Lacuna Coil

Dark adrenaline

Century Media/EMI

FM-GOTH För mig är den påstådda storheten med den italienska combons mjukisrock en obegriplighet. Den griper liksom aldrig tag. Hävdar sig sällan. Har endast bitvis förmågan att hänföra med refränger som bygger bo under skinnet. 

Album nummer sex ställer också de givna förutsättningarna på sin spets – exakt hur onödig är den manliga delen av vokalistduon? Egentligen? Mellan tummen och pekfingret?

Faktum är att Andrea Ferro snarare försämrar än bidrar till helheten på ett sätt som motiverar anställningen. Speciellt nu, då hans vokala register ligger allt närmare det sansade och därför inte erbjuder någon omtumlande kontrast till Cristina Scabbias aningen profillösa, men ändå fullt acceptabla, insats.

Räddningen från ett totalt haveri kommer främst genom att den slutliga produkten ändå andas klass och lyx. Soundet är precis så avhyvlat lättsamt att det framstår som konstruerat för reklamradion, melodierna bär upp låtkonstruktionerna utan att lyfta dem över axelhöjd och tolkningen av R.E.M.:s ”Losing my religion” går att ha överseende med.

De redan frälsta kommer därmed säkert att gå ner i brygga och utan att blinka ta ”Dark adrenaline” till sitt hjärta. Jag ställer mig emellertid alltjämt skeptisk. Och finner få inslag som på allvar får blodet att rusa.

Lyssna på: ”Trip the darkness”, ”Kill the light”.

Last Autumn’s Dream

Nine lives

GMR/Border

AOR/HÅRDROCK De smäckra låtarna hotar ibland att ge öronen en sockerchock. De är så snälla att de borde nomineras till Årets medmänniska. Så omedelbara att du egentligen kan sjunga dess refränger redan några sekunder in i första versen.

På så sätt är allt som det ska och gruppen – där vi bland annat hittar Mikael Erlandsson tillsammans med Treat-kändisarna Jamie Borger och Nalle Påhlsson – står stolt upp för sin pensionsspararrock som är ungefär lika farlig som en veckogammal gråsäl. Och detta sägs inte med någon slags nedsättande ton eller kritiskt syfte. I stället är det fluffiga utförandet en förutsättning för genren i sig. En nödvändighet när det gäller att vässa harmonipilspetsarna för största möjliga penetrationsduglighet.

Du har redan fallit för Heat, Work Of Art och jublade så smått över nämnda Treats comebackplatta ”Coup de grace”. Gott så. Möt ditt nya favoritband. 

Lyssna på: ”In a perfect world”, ”Golden cage”.

Nekromantheon

Rise, Vulcan spectre

Indie/Border

THRASH METAL Jag har redan bloggfebrat om denna högst utmärkta smocka från vårt västra grannland – men det finns anledning att påminna nytillkomna läsare. 

Ganska så långt från nythrash-kollegor som Evile eller Warbringer, såväl ideologiskt som när det kommer till genomförandet, tar trion ett struptag på lyssnaren med vinande toner som går att härleda till 1980-talsuppsättningarna av Slayer, Sodom, Destruction och Sacrifice. 

Lika läcker som en fullpatchad jeansväst är gruppens andra album också precis vad som krävs för att stå ut med snösmockor, köldchocker och förfrusna örsnibbar. En åttalåtars dopamininjektion rakt in i sinnet i den årstid då den behövs som mest.

Våga inte missa. Tuffare utbrott än så här får du leta länge efter.

Lyssna på: ”Cast down to the void”, ”The usuper command”.

Aborted

Global flatline

Century Media/EMI

DEATH METAL Slafs, slafs. Mangel, mangel. Rens, rens. Uuuuurrrrrgah och smäääääärtah – i närmare tre kvart.

Påståendet att de belgiska hyperpryglarna tillför dödsgenren något unikt faller på sin egen orimlighet. I stället brutaliserar sig kvintetten igenom ett album som låter som ett rallarslagsmål. Med extra dist,  grindcoretempo och metalcorenedbrytningar utan dasslockspiercingar och emolugg.

Det märks att gänget är rutinerat och har nämare 17 år att plocka erfarenhetspoäng från. Samtidigt har det också en lätt irriterande tendens att komplicera till sina låtstrukturer, synbart utan någon egentlig motivation, vilket gör att man som lyssnare ofta kan sakna den direkta kraften från de tidiga utgåvorna ”The purity of perversion” och ”Engineering the dead”. 

Lyssna på: ”Global flatline”, ”Coronary reconstruction”. 

Primal Fear

Unbreakable

Frontiers/Cosmos

METAL När du söker ett mustaschprytt och germanskt muntert alternativ till Judas Priest finns det alltjämt ingen anledning att leta sig förbi bokstaven P i alfabetet. Speciellt inte nu, då gruppen återigen tar upp sin tidigare mission efter den försiktigt experimentella ambitionen på föregångarna ”16.6 (Before the devil knows you’re dead)” och ”New religion”. 

Fegspel, kan tyckas.

Men det är också en reträtt som går hem.

För Primal Fear gör sig bäst då de stuffar fram riff som hämtade ur Glen Tipton/KK Downings byrålåda och parar dem med hemlandsscenens känsla för klämkäcka refränger. På så sätt är ”Unbreakable” snarare synonym med formtopparna ”Devil’s ground” och ”Black sun”, låt vara med en air av mognad som förhindrar de värsta power metal-utbrotten, än ett naturligt  nästasteg för gruppen.

Lyssna på: ”Bad guys wear black”, ”Where angels die”.