Det är liksom dags igen. För den där stunden som återkommer varje år vid denna tidpunkt och som alltid är lika utmanande – även efter snart 20 år som mer eller mindre professionell musiktyckare.

Ja, så är det. Fucking jävla dags igen. För att lista årets plattor och låtar och för att därefter för evigt tvingas stå för och försvara sina val.

Därför känner jag mig lite som den berömda målningen här ovan. Aningen… laddad, om man ska uttrycka det milt.

Speciellt är det gångna året en utmaning för mig, av främst en anledning. Under det senaste halvåret har jag borrat ner mig i mitt bokprojekt och därför haft väldigt lite tid att engagera mig i de nya skivor som har släppts. Självklart har jag bekantat mig med alla de ”måsten” som släpptes under hösten – från Opeth till Megadeth, Anthrax, Machine Head, Korn med flera – men den där djupare sonderingen som alltid sker vid sidan av granskningen av det mest uppenbara har helt enkelt blivit lidande när mentalt fokus har tvingats ägnas åt blott en grupp under perioden juli till november.

Därför har jag anledning att revidera den årsbästalista som publicerades i senaste numret av Close-Up Magazine. Inte för att det egentligen är något fel på den. Men bara för att jag nu tror mig har närmat mig en ännu bättre undanbygd slutsats.

Dagen före dopparedagen är det upp till bevis för årets album 2011 – redux. Och en vecka senare presenteras mina favoritlåtar som ska sammanfatta de förflutna 365 dagarna.

Om jag redan då kommer att ha ångrat mig? Säkert. Men det hör till. Så är det varje år. Leken erbjuder de reglerna och den konsekvensen.

Så om ni de närmaste dagarna ser en kille i Stockholm city glida runt med ett ansiktsuttryck som målat av Edvard Munch så vet ni varför.

Det är jag det. Samma visa som året innan. Och så som det kommer att vara om 52 veckor ännu en gång.

Att man aldrig lär sig.