en dag till, ring dem, det är verkligen värt det! Och de kan hjälpa dig, jag lovar.

Lina

Hej Hannah. Jag är 24 år och i mitt första förhållande och vi har varit tillsammans i 1,5 år. Jag har ett problem, jag är ofta rädd att han ska lämna mig eller att han inte älskar mig. Han säger detta ofta, men det är som att de orden försvinner ur min hjärna efter några timmar. Jag har en trasslig familjebakgrund med brist på tillit och är övertygad om att detta spelar in. Sen hade jag och min pojkvän en nedgång för 7 mån sen men som vi löste. Men båda dessa händelser spelar in tror jag. Min fråga är egentligen: hur ska jag göra för att lita på honom och inte tänka på att det kan ta slut?
Kramar

Svar: Det här är inga lätta grejer. Det enda jag vet är att det du som måste reda lite i det här. För det första tycker jag att du ska berätta för din kille lugnt och sansat om din rädsla. Jag känner igen mig mycket i dig och det är skitjobbigt att man inte kan kontrollera kärleken. Tyvärr är det ju så att man alltid kan bli lämnad, vad som helst kan hända. Du måste reda i vad det är du är så rädd för. Hur skulle det kännas om det tog slut? Förutom att det gör ont att bli lämnad finns det något annat som blir farligt? Du överlevde förra gången ni gjorde slut eller hur? Med de här frågorna tänker jag att du ska komma till en tanke om att det inte blir så farligt. Kärlekssorg gör ont och det bästa av allt är att det går över. Så för att kunna vara i ditt förhållande och inte i om det skulle kunna ta slut vill jag att du försöker göra upp med slutet om du förstår vad jag menar. Så att du har koll på dina känslor inför det. Sen tycker jag att du ska försöka koncentrera dig på hur det känns nu, dina känslor för din kille och det han faktiskt just nu gör och säger. Om inte det fungerar och tro mig du måste öva lite, träna på det här, men om det inte går kontakta någon du kan prata med. Kram Hannah

Sia

Hej Hanna och tack för en underbar blogg!! Jag Undrar lite om ångest, har lyssnat på podcasten du och Amanda hade om detta ämne och tyckte det var super!! Nu till min fråga: tror du PMS kan ge ökad ångest? Jag upplever mig själv helt uppäten av ångest och dystra tankar ca två veckor innan jag har mens, så jag åt p-piller och då lättade det. När jag väl slutade med pillren så kom det tillbaks som ett brev på posten! Känner mej lite lätt nedslagen av detta- vill helst inte fortsätta m p-piller men vilka alternativ finns? Har du någon erfarenhet av sånt här? Stor kram och tack på förhand!

Svar: Du har hamnat hos rätt person. Jag har sån ångest vid PMS så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det finns massor av hjälp. Jag har testat allt från hälsokostpreparat till ångestdämpande medicin. Jag gick till min gynekolog och berättade om mina problem. Fick tabletter som jag tar under hela pmsen och mitt liv blir 100% bättre! Så tveka inte utan gå och fixa tabletter hos gynekologen bums!

PH

Hej!

Jag är en tjej på 24 år som bor i Stockholm. Jag har länge
haft en dröm att arbeta på en tjejtidning med inriktning skönhet,

Jag ar arbetat med smink och hår i några år nu. Tyvärr så
tog jag inte tag i detta när jag var yngre och fortfarande bodde hemma och inte
hade samma utgifter som idag. Nu till min fråga, har du några tips om hur jag
ska gå till väga? Finns det några sätt att gå utan (obetald)praktik när man
inte har några kontakter inom branschen? Tack för fina program, bloggar och
podcasts! Kram!

Svar: Hejsan! Jag tycker att du ska maila alla tidningar som finns. Erbjuda att gå bredvid någon make-up artist för att få in en fot, träffa människor. Make Up Store har utbildningar och är duktiga på att slussa ut folk i branschen. Det kan vara svårt att få betalt jobb direkt utan några referensen men samtidigt behöver man inte jobba gratis så länge för att få nästa jobb betalt. Skriv i mailet att du kan tänka dig att göra ett testjobb så att de kan se vad du går för. Är du duktig kommer de garanterat att betala nästa gång!

Jag

Hej Hannah, 
Jag läser ofta din blogg, tycker den är helhärlig och ärlig utan krusiduller. Mina vänner ser många likheter mellan mig och hur du beskriver dig i bloggen. Så, ha gärna det som utgångspunkt i funderingen som nu kommer. 
 
Jag har i dryga tre års tid haft en partner, och under den tiden har vi gnisslat och trätat alltjämnt och aldrig riktigt lyckats få till det här lugnet i relationen. Höjdpunkter finns och lugn vardag också, men det tar inte lika stor plats som det negativa. Till saken hör att jag även har tagit kontakt med en terapeut, för att jag i detta förhållande inte riktigt vet vad som är upp och ner på mig och mina känslor/tankar/behov. 
 
Vid senaste mötet hos terapeuten gjorde jag ett stort genombrott och skalade av problematiken ända ner till att min sambo inte bekräftar mig på ett tillfredsställande sätt. Jag blev rent lättad av att fatta att känna sig behövd, härlig, älskad, unik och åtrådd är där skon klämt hela tiden. Självaste grundplåten, i mina ögon, för att kunna ha ett fungerande förhållande där det går att bråka likaväl som att ha lagom vardag utan att det är något som skaver och pockar på. Min sambo och jag pratade om detta igår kväll och han blir såklart bekymrad och hoppar inte jämfota. Å ena sidan vill han att jag ska få känna det jag beskrivit som är viktigt för mig i relationen, å andra sidan vet han inte om han är förmögen att ”säga och agera på mitt sätt, så att jag förstår”. Ett exempel som kom upp är om att längta. Jag kan längta intensivt efter honom i tex en kvart på jobbet och sedan säga hemma; jag längtade efter dig idag. Men han å sin sida (fick jag förstå igår) måste längta efter mig en HEL dag för att kunna säga något sådant till mig. Förstå då att jag känner mig ständigt osedd och oälskad på ett märkligt vis? Ingen man av stora ord och yviga gester. I mina ögon är han till och med snål på leenden. Jag å min sida slösar på leenden, pepp och komplimanger. Vill göra min sambos och mina vänners vardag och liv lite mera levande och finnas där för dem. Men som bekant så finns det gråzoner där vi klaffar bättre och han både ler och är kramig och skojig.  
 
Så nu till frågan – min terapeut sade till mig att jag måste fundera över om jag kan leva som det ser ut idag i relationen. Svar: Nej. Utan betänketid. Jag är inte lycklig rakt igenom och kan liksom inte älska honom fullt ut heller i och med detta. Men allt är ju inte svart eller vitt, vi har ett  trevligt liv i övrigt med hus och många vänner och trivs med varandra på andra plan. Så vad tror du? Kan detta vara något att satsa vidare på? Inget förhållande nånsin kommer att vara komplett på alla fronter, tänker jag, men är detta så viktigt att det inte går att träna sig tillsammans fram till bekräftelsen och grundplåten? För det är min tanke – att ta sig an detta som ett gemensamt projekt och teama ihop sig och låta detta bli nyckeln till himlen runt hörnet… Eller är jag bara en romantiker med separationsångest som borde inse att loppet är kört? 
 
Jag hoppas du har några kloka tankar att dela med dig av angående detta… Väntar med spänning på svar! 
 
Många kramar
 
/Jag

Svar: Det här med att ha ett stort bekräftelsebehov kan vara ett gissel. Jag tänker så här. Jag har insett att jag inte kan ge någon annan på hela jordklotet ansvaret för att fylla mitt bekräftelsebehov. Framförallt inte den jag lever med. Givetvis ska man bekräfta varandra och det viktigaste av allt se varandra men man kan inte begära att den andra ska fylla det stora svarta hål man har inom sig. Det måste man fylla själv. Med självförtroende och självkänsla. Sen måste komplimanger vara som grädde på moset. Jag tänker att du ska sluta tänka att du slösar med det du ger. Ge det du kommer få tillbaka. Men när det kommer till att bekräfta din partner tycker jag att du ska fråga honom hur han vill bli bekräftad och att du i din tur berättar vad du längtar efter. Hans bästa kanske är att få egentid och uppskattning för att han är en rackare på fixa saker hemma. Då är det det du måste ge honom. Och du vill ha ömhetsbevis och kärleksförklaringar då får han anstränga sig lite runt det. Men om du inte tycker att han räcker till för dig ja då måste du såklart fundera. Ta med honom till terapin och se om ni tillsammans kan göra något först. Fina saker ska man inte ge upp för lätt tänker jag. Det kanske bara handlar om att få varandra lite bättre. Hoppas det!

Emma

Hej Hannah! Följer allt som du och Amanda gör, och tycker att ni är grymma!

Jag förstår att den här frågan är svår att svara på. Men jag är 20 år och lider av ångest/panik attacker. Har en ångest som ständigt är närvarande. Det beror mycket på att jag känner allt så starkt. Blev i helgen sviken av killen jag gillar, och vi var inte tillsammans och han har inga förpliktelser alls mot mig. Men jag mår fysiskt illa och känner mig så fruktansvärt tom och samtidigt överfylld av känslor. Förstår att det kommer lätta om några veckor. Men hur ska man göra för att inte låta andra påverka ens mående? Jag vill inte att min lycka ska vara så beroende av andra och deras bekräftelser.

Stor Kram

Svar: Hej Emma. Jag hoppas att du har börjat arbeta med din ångest med någon som kan hjälpa dig. När det kommer till kärlek tycker jag att ditt beteende verkar helt i sin ordning. Även om han inte har några förpliktelser mot dig finns alla anledningar att känna sig ledsen, tom och ha ont fysiskt som psykiskt. Det kommer att lätta. Tiden kommer göra sitt och du kommer att bli himlastormande kär i någon annan. Så härligt. Inte lätt att tänka på i dag kanske men så är det! Jag vet. Kram.

Jag tänker så här. Jag får en hel del mail med frågor från er om ert liv och vad ni ska göra med olika saker. Så, jag tänker att vi gör en ordentlig frågestund av detta. Ni frågar om saker i ert liv och jag svarar. Det kan vara om allt från relationer, karriär, sex till kläder, ja vad som helst!

Fråga Hannah är nu öppet!