Min jobbskidstyle, tydligen! Har möte med vår produktionschef på TOTT i Åre.

Skidbyxa: Stadium

Blus: Odd Molly

Skor: Hjula

Tusen tack för alla fina kommentarer runt programmet! Det var en lyx att vakna i morse till allt braigt.

Nu ska vi göra oss redo för en dag i backen.

Jag är i Åre och har knappt landat. Så jag bjuder er min Grammis-look!

Klänning: Twist & Tango

Strumpbyxor: Twilfit

Skor: Ellos

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/cohannahoammanda/article14373775.ab

Hurra, i dag är det premiär för första programmet av 15 ”på middag hos Hannah & Amanda”. Det ligger här på vår startsida! Säg gärna vad ni tycker, vilka gäster ni önskar att vi ska bjuda hem så ska det här nog bli riktigt bra till slut.

Så här länge har jag inte varit uppe på hur länge som helst. Vi har haft inspelning. Varit på Grammis. Herre gud vad jag har gjort grejer i kväll som jag innan jag blev mamma gjorde var och varannan dag. Direkt efter detta inlägg ska jag tvätta av mig min tjusiga sminkning och gå och lägga mig bums. För i morgon bitti tar jag flyget till Åre för att hänga med min familj. Jag längtar så att mitt hjärta håller på att gå sönder.

Innan jag blev med familj var jag en riktig singeltjej. Jag var så singel att jag gjorde hela singelgrejen helt offentlig och bjöd på mitt Sex and the City-liv i parti och minut. Jag var nog det man kallar för en lycklig singel. Jag älskade mitt singelliv. För mig var inte singel att vara ensam utan att man var i ett stadium då man träffade flera samtidigt. Mina vänner var min familj och närvaron av att vad som helst kunde hända hela tiden gav en oerhörd nerv till allt.

Det har varit Alla hjärtans dag i dag. Jag har inte firat det ett skvatt. För jag vet inte vad som ska firas. Är det alla hjärtan som har blivit i hop? Eller alla hjärtan som finns glada eller ledsna? Är det ett mått på hur mycket hjärta man har i sitt liv? Jag tänker såhär. Är det något jag skulle velat veta som singel så är det att det finns ett hjärta för alla. Blodrött, bultande och fyllt av kärlek. Om man vågar, vill och framför allt vågar se och känna. Det tog mig ett bra tag att våga det. Så alla hjärtan där ute som som vill slå i hop bultandet med någon annan. Våga. Släpp in. Släpp sargen, garden och lite till. För all kärlek räknas, lycklig eller olycklig. Men att börja känna är det viktigaste. Det kommer man långt på. Så alla ni med hjärtan. Grattis lite försent på den där alla hjärtans dag.

Den dagen borde vara varje dag.

Har just lämnat Rosa i skolan och sitter på ett café på min gata och äter frukost. Hemma hos mig fejjas det och donas inför inspelningen av ”På middag hos Hannah & Amanda” episod 4. Jag befinner mig verkligen pre inspelning på alla sätt och vis. Innan jag ska göra något stort, viktigt eller som när man har inspelning ge en herrans massa av mig själv genomgår jag alltid en procedur. Några dagar innan är jag laddad till tänderna och tycker att det ska bli hur kul som helst. Dagen innan är det som jag har en tröja som sticks och skaver. Allt är liksom lite obekvämt. Jag är svajjig och labil. Jag är superkritisk mot det vi ska göra. Är det verkligen bra? Hur kan vi göra det bättre? Nu är jag i läget att jag känner mig helt naken. Jag försöker göra snälla saker och ladda mig själv med bra energi. För att jag vet att om några timmar är jag på det igen! Jag älskar varje sekund på inspelningen. En massa superduktiga människor som är där och gör det dom är bäst på. Jag tvingar mig att släppa ut, släppa på och ge mig ut där det är lite läskigt. Det är verkligen som om att jag måste knuffa mig själv över kanten.

Klockan är sent och jag håller på att förbereda mig inför morgondagens inspelning av ”På middag hos Hannah & Amanda” som för övrigt har premiär på onsdag. I morgon spelar vi in program fyra. Det ska bli kul. Bredvid mig i soffan ligger Rosa och sover. Vi är ensamma hemma. Gustav och Wilma är i Åre. Det är tomt. Rosa säger att det känns som om dom ska komma snart. Jag hör Wilma gny till efter nappen i sovrummet om och om igen.

Det är första gången jag är borta från min bebis så här länge. Jag må vara världens harigaste mamma men jag kan knappt låtsas om att de är borta. Skulle jag ge mig in i känslan skulle det nog bli en smärre katastrof. Jag vet ju att hon har det jättebra, det handlar om mig, mitt kontrollbehov och att jag vill vara med mina barn precis hela tiden. Jag kan tycka att det är härligt i typ ett dygn att vara barnlös sen vill jag bara ha tillbaka dem. Så det här är något av en vardagsprövning för mig. Samtidigt som det är mysigt att det bara är Rosa och jag. Jag tvingar Rosa att sova i min säng och saknar ihjäl mig efter den där gosiga bebisen.

Året var 1991 och jag hade precis börjat som assistent åt modeassistenterna på tidningen Vecko Revyn. Amelia Adamo hade just blivit chefredaktör och ett av hennes första drag var att göra mig till Sveriges första mulliga modell. Jag var sexton år och hade ingen aning om jag tyckte att jag var fin eller ful, hurvida jag skulle uppskatta mina mjuka kurvor eller om det var sexigt att ha stora bröst. Men jag älskade att stå framför kameran och jag älskade att bli sedd. Jag blev ett med mitt mulliga modellande. Jag satt i TV-debatter, Silikon-soffor och allt som fanns just då att tala ut i. Som tur var hade jag hjärtat på rätta stället och kunde tala för mig så det som kom ur min tonåriga mun blev ändå ett hopp för alla tjejer som inte var lika tunna som det vi kallade för idealet. Jag blev ett nytt ideal.

Jag klarade det här i två år. Sen backade jag och ville absolut inte synas alls. Det var lite mycket att ta på sig innan ens fyllda tjugo. Jag var tvungen att hämta hem mig själv först innan jag kunde bjuda på mig själv så mycket för andras skull. Så här cirka tjugo år senare tycker jag att det är bland det viktigaste jag har gjort. Jag fick chansen att hjälpa så många osäkra tjejer, bättra på lite självförtroende och skapa debatt.

Det här var innan det fanns bloggar, kommentarsfält, twitter och allt som gör vårt mediaklimat mycket hårdare. Hade jag-sjutton-år-mullig-modell funnits nu hade jag kanske klarat en kvart.

Amanda har skrivit en rad inlägg om det här med kroppsideal den senaste veckan. Ni läsare går bananas. I stället för att vräka ur er saker om Amanda, tjejen på bilderna, tycka till om Blondinbella eller vad ni nu rasar för eller mot. Ta i stället tillfället i akt. Tiden är mogen för en kroppsdebatt! Prata om viktiga saker som att vi ska vara snälla mot varandra, att alla är fina och snygga, att ett gott självförtroende är bättre än en perfekt kropp och framför allt att vi måste kämpa för att sudda bort gamla tradiga kroppsideal. Att idealet i stället är att tycka om sig själv, våga vara den man är och inte stressa i hjäl sig själv över att se ut på ett visst sätt eller att vara livrädd för att folk ska vara elaka runt ens figur och person. Det är viktigt tycker jag. Låt oss tala om det!

Det är så himla kul att ni gillar min stil och uppskattar att jag visar er mina ”Dagens kläder”. Jag tänkte berätta lite hur jag tänker runt min stil. Jag är en äkta femminutersbrud. Jag vill att det ska gå undan när det gäller kläder, smink och hår. Så hela mitt trick är att jag har en bas som består av kjolar, svarta ofta i alla former och längder. Sen lägger jag till toppar, accessoarer, strumpbyxor och när vädret tillåter annat än vinterskor, fina skor. Jag tycker att baskläderna ska vara billiga och sen kan man lyxa med toppingen i form av det som gör stilen kul. Min stora utmaning är att inte ha för mycket svart.

Sen älskar jag att fixa mig i timmar om det är kalas på gång. Då tänker jag ut en look för kvällen som innehåller allt från topp till tå. Men det ska jag ta någon annan gång.

I dag:

Top: Philosophy Blues Original från en underbar liten

Vasastansbutik vid namn Mamsen & Malou

Kjol: Ellos

Strumpbyxor: Twilfit

Skor: Din Sko

Som ett steg i det här lyckoprojektet bestämde jag mig för att testa om en riktig utrensning kan göra susen och bringa lite lycka. Så jag har bestämt mig för att rensa ur samtliga garderober. Allt och då menar jag allt som inte passar eller har använts de senaste sex månaderna ska ut. Inga plagg i väntan på att passa bättre eller något sådant strunt. Det enda undantaget är bortglömda grejer som ska användas igen.

Det är som att ta sig igenom en rad av minnen. Bra och dåliga. Partyväskorna bjuder på bleknade kvitton som vittnar om härliga nätter med sina sena tider. Fuljeans från tiden då jag inte orkade bry mig om hur jag såg ut. Kortkorta skinnkjolen som var mitt signum under en period. Mammabyxorna som var en trogen deltagare under min senaste period som bebisfabrik. Ja, allt har en historia. Nu ska de väck. Historien finns ju kvar.

Det viktiga med det här att jag tror att det är ett utmärkt sätt att vara i nuet. Bland alla gamla grejer hittade jag finaste partyskorna. Jag minns så väl hur jag köpte dem i ren desperation efter lycka. Det var precis efter min skilsmässa, jag behövde något fint för att göra ytan i alla fall lite bättre. Jag bar dem en kväll, det var ELLE-gala. Jag har aldrig haft så ont i fötterna någonsin. De var ju egentligen för små så fötterna värkte i kapp med mitt sargade hjärta. Så jag tänker att jag gör som min fina farmor Gunny brukar göra. Allt som hon äger som någon annan älskar mer ger hon bort! Ett supermotto tycker jag.

Så berätta något riktigt olyckligt från ditt liv så ska jag skicka skorna till den behöver dem mest! De är i en helt vanlig storlek 41!