Mustasch

Sounds like hell, looks like heaven

Gain/Sony

HÅRDROCK Det finns en tydlig vilja att prestera och ett påtagligt uppriktigt uppsåt som vid första bekantskapen kan imponera.

Denna arbetarsträvan gör sig påmind i och med att avhyste trummisen Danne McKenzies pukor är Lars Ulrich-högt mixade, att ”Dead again” är en rödmosig bakispassning till ”Sad but true” och att leadriffet i ”Cold heart mother son” närmast är identitetiskt med Megadeths ”Symphony of destruction”. 

Om grovhuggen postthrash är det nya svarta för Mustasch krävs det emellertid att Ralf Gyllenhammar visar mer av sitt omskrivna privata temperament även i låtskrivandet. Envisheten gör förvisso att det även denna gång – liksom på de tidigare utgåvorna – finns några spår som är rena hårdrocksguldet, men samtidigt minst lika många stunder då gruppen bökar runt utan att hitta en ställning som är riktigt bekväm. För varje ”It’s never too late” och ”Morning star” finns det ren utfyllnad i stil med ”Destroyed by destruction” eller ”The challenger”, vilket gör att materialet ständigt kränger mellan högt och lågt.

Ärlighet är en sak. För rent himmelsk utdelning krävs det större koncentration än så här.

Bästa spår: ”Speed metal”.