Foo Fighters

Wasting light

Roswell/RCA/Sony

ROCK En ytlig besiktning säger att den här skivan inte borde förpackas i papper och plast. Utan hellre möta konsumenterna iklädd flanell och knäslitna jeans.

Det är de grungeförutsättningar som ges. Inte bara för att originalgitarristen Pat Smear åter är tillbaka i leken. Inte enbart för att ”Nevermind”-producenten Butch Vig har fått förtroendet att övervaka arbetet i Dave Grohls hemstudio i San Fernando Valley eller för att frontmannens gamle Nirvana-medarbetare Krist Novoselic avlägger gästbas på ”I should have known”.

Allt detta bidrar så klart. Men det är snarare utgåvans själva kvalitet som mest motiverar retroomdömet i stället för dess förutsättningar.

”Wasting light” är nämligen Foo Fighters starkaste och mest sammansatta skiva sedan den första egentliga gruppinsatsen ”The colour and the shape” 1996. Borta är det misslyckat ambitiösa dubbelalbumstänket som klöv ”In your honour” på mitten. Lika bortsorterade är den ofokuserade vab-rocken som tilläts ta upp allt för mycket plats på ”One by one” – och tillbaka är åter en grupp som inget hellre vill än att spruta ur sig vansinnigt effektiv stadiumpop med lika mycket taggar som tyngd.

För det är så det är. 

När ett koncentrerat fokus läggs på att göra själva låtarna så verkningsfulla som tänkbart möjligt är det nästan så att man som lyssnare häpnar över Foo Fighters förmåga att göra gnistrande arenaguld av till synes anspråklösa råvaror. Ingenstans är det pur powerpop. Aldrig är musiken ruffig nog att kallas hårdrock eller ettrigt nog att förtjäna en punkbenämning. Den rör sig i stället smidigt mellan genrerna. Tar det bästa från de tre uttrycken och gör det till en helhet, starkare än bitarna för sig.

Detta sammantaget gör att ”Wasting light” är ett album som brinner och sprakar – ända från startskottet ”Burning bridges” till målgången drygt tre kvart senare.

Det är inte ljudet av en grupp som, enligt påpekandet i avrundande ”Walk”, lär sig att gå på nytt. Utan snarare en trupp som tar i för allt vad tygen håller. Och som springer om all tänkbar konkurrens i sin rockgenre.

BÄSTA SPÅR: ”I should have known” är en brännande intensiv svartsjukevals där Grohl axlar den svikne älskarens börda. Inlevelsen skulle kunna pressa tårar ur en motorvägsviadukt. (Lyssna här)

VISSTE NI ATT … Dave Grohl har en cv som få kan toppa. Sedan skivdebuten med Mission Impossible 1986 har han hunnit medverka i runt ett 30-tal projekt. Förutom de uppenbara (Nirvana, Probot, Them Crooked Vultures med flera) har han dessutom spelat med Black Sabbaths Tony Iommi, David Bowie samt på forne Guns N’ Roses-gitarristen Slashs soloalbum. (Lyssna här)

LYSSNA OCKSÅ PÅ … Veruca Salts ”Eight arms to hold you”. Dels för att frontkvinnan Louise Post på 1990-talet dejtade Grohl, men också på grund av att gruppens tredje album hoverar sig med precis samma typ av poppiga hårdrockspunkarolla som Foo Fighters har gjort till sin främsta tillgång. (Lyssna här)