Först det oväntade: Efter Anthrax bulldozerljud låter Megadeth såväl hårt som välbalanserat. I alla fall i öppningsnumret ”Trust”. Även om Dave Mustaines gitarr inte verkar ha kraft att orka sig upp till oss här på hedersläktaren (vad som ofta känns några kilometer från scenen) är det bra schvung i leveransen.

Sedan det mer emotsedda: Och märk väl, det här är ingen recension. Den får Jocke Persson göra. Det är bara mina tankar om Megadeths kompetens som livegrupp, några insikter som tycks bekräftas varje gång jag ser dem. Och det är att Mustaine inte är någon frontman man charmas av. Inte ens då det, som nu, framförs ett tvättäkta toppnummer som ”In my darkest hour”.

Som sagt. Det var ingen recension. Bara några löst formulerade sinnesnedteckningar om ett band som jag verkligen gillar på skiva. Men som konsekvent gör mig lika besviken live.

Och på tal om det är det lika kul som pinsamt att en av konkurrenternas utsända envisas med att kalla bandet ”Megadeath” och att begå generalfelet att benämna musikstilen som ”trash metal”.

Megasuck för det.