Arch Enemy

Khaos legions

Century Media/EMI

METAL Förutsättningen är en konceptutgåva om anarki, men utfallet är ändå långt i från oordnat. I stället är balansen närmast mästerligt avvägd, då bröderna Amotts läckra gitarrharmonier ger sofistikerat stöd åt Angela Gossows könstrotsande grova leverans. Det är också sångerskan som håller kvar gruppen i ett något löst definierat dödsfack. Musikaliskt jobbas det i stället nu högst förtjusande enligt en klassiskt definierad metalideologi, där tyngd och flinka infall är mer resultatgivande än benpipenötande brutalitet. Så hylla gärna det kaotiska, men inse samtidigt att styrkan ligger i sammanhållningen.

Bästa spår: ”No gods, no masters”.

UDO

Rev-raptor

AFM/Sound Pollution

METAL Med en så pass sammansvetsad kärna likt den som herrarna Dirkschneider/Kaufmann utgör är det oundvikligt att resultatet blir lika kompakt som frontmannens köttsliga uppenbarelse. Däri finns en pålitlighet, men också en fara när materialmaskinen börjar hacka och spottar ut sig bitar som påminner om tidigare vinster mer i uppsåt än i utförande. För även om UDO inte heller denna gång begår några direkta kardinalfel är ”Rev-raptor” en skiva som landar långt i från gruppens högstanivå. Och därmed ett undflyende svar på de forna Accept-kollegernas högst förträffliga comeback ”Blood of the nations”.

Bästa spår: ”True born winners”.

Amorphis

The beginning of times

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEPPMETAL Med de forna melankolimästarna i HIM i tillfällig dvala är det upp till postnummergrannarna att kliva in som huvudleverantörer av dystra östvindar. Och nog har Helsingforsgänget nog med svårmod för att tonerna ska kännas likt en sansad oktoberfläkt mot solsmekta kinder. 

Det är också i de mysigaste stunderna som gruppens tionde riktiga studioprestation blir som mest hjärtevärmande. Melodierna i såväl ”You I need”, ”Battle for light” och ”Mermaid” är alla av ett slag som trivs bra i trakterna mellan hjärtat och halsgropen, vilket gör de inslag då Tomi Joutsen plockar fram sitt mest skrovliga uttryck desto mer omotiverade. Tonerna är blå nog så ytterligare svärta är bara överflödig. 

Bästa spår: ”On a stranded shore”.