I Sverige har vi en lagstadgad semesterrätt som sedan 1978 ger oss lönetagare möjlighet att ha ledigt fem av årets 52 veckor. Det vill säga cirka nio procent av de 365 dagarna vi vanligtvis brukar räkna till ett kalenderår.

Så ser grundförutsättningarna ut för de flesta av oss, om vi räknar bort så kallade ”gubbveckor” eller arbetslivsförkortning, som också anses kunna kvalificera in som semester.

Men för att kunna lösa ut några av dessa ledighetsveckor krävs det ofta att man dessförinnan jobbar rumpan glödröd. För att kompensera för det arbete man inte hinner göra då man är borta från arbetsplatsen.

Vilket alltså är det jag gör. Ägnar denna lediga måndag åt att kratta uppfarten så att jag med (någorlunda) gott samvete kan korsa Atlanten på fredag för att  under två veckor girigt kunna mumsa på det stora äpplets alla läckerheter.

På schemat står alltså i dag författande av fyra skivrecensioner (Sparzanza, Deicide, The Project Hate MCMXCIX och DevilDriver), en styck Återblick samt en Ladda ner-spalt. Inte för att jag klagar. Jag konstaterar bara.

I morgon börjar jag dessutom min nya tjänst på dagredaktionen. Inte för att jag innerst inne har önskat ett mer svennefierat schema. Utan för att jag, liksom biskop Hans Brask år 1517, anser mig vara nödd och tvungen.

Men nog om detta nu. Papper i maskinen.