Då var det avklarat. Nu har jag gjort det. Lyssnat på ”Sounds of a playground fading”, alltså.

Sångaren Anders Fridén och skivbolagets Niclas ”Hobbe” Andersson har precis lämnat Kling HQ i Vasastan efter uppspelningen och jag ska försöka sammanfatta mina första intryck. Märk väl, jag har bara hört materialet en gång. Så jag ska inte recensera. Inte gå på djupet och analysera kvaliteten.

Det finns en tid för detta, och den infinner sig då albumet ligger klart för release i mitten av juni.

En spontan insikt är dock att refrängerna är avsevärt vassare än på föregångaren ”A sense of purpose”. Att det är mer elektronik och loopar i soundet – samtidigt som Björn Gelotte har tagit ett stort steg framåt och får stoltsera med gitarrsolon i stort sett varje låt. Det är mer Depeche Mode än Judas Priest på sina ställen. Och mellan varven vispas det upp läckra Scorpions-harmonier som kan välta vilken stadion som helst. Trumtakterna är överlag mer komplicerade. Fridén spelar tramporgel och har pratföreställning i ”Jester’s door”. 

Sådär, ja. Vad säger då det här inlägget?

Inte så mycket, som ni märker. Vilket är helt naturligt då jag bara har hört materialet en gång. Så ta det därför för vad det är. Bara några tankeanteckningar som får räcka fram till dess att det är dags att fälla ett mer officiellt omdöme.

Och att ett sådant kommer kan ni vara så säkra på.