Arkiv för tagg sweden rock

- Sida 1 av 5

Livevideo: Se ett klipp med Dark Angel från giget i söndags

av Mattias Kling
Dra en ulrik när man pratar med Ulrich – känns inte så lockande.
Dra en ulrik när man pratar med Ulrich – känns inte så lockande.

Så som de som har följt mig i andra kanaler knappast kan ha undgått så har jag tillbringat helgen i holländska Tilburg och förkovrat mig i brutalt mangel på Neurotic Deathfest. En väldigt trevlig tillställning, må jag säga. Ytterst behagligt att under tre väldigt intensiva dygn bli musikaliskt uppläxad av alla ifrån Massacre, God Macabre och Suffocation till Dehumanized, Aborted, Lock Up, Misery Index och Grave. För att nämna några få.

Faktiskt var veckoslutet så gemytligt att jag sedan i tisdags eftermiddag tvingats köra porslinsbuss utan säkerhetsbälte, en åkomma som också drabbade en viss rumsgranne under resan. Ett smärre helvete att rida ut, vare sig en befinner sig på bekväma hotellet Mercure i södra Nederländerna eller i sin egna lägenhet på hemmaplan.

Men tro nu inte att allt nere i tulpanernas och snurrcigaretternas förlovade hemland handlade om rast och ro. I bagaget med mig hem till Sverige lyckades jag även få en rykande färsk intervju med återförenade Dark Angels trumslagare Gene Hoglan. En väldigt sympatisk och lättkonverserad herre som generöst bjöd på sinna åsikter om Jeff Hannemans bortgång, sitt eget nya hälsosamma liv – och om den där nyss nämnda thrashcombons comeback, så klart.

Mer om detta går att läsa i ett mullrande mäktigt nummer av Aftonbladet Hårdrock, som når butikerna den 30 maj. Fram till dess går det att smyga upp förhandspeppen i brygga genom att inspektera mitt alldeles egenhändigt filmade klipp från koffeinmaskinens headlinegig i söndags kväll. Mer av denna vara lär de som besöker Sweden Rock få sig till bjuds, var så säkra.

Och nu hoppas jag bara att resten av de där magbakterierna ska perish in flames, så att kvällens planerade intervju med en viss hårdslående exildansk från ett visst ganska så stort metallband inte ska sluta i kräkskalabalik. ”Barfers eve” är ju trots allt roligare i teorin än i praktiken.

Tack för att ni lägger ner, Mötley Crüe. Det borde ni ha gjort tidigare

av Mattias Kling
motleycruepressconference12_638
Hela Crüet vid presskonferensen i Los Angeles i går. En video med densamma går att granska sist i inlägget.

Får man jubla över ett nedläggningsbeslut? Stå där och förnöjt klappa sig över trivselmagen samtidigt som många sörjer att kistlocket är på väg att spikas igen över deras favoritgrupp?

Ja, det går alldeles ypperligt. Speciellt då det handlar om en grupp som har använt 2010-talet åt att dra sitt eget goda rykte i smutsen – vad än den mer okritiska klicken i fancluben högljutt må hävda.

Att Mötley Crüe nu väljer att avveckla verksamheten är egentligen den enda rimliga utvägen om gruppen  inte fullkomligt ska pissa ner den publikt framgångsrika, men artistiskt högst tveksamma, comebackrunda om inleddes för tio år sedan.

För att utveckla mitt resonemang krävs det att ni läser utan att emfasfradga över de där nyss anmälda raderna. Så som det ofta kan bli då obehagliga åsikter förs fram och temperamentet redan är upptrissat till kollapsgränsen.

Det här resonemanget är emellertid grundat på något något så osexigt som statistik och erfarenhet. En rimlighetskurva som sträcker sig över sju år och som i mina ögon bekräftar teser och slutsatser. Nämligen gruppens betygfacit vid de tillfällen de har besökt Sverige sedan relanseringen efter boksuccén med ”The dirt”.

Aftonbladet den 12 juni 2005.
Aftonbladet den 12 juni 2005.

Så här såg det ut när spektakelkvartetten gjorde stor scencomeback på Sweden Rock för nio år sedan. En galet iögonfallande och påkostad show fick undertecknad att ladda :++++:-kanonen i en snabbskriven recension där det bland annat gick att läsa följande rader:

”Mötley Crües show går utanpå allt annat, både vad gäller den nästan sjuka publiktillströmningen och när vi talar om den fullkomliga kaskad av visuellt lull-lull som de fyra glamikonerna bjuder på.
Inledande ’Shout at the devil’ frestar med superläcker pyroteknik, i ’Louder than hell’ ramas scenen in av färgglada eldkvastar och i ’Girls girls girls’ kråmar sig lättklädda strippor runt Vince Neils ben.
Därtill kommer en eldslukande dvärg, gnistregn, riktigt aptitlig scendekor och … tja, fler strippor. (…)
Smart nog lämnas minimalt intresse åt den kreativa floppen ’Theatre of pain’ och tyngdpunkten ligger i stället på debuten ’Too fast for love’, ’Girls girls girls’, ’Dr Feelgood’ och kronjuvelen ’Shout at the devil’.”

Förvisso en väldigt standardanmälning som säger mer om min personliga insats här i juni 2005 – det var nästan så att jag i skam drog mig för att påminna om den – men när det gäller det centrala står jag fortfarande för dessa omdömen. Just där och då var Mötley Crüe den dumbästa rockshow i spektakelformat som en kunde tänka sig. Helt klart värd sitt väldigt ärofyllda betyg.

Aftonbladet den 6 juni 2007.
Aftonbladet den 6 juni 2007.

Om vi snurrar fram klockan nästan exakt två år – till Globen i Stockholm den 5 juni 2007 – så är det mesta emellertid aningen annorlunda. Inte nog med att det i tid skiljer 724 dagar och rent avståndsmässigt cirka 50 mil, det är en ganska annorlunda grupp som besöker huvudstaden mot den som gick att inspektera i Blekinge. Även om mycket i repertoaren av naturliga skäl känns igen, vid den här tidpunkten låg skivan ”Saints of Los Angeles” fortfarande ett år in i framtiden, är formen sämre och showen så bantad att jag kallar ensemblen för ett budget-Crüe och klankar högst rättvist ner på Vince Neils bitvis bedrövliga sånginsats. Betyget blev ändå :+++:, grundat på låtarnas bärkraft.

Aftonbladet den 10 juni 2012.
Aftonbladet den 10 juni 2012.

Här brast allt till slut. Proppen gick ur den tidigare så stolta och övertygande partymaskinen och kvar stod fyra gubbar som helst tycktes vilja vara någon annanstans. Förvisso hade Mötley Crüe vid det här laget besökt Sverige vid ytterligare två tillfällen, som jag emellertid missade på grund av frånvaro (under Peace & Love 2009 befann jag mig i stället i Göteborg för att bevaka Metaltown) och extremt dåligt väder i kombination med glädjekalkylerat klädval (Sonisphere året efter) och fått en välmenande :+++:-anmälning av Jocke Persson för det senare framträdandet, det jag önskade mig var ett bevis på att gruppen fortfarande drevs av en vilja att göra något. Det blev väl lite sisådär med den saken, om jag ska vara försiktig.

Mer korrekt handlade det i stället om en jätteflopp av pinsamt slag. Så här gick det bland annat att läsa i recensionen, hård men rättvis:

”I boken ’Tattoos and tequila: To hell and back with one of rock’s most notorious frontmen’ berättar Vince Neil om att han känner sig mobbad av sina bandkollegor. Om att Mötley Crüe nu för tiden är mer av en affärsuppgörelse än ett band. Och om att han är övertygad om sin egen nödvändighet för att den här sleazecirkusen ska fortsätta ha dragplåsterställning varhelst den ämnar slå ner sina tältpinnar.
Därför är det extra förvånande att han uppträder som han gör i kväll. Lite nonchalant inför sin leverans. Som att han hellre sjunger lite som han önskar, aningen förstrött och endast sporadiskt inlevelsefullt, än att ge låtarna den dunderdekadenta spark i baken de kräver. (…)
Det känns liksom inte som att den menar vad den gör. Det spelas inte med livet som insats, snarare skjuts det ut en pliktskyldig låtparad som bygger på något som borde vara så mycket bättre. En sångkollektion som – från ’Wild side’ till ’Kickstart my heart” – är rent hårdrockguld när den poleras på rätt sätt. (…)
Är Mötley Crüe rockvärldens egen Facebookaktie – övervärderad och obegriplig?
Av insatsen den här kvällen verkar det tyvärr vara så.”

Hårda ord och slutsatser, kan tyckas, men samtidigt en korrekt beskrivning av ett gäng rockstjärnor som har slutat bry sig om sin verksamhet. Som mest tycks spela för att fylla fickorna än för att de verkligen vill göra det. Som bara är … jaha, En inställning som är otroligt respektlös för de fans som har peppat en hel helg för att se sina idoler och dessutom betalat dyra pengar för att göra det. Nonchalant, som det heter i rubriken till den faksimil som går att skåda strax här ovan.

Det här får stå till grund till varför jag tycker att bandet faktiskt gör helt rätt i att kasta in handduken. Det håller liksom inte längre. Den vill inget, har inget att säga och inget att förmedla. Den suger live, släpper kass musik – singeln ”Sex” från 2012 kan närmast ses som en förolämpning – och tycks över huvud taget mest anse det vara påfrestande att umgås i grupp. Vad finns det i detta läge för anledning att fortsätta? Ingen, om ni frågar mig.

Men först ska sista chansen-möjligheten så klart mjölkas till sista droppen. Vid presskonferensen i går aviserades även att kvartetten tar till vägarna tillsammans med Alice Cooper. Hela 72 datum är planerade på hemmaplan innan farvälvändan exporteras under nästa år. Sen ska det vara slut. Påstås det i alla fall, något som bekräftades med att medlemmarna inför kamerorna skrev under ett kontrakt som sägs förhindra dem från att turnera under namnet Mötley Crüe igen.

Om det verkligen blir så, när ”The final tour” går i mål någon gång under 2016? Fan, tro’t. Måhända finns det en goebbelsk paragraf om att kontraktet är möjligt att bryta om alla parter är överens om detta. Eller så lämnar det för andra öppningar, det kan en bara spekulera om utan att ha kunnat detaljgranska handlingen i fråga.

Om vändan når Sverige? Gissningsvis blir det så, även om jag efter det senaste haveriet helst skulle slippa ett sådant besök (och då ser jag mig ändå som ett fan).  Att ännu en gång uppleva en näsdykning likt den 2012 skulle vara direkt smärtsamt och även om Tommy Lee vid pressträffen hävdade att bandet ska upphöra med en rejäl smäll, är det antagligen inte en dylik kollaps han åsyftar.

Som vanligt: Den som lever får se. Möjligheten finns att gruppen tar och supervässar formen nu när det är dags att ta farväl en gång för alla. Att den skärper sig och hittar tillbaka till den där livsfarliga laddningen som en gång i tiden gjorde den så spännande.

Så, visst går det att jubla över ett nedläggningsbeslut.

Och samtidigt sörja att det inte fattades tidigare.

Legg egg i Odens skegg… här har ni lite Amon Amarth

av Mattias Kling
Jajamensan. Här eldar vi på.
Jajamensan. Här eldar vi på.

Ganska poänglöst: gästskådespelare som hamrar på sköldar och låtsasslåss. Desto mer värdefullt: en bultigt avlossad salva dödsmetall som inte räds melodier eller – ta mig tusan och dra mig baklänges på en liten kärra – lättnynnade refränger.

Med ett vikingaskepp som centralpjäs på scenen och ett glödhett elddraperi i frontposition tar Amon Amarth sin fornnordiskt mytologiska image ett steg närmare en passande visuell presentation.

Tjusigast blir det i ”Live for The kill”, där Johan Hegg i låtens keyboardsvepande slutparti kramar drakhalsen och, badande i lila motljus, spänner ögonen i publiken. Sådana studer är värdefulla och applådvärda. Lika mycket som kraften i ”Destroyer of the universe”, ”Fate of norns”, ”Death in fire”, eller färska ”Deceiver of the gods”.

Och vi ska nog tacka gudarna för en sån tjusigt iscensatt final som ”Twilight of the thunder god” och ”Guardians of Asgaard”. Den är ju himmelsk, på varje rimligt sätt.

Fotnot: Recension och plusbetyg, komprimerade på 500 snåla tecken, kan ni läsa i tidningen i morgon. Gör det.

Den väldigt nätexklusiva bonusrecensionen: Vader

av Mattias Kling
Vaders Peter Wiwczarek sjunger från strax söder om magtrakten. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO
Vaders Peter Wiwczarek sjunger från strax söder om magtrakten. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO

:+++:

Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

The return of the almighty betygstatistisk

av Mattias Kling

159 recensioner.

Ja – sug på den lilla nätta karamellen.

Etthundrafemtionio jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland i arla svinottan. Faktiskt så orimligt tidigt att uppstigningen sker då jag i vanliga fall för bara några år sedan gick och la mig. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2012.

Varsågoda.

In Flames 2004. Foto: RICKARD NILSSON
In Flames 2004. Foto: RICKARD NILSSON

:+++++:

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

:++++:

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Anthrax 2003. Foto: RICKARD NILSSON
Anthrax 2003. Foto: RICKARD NILSSON

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

The Cult, 2011 (ML)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Down 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Down 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Down, 2011 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

Necronaut 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Necronaut 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Hardcore Superstar, 2011 (MK)

Imperial State Electric, 2012 (ML)

In Flames, 2009 (JP)

King Diamond, 2012 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Morbid Angel, 2011 (MK)

Overkill 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Overkill 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Necronaut, 2011 (JP)

Nevermore, 2006 (MG)

Ozzy Osbourne, 2011 (JP)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Rival Sons, 2012 (JP)

Satyricon, 2008 (MG)

WASP 2006. Foto: RICKARD NILSSON
WASP 2006. Foto: RICKARD NILSSON

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Soundgarden, 2012 (JP)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

Black Label Society 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Black Label Society 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

:+++:

Accept, 2005 (MG)

Accept (2011, MK)

Agent Steel (2011, JP)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Sebastian Bach, 2012 (MK)

Black Label Society (2011, MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Dio 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Dio 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Danko Jones, 2012 (ML)

The Darkness, 2012 (JP)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Europe 2004. Foto: RICKARD NILSSON
Europe 2004. Foto: RICKARD NILSSON

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Edguy, 2012 (MK)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Exodus 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Exodus 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MG)

Evergrey (2011, MK)

Exodus, 2012 (JP)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Gamma Ray, 2012 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Motörhead 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Motörhead 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Helloween (2011, MK)

The Hooters (2011, ML)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Ted Nugent 2002. Foto: RICKARD NILSSON
Ted Nugent 2002. Foto: RICKARD NILSSON

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Motörhead, 2012 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nifelheim (2011, MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Saxon 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Saxon 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Raubtier (2011, MK)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Sacred Reich, 2012 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Twisted Sister 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Twisted Sister 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD

Saxon (2011, JP)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

Whitesnake 2003. Foto: RICKARD NILSSON
Whitesnake 2003. Foto: RICKARD NILSSON

Twisted Sister, 2012 (ML)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

Rolf Wikström (2011, ML)

Rob Zombie (2011, MK)

:++:

Rob Zombie 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Rob Zombie 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Adrenaline Mob, 2012 (MK)

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

Dynazty 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD
Dynazty 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD

CrashDïet (2011, MK)

Disturbed, 2008 (MG)

Duff McKagan’s Loaded (2011, ML)

Dynazty, 2012 (JP)

Ghost, 2011 (JP)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

H.E.A.T., 2012 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Joan Jett 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Joan Jett 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Billy Idol, 2010 (ML)

Joan Jett & The Blackhearts, 2011 (JP)

Judas Priest, 2011 (MK)

Lynyrd Skynyrd, 2012 (ML)

Megadeth, 2005 (MG)

Michael Schenker’s Temple Of Rock, 2012 (ML)

Mr Big, 2011 (ML)

Nicke Borg Homeland, 2011 (ML)

Scorpions 2004. Foto: RICKARD NILSSON
Scorpions 2004. Foto: RICKARD NILSSON

Scorpions, 2004 (MK)

Sepultura, 2012 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Thin Lizzy, 2011 (MK)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

:+:

Yngwie Malmsteen 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Yngwie Malmsteen 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Lee Aaron, 2011 (ML)

Fear Factory, 2012 (MK)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

Mötley Crüe, 2012 (MK)

Poison, 2008 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Queensrÿche, 2011 (ML)

Mötley Crüe 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD
Mötley Crüe 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Steel Panther, 2012 (ML)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Whitesnake, 2011 (ML)

:-:

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML).

Lyssna på Sweden Rock 2013

av Mattias Kling
Metal-only

När detta skrivs är det ungefär ett dygn kvar till det brakar loss där nere i Blekinge.

Klockan 15.30 i morgon går nämligen The Last Band upp på 4Sound Stage och riffar igång sommaren första stora rockbegivenhet i festivalsvängen.

En herrans massa band är det som lirar. Strax under 70 akter, närmare besämt. En väldigt brokig skara som pendlar mellan black metal från exempelvis Naglfar och mangeldöds signerad Vader till gubbskump signerat Michael Keaton. Folkrock, prog, metalcore, boogie, doom, thrash och … ja, i stort sett varje subgenre som utgått från Chuck Berry de senaste 50 åren.

Vanan till trogen serverar jag därför en liten playlist. En låt från varje grupp som är representerad på de lagliga streamingtjänster jag använder. Som en liten guide att låna ut öronen till under resan till Norje. Måhända en möjlighet att upptäcka något nytt, eller peppa upp partyformen med något bekant.

Spotifyanvändare pekar hitåt, Wimpfrälsta går in här.

Mycket nöje. Antar att jag kommer träffa både en och två av er nere i södern.

Videor: Här går At The Gates till sjöss

av Mattias Kling

I Sverige är det här med hårdrockskryssningar förvisso ingen ny företeelse.

Jag har själv skumpat fram och tillbaka över Östersjön några gånger, främst i Close-Up Magazines regi, men det har väl även hänt att jag har allierat mig med Sweden Rock och mönstrat på deras jolle.

Kort sagt: Båt + metal = lika självklart som thaicurry och kokosmjölk.

Något man även tycks ha upptäckt i USA de senaste åren. Och som man i sedvanlig jänkaranda har vant att upphöja till tio – och sen breda på med extra allt.

Där duger så klart ingen simpel knegarskuta till någon deppig småstad i angränsande land. Nej, fint ska det vara. Och stort. Och imponerande. Och fint. Och lyxigt.

Ett exempel på detta är kryssningen Barge To Hell, som plöjde fram mellan den 3 och 7 december – mellan Miami och Nassau på Bahamas. En fem dygns lång metalorgie som samlade inte mindre än 41 olika band på ett och samma skrov.

Ett av detta var ständigt återföreningssnurrande At The Gates, oförmögna att avrunda den comebackvända som inleddes redan 2008.

Och hur det såg ut och lät?

Ja, det kan ni ju kolla här nedan.

Video: Metalinjection.net

Blogg hole sun (Veckans viktigaste, pt 3)

av Mattias Kling

Veckans skivor: 

Aerosmith: Music from another dimension (Columbia/Sony)

Räknar vi bort ”Honkin’ on Bobo” (och det gör man ju gärna) är det här Bostongruppens första skiva på elva år. Väldigt länge sen i sig, speciellt som att den faktiskt under tiden har varit mer eller mindre aktuell som livegrupp. Men det vore inte Aerosmith om det inte var friktion i samarbetet, vilket också har gjort att dess framtid har sett väldigt mörk ut vid både två och tre tillfällen. Slitningar och överhängande hot om slutgiltig nedläggning till trots – nu släpper gruppen till 15:e studioalbum. En skiva jag gav det vänliga betyget :+++: i Nöjesbladet i fredags, med bland annat följande motivering: ”Med ett generöst omfång på 15 spår och över en timmes speltid är utfallet ojämnt, med långt mellan riffsprakande nummer likt ’Legendary child’ och ’Lover alot’ och ren distraktionsboogie som i ’Freedom fighter’.”

Soundgarden: King animal (Seven Four/Republic/Universal)

I all sin introverta surmulenhet var giget på Sweden Rock i somras fullkomligt gnistrande. Själva motsatsen till Twisted Sisters inbjudande exposé på samma scen dygnet senare, men minst lika hänförande på helt andra premisser. Med andra ord har grungegiganterna ett och annat att leva upp till, när de nu släpper sin första skiva sedan 1996 års avsked ”Down on the upside”. Jag fick skrivan på stream i fredags. Och jag får erkänna att jag därmed inte har lyssnat speciellt noga på den (streamlyssning fastspänd vid datorn är sällan önskvärt), men av de förhandspresenterade smakproven att döma kommer ”King animal” att bli en djurisk upplevelse.

Troubled Horse: Step inside (Rise Above/Sound Pollution)

Örebrogruppens nära släktskap med Witchcraft är inte helt obetydligt. Två av fyra medlemmar ingick tidigare i nämnda combo, medan basisten Ola Henriksson fortfarande delar sin uppmärksamhet mellan konstellationerna. Kopplingarna till ovan hänvisade referenspunkter är inte heller oberättigade när det kommer till soundet på ”Step inside”. Inspirationsmässigt kastar de ut influensnät över 1960- och 1970-talet och lyckas dra upp ett och annat Pentagram-riff som får göra exempelvis MC5 sällskap i fångsten. Inte alls tokigt, speciellt inte den spagettiwesternljudande ”Don’t lie”.

All That Remains: A war you cannot win (Razor & Tie/import)

När man läser intervjuer med frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) verkar han vara geografiskt felplacerad i Springfield, Massachusetts. Han gillar vapen, stödjer på Twitter helhjärtat libertarianen Gary Johnson (försökte bli president med en valplattform som förordade lägre skatter och ett drastiskt kapande av de offentliga utgifterna) och har kallat en medlem i Black Veil Brides för ”FAGGOT” på Facebook. Icke desto mindre, 37-åringens skötebarn är nu framme vid album nummer sex, en utgåva som ytterligare renodlar musikens melodiösa drag. Väl värd att kolla in om du tycker att en autotunad snyftrefräng är precis vad varje machomoshlåt behöver.

Green Day: ¡Dos! (Reprise/Warner)

Med frontmannen Billie Joe Armstrong alltjämt instängd på torken efter det väl spridda utbrottet på scen på iHeartRadio-festivalen i slutet av september är det promotionarbete som borde omgärda höstens trippelgiv tillfälligt lagd på is. Det hindrar emellertid inte gruppen att nu nå halvtid i utgivningsschemat med album två av tre, en utgåva som sägs vara aningen mer garagestökig än ”¡Uno!”. Hur havet ligger på den fronten kan jag inte uttala mig om. PR-maskineriet runt gruppen håller så hårt i musiken att jag inte har lyckats få fram något lyssningsbart material. Något som också gör att gruppen också straffar ut sig från recension på fredagens skivsidor i Aftonbladet/Nöjesbladet. Revansch på den punkten den 16:e? Vi kan ju hoppas.

• Veckans konserter:

Biffy Clyro (Debaser Slussen, Stockholm, 5/11)

Nya fullängdaren ”Opposites” kommer inte förrän i januari nästa år, men redan i kväll börjar den lovande skottetruppen att göra sig påmind igen. Senast gruppen spelade i Sverige var i juni förra året, då den öppnade för Foo Fighters på ett Stockholms stadion som knappt var halvfullt. Lika glest lär det ju knappast bli på den mysiga klubben vid Slussen i huvudstaden om några timmar. Speciellt inte med tanke på att det redan på förhand är lapp på luckan.

Sparzanza + Junkstars (KB, Malmö, 9/11)

Värmlandstruppen, aktuell med hyggliga skivan ”Death is certain, life is not”, har ett ambitiöst turnéskiva framför sig då höst så sakteliga börjar övergå i vinter. Inte mindre än nio svenska städer (och en norsk) får besök på vägen fram mot december, en vända som dessutom görs med Bandit Play-aktuella Junkstars. Här kan du se paketet: Helsingborg 10/11, Mariestad 16/11, Göteborg 17/11, Borlänge 23/11, Söderhamn 24/11, Oslo 28/11, Norrköping 29/11, Linköping 30/11 och Stockholm 1/12.

Pentagram (Slakthuset, Stockholm, 9/11)

En rask återkomst för Bobby Liebling och hans ikoniska doomgossar. Lär bli en speciell upplevelse, och i sig en förklaring nog till varför hela Södermalms metalhipstermaffia lär ta gröna linjen söderut på fredag för att höra exempelvis ”Death row”, ”Sign of the wolf” eller ”Forever my queen”. Upplägget är i alla fall fantastiskt, tyckte brittiska Metal Hammers recensent Merlin, som bland annat skrev så här om gruppens gig på Garage i London den 1 november: ”Som vanligt är det svårt att slita blicken från Bobby Liebling. Han kravlar runt på scenen, spelar luftgitarr, vickar med tungan som en besatt helveteshund och spänner ögonen i den som vågar möta hans galna upp syn. Naturligvis är han showens stjärna och han lever upp till rollen på ett spektakulärt sätt”.

H.E.A.T. + Crazy Lixx (Sticky Fingers, Göteborg, 10/11)

Förvisso har Upplands Väsby-spolingarna snurrat runt ganska friskt sedan releasen av ”Address the nation” i våras, men helgens framträdande är ändå det första av tre inom rimlig framtid på svensk mark. Väl värt att syna. Speciellt om liveformen har vässats upp sedan Sweden Rock i somras. (Giget på Getaway Rock som blixtinkallad ersättare för avhoppade Killing Joke väljer jag att bortse ifrån, det var inte rättvist mot vare sig band eller publik.) Efter Blekingeframträdandet tog kollega Markus Larsson till orda och delade ut :++: med exempelvis följande motivering:

”Det skulle inte heller skada om H.E.A.T. hade fler bra och distinkta låtar. Då skulle inte det bestående intrycket vara en trummis som gestikulerar vilt till ljudteknikern:

’Inte än, slå av, inte än!’

Eller vad han nu pysslar med. Det är lite oklart.”

Gruppen spelar även i Stockholm den 16 november och i Eskilstuna den 30. Malmö får i sin tur vänta till den 18 januari nästa år.

Annat sevärt i veckan: August Burns Red + Devil Wears Prada & Veil Of Maya, Stockholm i kväll och Malmö i morgon; Mindless Self Indulgence, Stockholm 6/11; Devin Townsend Project + Fear Factory & Scar Symmetry, Stockholm 10/11; Graveyard, Göteborg 10–11/11; Seether, Göteborg 11/11.

Sweden Rock missar Bon Jovi – eller?

av Mattias Kling

Dagens nyhet inom hårdrocksvärlden, i alla fall från en blågul horisont, torde vara att en viss New Jersey-konstellation besöker Sverige och Stockholms stadion den 24 maj nästa år.

Ett tillkännagivande stort i sig. Speciellt då John Francis Bongiovi och hans rockande män inte har besökt landet sedan 2001, då de spelade på Stockholms stadion på undertecknads födelsedag.

Vilket innebär att giget i huvudstaden – med en veckas marginal – kommer att ske nära nog exakt tolv år efter senaste framträdandet. Vilket är stort i sig. Speciellt som gruppens tidigare tillkännagivande via exempelvis Contactmusic har aviserat att de tänker lägga biljettpriserna på en genomsnittlig fritidsgårdsnivå för att fans drabbade av lågkonjunkturen inte ska gå miste om chansen att se sitt favoritband. (Som en parantes kan här nämnas att Live Nation på sin hemsida önskar ha 550 till 995 bagis för plåtarna, men detta pris kan emellertid komma att revideras när de släpps till försäljning den 6 november.)

I vilket fall, i och med bokningen på en av huvudstadens största arenor bara två veckor före festivalen i sig torde väl Sweden Rock se sig blåsta på en av sina önskeakter. Eller, är det så enkelt?

Så behöver det ju faktiskt inte vara. Med tanke på att sammankomsten i Blekinge i år redan har gjort avkall på sin önskan om Sverigeexklusivitet i och med värvningen av Kiss för ett gig fem dagar efter gruppens framträdande på nyligen öppnade Friends Arena i Solna så finns det utrymme för en dubbel även när det kommer till Bon Jovi. Vilket också bekräftas av de sistnämndas än så länge publicerade turnéplaner. Av dessa går att utläsa att gruppen är uppbokad den 6 juni i Helsingfors, det vill säga samma dag som en viss sminktrupp headlinar Sweden Stage, medan nästa bekräftade gig äger rum den 8 i brittiska Manchester.

Det innebär ju, i alla fall rent teoretiskt, att Bon Jovi faktiskt fortfarande kan finnas med i diskussionerna om vilka som ska bli tredje toppnamnet i Norje i juni.

Jag säger inte att det är så. Snarare att det mycket väl kan vara en möjlighet att ta i beaktande. En pudelfluffig karamell att suga på, liksom.

Och tills facit har avkunnats kan spekulationerna således strömma fritt.

http://www.youtube.com/watch?v=JvzerhVPTM8

FLASH: Kiss till Sweden Rock och Friends Arena nästa år!

av Mattias Kling

Uttalandet från den reslige tungbasisten Gene Simmons i dagens Aftonbladet är väl knappast så sensationellt att man som läsare sätter morgonkaffet i halsen.

– Jag ska egentligen inte säga något. Svaret är dock ja, svarar han på en fråga om planer på en blågul visit nästa år.

Att Kiss på riktig Europatur skulle nonchalera Sverige – speciellt då gruppen har nytt dundermaterial från färska ”Monster” att presentera – känns inte vidare rimligt. Och därmed återuppväcks endast den där frågeställningen som tidigare användes angående Iron Maiden.

”Om” blir därmed inte längre aktuellt. Det som efter ovantill refererande uttalanden i stället återstod var mest ”när” och ”var” (och eventuellt ”hur”, men det känns som en petitess i sammanhanget).

Och precis då detta skrivs kommer svaret.

”När” och ”var” har blivit ”då” och ”där” – det vill säga den 1 juni på Friends arena i Solna, samt fem dagar senare på Sweden Rock i blekingska Norje.

Olé! Så ska en veckas turnépresentationer inledas.

Samtidigt känns upplägget aningen märkligt med Sweden Rock-mått mätt. För samtidigt som jag vet att sminktruppen länge har varit ett av de översta namnen på arrangörernas önskelista känns det en smula konstigt att headlineframträdandet inte blir exklusivt. Och att kvartetten aviserar ett besök i en arena med publikkapacitet över 67 000 strax före sitt festivalframträdande.

På så sätt måste det resoneras att gruppens exklusivitet inte är avgörande för biljettförsäljningen, att man inte på något stätt står och faller med just Kiss (ett ganska så rimligt antagande). Och för frontsoldaterna Kiss Army blir det därmed ett unikt tillfälle att se gruppen under två helt motsatta förutsättningar under den första veckan i juni nästa år.

Och bara det kan ju bli hur kul som helst.

Sida 1 av 5
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB