Det må så vara. Trots ett hyggligt utlägg till fredagens Nöjesbladet – där du får läsa recensioner på färska skivor med Lamb Of God och Biohazard samt en nostalgiskt färgad anmälning av Venoms ”Black metal” – så får inte allt rum. Sådan är journalistikens begränsning, en verklighet man får tvingas leva med.

Gott tvingas stå tillbaka för intressant, kommersiellt uppskattat går före kvalitet.

Sådana är reglerna. Bara att hacka i sig och verka inom de ramar som ges.

Hade jag själv gjort recensionsutlägget denna vecka hade jag emellertid upplåtit plats åt Nekromantheons andra fullängdare ”Rise, vulcan spectre” (Indie/Border).

Bara för att de norska gossarna är så förbannat arga och gör sin thrash metal så hårdblästrad att det går att dra paralleller till det tidiga tyska 1980-tal som dominerades av Sodom, Destruction och Kreator. Bara för att gruppens hårdpatchade antimosh bitvis är så Slayerfräsig (lyssna på introriffet i ”Embrace the oracle”) att man måste kröka ryggen. Ni som redan har fallit för svenska Antichrist – om inte, kolla ögonaböj in förra årets giv ”Forbidden world” – fattar lite vad det handlar om. Jävligt mycket jeansväst och väldigt lite ringdans, så att säga.

Lyssna på ”Rise, vulcan spectre” på följande Spotifylänk. Och passa sen på att kolla in föregångaren ”Divinity of death”. 

Roligare än så lär det inte bli denna ämliga januarionsdag.