Lamb Of God

Resolution

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Det är enkelt att gilla ärligheten i uppsåtet. Den finns det en trygghet i. En lugnande garanti om att Virginiatruppen inte ämnar omvärdera sin burdusa rättframhetsmetal i första taget. Därför känns också mycket på fullängdare nummer sex mer som uppmuntrande besked än nervkittlande utmaningar. Bandet riffar sturskt på i rakt nedstigande Pantera-led, Randy Blythe avviker högst undantagsvis från sitt strupsargande uttryck och kvaliteten är så envist genomgod att inget faller mellan stolarna. På så vis är ”Resolution” ett löfte att lita på, även om skivan i sig inte är någon ny karriärstopp.

Bästa spår: ”Terminally unique”.

Biohazard 

Reborn in defiance

Nuclear Blast/Warner/ADA

METALCORE Återföreningen av klassikersättningen blev ack så kort, sedan Evan Seinfeld efter det nu aktuella studiobesöket valt att hoppa av för att i stället satsa på andra vuxenaktiviteter. Ett kontroversiellt beslut, kan tyckas, men ändå begripligt. För det han har lämnat är en grupp i djup identitetskris. En ensemble som inte har självförtroende nog att låta sin förening av metal, hardcore och hiphop vara nog – utan som i stället drygar ut den med apatiska halvballader likt ”You were wrong”. Det gör comebacken väldigt ängslig och splittrad. Och inte alls så ståndaktigt stolt som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Vengeance is mine”.

ÅTERBLICKEN: VENOM DÖPER EN HELT NY MUSIKGENRE

De kunde inte spela.

Men det sket de i.

På sin andra fullängdare höjde de tre galningarna volymreglagen förbi tio, spelade snabbare än några andra och födde samtidigt en genre som än i dag är en av hårdrockens mest kontroversiella.

VAR? Newcastle, England.

NÄR? Den 1 november 1982.

VARFÖR? Uttrycket i sig är punk, även om hårlängden och de välpumpade musklerna signalerar hårdrock.

Med en bakgrund präglad av en hemstad i social och ekonomisk nedmontering är det inte så konstigt att Conrad ”Cronos” Lant, Tony ”Abaddon” Bray och Jeffrey ”Mantas” Dunn tog det gångna årtiondets mest rebelliska musik och gav den en egen diabolisk twist.

Genom att spela Motörhead på (oftast) dubbla hastigheten, lovsjunga Satan och andra hemskheter och sätta kraft före kunnande tog trion på sitt andra album den revolutionerande inriktningen från debuten ”Welcome to hell” ett steg längre. Musiken som presenteras på ”Black metal” är inte snäll mot örat. Den är amatörmässigt framförd, serietidningssatanisk och halvslappt komponerad.

Samtidigt är den så estetiskt fulländad och betydelsefull att det inte går att föreställa sig en metalvärld utan den. Fråga bara Metallica, Slayer, Sodom, Kreator eller något annat av de miljontals band som idémässigt har sugit näring ur dess själva uppenbarelse.

30 år senare är black metal såväl musikaliskt som ideologiskt något helt annat.

Men i grund och botten är det bara en logisk fortsättning på det som Venom en gång startade.