Beskedet är kanske inte helt oväntat, men lika sorgligt för det.

Ja, jag sörjer att Hultsfred tvingas ställa in sitt planerade 25-årsjubileum. Kanske inte bara för att det nu inte blir av, utan mer för att det här mycket väl kan vara festivalens sista suck som kablas ut via hemsidan. För det blir väldigt, väldigt svårt för festivalen att komma igen nästa år efter det här fiaskot. Kanske till och med omöjligt.

Så, därför känns det sorgligt. Som att få beskedet att en gammal vän man inte träffat på några år faktiskt inte finns längre.

Det finns nämligen inga ord som kan beskriva vad Hultsfredsfestivalen genom åren har betytt när det kommer till musikaliska upplevelser. Under uppväxten i Kalmar var den ett vattenhål där man som musikälskare för några dagar per år kunde få uppleva ett artistutbud som egentligen var alldeles för stort för en liten ort mitt i mörkaste Småland. Hultsfred var en lunga. En välbehövlig näringsinjektion för att överleva 363 dagars rockträda på östkusten där när 1990-talet bara var barnet.

Jag var där första gången 1991. Då spelade Thåström tillsammans med Sator, Entombed introducerade dödsmetall för den stora massan i Teaterladan medan Status Quos inställda spelning fyllde campingen med ledsna, upprörda och potentiellt missnöjda raggare.

Därefter har jag besökt alla festivaler utom en, vill minnas att det var år 2000, fram till för två år sedan. Då kändes det urvattnade programmet marginellt upphetsande, och en ännu svagare uppställning förra året gjorde att jag helt enkelt struntade i att åka. 

Men det som är kvar är ju minnena. Av fantastiska spelningar med Dismember (1992), Sick Of It All och Rollins Band (1993), Mary Beats Jane, Biohazard och Motörhead (1994), Pantera och Slayer (1995), Bad Religion (1996), Rammstein (1997), Rage Against The Machine (1997 och 2008), In Flames (2006), Turbonegro (2002) och The Haunted (2005). För att nämnda några få.

Kvar finns också sköna minnen av vänner och kollegor som jag campat med, skrikit åt i presstältet när deadlinepressen var som värst, delat överfulla hotellrum med och alla de andra som jag har mött här och där genom åren. Tobbe, Nicke, Åke, Peter, Knutte, Börje, Fred, Danne, Robban, Erik, Rolle, Pila, Jocke, Jenny, Emma, Markus, Håkan, Cilla, Grahn, Bjurre, Linnea, Martin, Virtanen, Sophie, Jonna, Jerrevång, Jerker, Gustav, Magnus, Sinding, Strage, Martin, Jerry, Nina, Sandra, Niklas… listan är lång och vissa glöms säkert bort. Men ni har alla bidragit till många sköna dagar med skratt och gråt där vid Hulingen.

Jag minns också Maja på Palace, välkomstsnapsarna med Gösta i hotellets kök och ett år då vi släpade runt på skalenliga pappfigurer på medlemmarna i Kent på festivalen. 

För det är allt som finns kvar nu. Minnen. Av det som var.

Vila i frid – och all heder över ditt minne.