1. Opeth ”Folklore”

Den är ju som en saga i sig. En komposition som med snillrik känslighet följer de episka förutsättningar som ges när det knarrigaste av kynnen tillåts bre ut sig över åtta minuter och sjutton sekunder. Famntaget läggs med spröda folkmelodier om medvetandet och leder dig fram mot det galopperande crescendot. I sanning – en saga i sig. 

2. Mastodon ”All the heavy lifting”

Titeln i sig säger en hel del om vad som gäller. Som komposition beräknad är låt nummer sex på årslistetoppande ”The hunter” så tung, rultig och robust att det krävs knäkraft för att rubba den. De komplicerade riffen snirklar sig runt Brann Dailors spastiska trumstaplar, men när det gäller den garnerande melodin finns det bara en beskrivning: Så förbannat effektiv och direkt att man måste lägga sig platt.

3. In Solitude ”Demons”

2011 har varit året då Upplandsgruppen har fått se sig bli upphöjd till fanbärare för den nya inhemska vågen ockult metal som exempelvis Watain har krattat manegen för. Det bästa sättet att tillvarata den positionen? Att dunka till eventuella kritiker med en stabbig laddning mysrysliga melodier som åkallar det förflutna samtidigt som de spejar in i framtiden. Återupptäck dina gamla vinylutgåvor av ”Killers” och ”Don’t break the oath” och upplev här den logiska vidareutvecklingen.

4. Graveyard ”The siren”

Enligt den grekiska mytologin var sirenerna en sorts fågelliknande kvinnliga väsen som lockade sjömän i fördärvet med sina förföriska sånger. På deras repertoar stod troligen inte denna sång, hämtad från Göteborgsgruppens hypade andraalbum, men när det gäller effektiv frestelse är den ack så effektiv. Det nya svarta må vara gammalt och murket vindpinat – och ändå så kolorerat helrätt att man bara häpnar.

5. In Flames ”The attic”

På ett album där mycket handlar om storslagna refränger blir det försiktiga desto vackrare. Det knarrar lätt om golvplankorna när tonerna tar sina hasande steg, en sprucken tramporgel ger Björn Gelottes fjäderlätta gitarrmelodier harmonistöd medan Anders Fridén viskar fram en text om han som bor längst upp i huset.

6. Amon Amarth ”Doom over dead man”

Du kanske känner igen den där inledande slingan. Någonstans i bakhuvudet? Som att du har hört den, utan att riktigt kunna placera den. Enligt en stolt vikingatradition plundrar Tumbaskäggen fjärran hamnar på ädla metaller av värde, norpar intromelodin från sevärda tv-serien ”Dexter” – men når mest erövringar först efter cirka två och en halv minut. Lyssna på det riffet. Hur det driver skutan bort mot horisonten. Hur det låter karriärens kanske starkaste album få en sprudlande final som på samma gång är sorgsen och livsbejakande. 

7. The Haunted ”Disappear”

Försvinnande gott? Nej, knappast. Snarare en generös smakupplevelse som tjänar på lagring och tålmodig konsumtion. Efter att ha släppt kompromissvilligheten som präglade ”Versus” vågar kvartetten hånskratta sin mest konservativa thrashpublik rakt i ansiktet – med toner som förenar Tools kompakta mörker med fjäderlätta melodier. Vågat och stursk. I det försiktiga perifiera revolutionerande. Och därmed lika självklart som champagnekorken som hälsar det nya året välkommet.

8. Arch Enemy ”No gods, no masters”

Huvudriffet ställer frågan på sin spets. Exakt hur melodiöst smäckert kan en bärande gitarrstruktur vara – och fortfarande tillåtas att sorteras in i dödsmetallfacket. Arch Enemy skiter emellertid högaktningsfullt i sådana genrediskussioner och låter det försiktiga tonsätta den inspirerande crustideologin (titeln är knyckt av Amebix). Som Angela Gossow sjunger: ”I am who I am, take it or leave it”. Det är bara att acceptera. Och dödsdigga tills nacken värker.

9. Amorphis ”On a stranded shore”

För att extra poängtera det melankoliska anslaget sjunger Helsingforskvintetten om oskuldsfullt kvinnokött, flätat hår och fiskar i djupa sjöar. Melodierna liksom porlar mot dig, reser sig som en måne i vinternatten och värmer som lägereldens sista glöd. Tungsintheten är ett täcke att gömma sig under mot den bistra tillvaro vi kallar verkligheten. Kom så myser vi tills vårsolen återvänder.

10. Hands ”I will”

För en stund tycks det som att Fargogruppen använder känseltrådarna som lianer. Hands svingar sig läckert fram mellan metal, hardcore och emo med en greppsäkerhet som imponerar och väver i öppningsspåret på albumet ”Give me rest” ett brokigt stycke som drabbar dig med regnbågens samtliga färger på en och samma gång.

11. Crowbar ”The cemetary angels”

Titta på bilden här ovan. Du fattar hur det låter, va? En avgiftad Kirk Windstein använder sina abstinensbesvär till att ge sitt huvudband (du hittar honom också i exempelvis Down) en välriktad punkspark i chokladgrottan och gör käng som den skulle ha spelats av Celtic Frost om de andats träskångor sedan barnsben. En garanterat omtumlande upplevelse.

12. Foo Fighters ”I should have known”

Texten lämnar så kallade tolkningsmöjligheter. Avhandlar den Kurt Cobains självmord eller är det en dyster svartsjukevals som blottlägger den försmådde älskarens ångest? Oavsett egentlig betydelse är låten – som förenar Dave Grohl med gamle Nirvana-basisten Krist Novoselic – en gastkramande upplevelse som känns som ett piskrapp över frontalloben.

13. Trapped Under Ice ”Born to die”

Låt inte det faktum att produktionen är signerad New Found Glorys Chad Gilbert förleda tanken – Baltimores tuffaste hardcorecombo ger dig snarare än armbåge på hakan än skriver söta små post it-lappar med glitterpenna. Vida hyllade som scenens största crossoverhopp efter Hatebreed har kvalitetshöjningen det senaste året varit rent av svindlande. Vilket inte minst märks på denna ångvält till öppningslåt. 

14. Portrait ”Darkness forever”

Namnet till trots har låten ingenting, förutom i periferin ideologiskt, med Turbonegro att göra. I stället målar Kristianstadtruppen upp en skrämmande där King Diamond fyrar av ett blodisande skrik i Iron Maidens ansikte. Det krävs magstöd för att närma sig Portrait. Kanske också ett visst mått av dåraktighet. Men för de som gillar att balansera på gränsen blir gammeldagsmetal knappast bättre.

15. Anthrax ”Fight ’em ’til you can’t”

I sammanhanget är själva förutsättningen, att Joey Belladonna gör skivcomeback i gruppen efter 21 års frånvaro, ungefär lika nervdallrande som om Fredrik Reinfeldt skulle spinna loss i ballongdansen utanför Rosenbad. Fast aningen mer underhållande, så klart. För även om albumet i sig, den grymt försenade ”Worship music”, inte är någon självklar stjärnsmäll så finns det därpå fortfarande anledning att damma av moshtofflorna. Som detta stycke.

Annat lyssningsvärt (i bokstavsordning): Adept ”The ivory tower”, Agnostic Front ”Now and forever”, Alkaline Trio ”This could be love”, Altar Of Plagues ”Neptune is dead”, Amaranthe ”1.000.000 lightyears”, Anvil ”Fukeneh!”, Arckanum ”Myrkin vinna hefnt”, August Burns Red ”Internal cannon”, Autopsy ”Hand of darkness”, Banner Pilot ”Spanish reds”, Belphegor ”Discipline through punishment”, Black Country Communion ”Save me”, Black Stone Cherry ”Like I roll”, Black Tusk ”Bring me darkness”, Black Veil Brides ”Fallen angels”, Blink-182 ”Ghost on the dance floor”, Bullet ”City lights”, Burzum ”Feeble screams from forests unknown”, Carnifex ”Dead but dreaming”, Cavalera Conspiracy ”Lynch mob”, Chemical Vocation ”We’re not here to give up”, Alice Cooper ”I’ll bite your face off”, Craft ”I want to commit murder”, The Damned Things ”Bad blood”, Dan Andriano In The Emergency Room ”Let me in”, Decapitated ”United”, Demonaz ”Over the mountains”, Destruction ”The price”, DevilDriver ”Black soul choir”, Dream Theater ”Build me up, break me down”, Dropkick Murphys ”The hardest mile”, Electric Boys ”Angel in an armoured suit”, Evanescence ”My heart is broken”, Evergrey ”Out of reach”, Evile ”Xaraya”, Five Finger Death Punch ”Back for more”, Glamour Of The Kill ”Lost souls”, Gotthard ”The train”, Hammerfall ”Dia de los muertos”, Hell ”Plague and fyre”, Iron Lamb ”Rotten wood”, Jasta ft. Mike Valley ”Heart of a warrior”, Journey ”Anything is possible”, Katana ”Phoenix on fire”, Korn ft. Skrillex & Kill The Noise ”Narcissistic cannibal”, Lamb Of God ”Ghost walking”, Last Autumn’s Dream ”To be with you”, Lastkaj 14 ”När luften tar slut”, Last View ”For something to keep”, Legion Of The Damned ”Shrapnel rain”, Letlive ”Renegade 86’”, Lionheart ”This is who I am”, Lock-Up ”Brethren of the pentagram”, Machine Head ”This is the end”, Magnum ”Spin like a wheel”, Megadeth ”Public enemy no. 1”, Minora ”Jóga”, Morbid Angel ”Nevermore”, Most Precious Blood ”Blame it on altered beast”, Mr Big ”Undertow”, Nightwish ”Storytime”, Pain ”You only live twice”, The Poodles ”Until our kingdom falls”, The Project Hate MCMXCIX ”They shall all be witnesses”, Rise Against ”Disparity by design”, Rot In Hell ”Fulminate of mercury”, Sator ”Your up gets me down”, Saviours ”Fire of old”, Saxon ”Back in 79”, Scarpoint ”Burning in hell”, Scar Symmetry ”The anomaly”, Shining ”Förtvivlan min arvedel”, Slowlife ”Dead on the inside”, Social Distortion ”Still alive”, Sonic Surf City ”Merry X-mas”, S.O.S. ”Never a brother”, Symphony X ”When all is lost”, Taake ”Du ville ville Vestland”, This Is Hell ”Acid rain”, Toxic Holocaust ”Agony of the damned”, Frank Turner ”I still believe”, Tysta Mari ”Antenner överallt”, The Unguided ”Betrayer of the code”, Vader ”Come and see my sacrifice”, Within Temptation ”Iron”, Woods Of Ypres ”Shards of love”, Work Of Art ”The rain”.

Behändigt nog har jag även satt ihop dem – i alla fall de som finns där med tanke på bland andra Metal Blades och Century Medias embargo – till en finfin Spotifylista, som ni hittar här.

Och med detta finns bara en sak att säga:

Gott nytt 2012. Det gågna var ett gott år, men hoppas det nya smäller ännu högre – på alla de plan.