Det är måndag. Veckans kanske onödigaste dag, tillsammans med tisdag eller kanske onsdag. Denna mosiga uppstart som sällan innehåller något trevligt eller lyckat – förutom i kväll.

Tre ord: Münchenbryggeriet. Metalfest. Helaftonsföreställning.

Eller, tja, vi kan ju lägga till ytterligare ett: Jobbdags.

För visst vill det älskade moderorganet ha en liten recension till morgondagens tidning. Kanske för att mota Schlagerolle i grind. Eller bara för att världens genom tiderna bäst säljande dödsmetallskvadron är i stan.

Jag talar så klart inte om Nexus Inferis, Suicidal Angels, Misery Index, Legion Of The Damned eller ens om Behemoth. Nopesy, kvällens clou kommer i stället i form av Cannibal Corpse, som avrundar denna maratonföreställning (första bandet kickar igång redan vid kvart i sex) då de äntrar scenen runt elva.

En kul huvudakt, så klart. Man kan till och med säga att jag gillar det bandet. Ganska mycket till och med – i alla fall på skiva. 

Live är det ju inte riktigt samma sak. Så har det varit sedan jag såg dem första gången för pinsamt länge sen, och vid alla kontakter därefter. Trist men sant. 

För snart nio år sedan, i april 2003, fick jag hur som helst möjlighet att delge mig läsekretsen dessa åsikter via en recension (likaledes den senaste gången gruppen fick en sådan i Aftonbladet). Hur den var kan ni läsa här. Formuleringsmässigt kanske inte en av mina större stunder, men ändå innehållsmässigt korrekt, även om det godkända tvåplusbetyget inte överlevde överföringen mellan print och nät.

Ett satans liv blev det lik förbannat. Mejlkorgen höll på att spricka i fogarna dagen efter av läsare som ansåg att jag var synthare (jodå), dum i huvudet (kanske kan stämma) eller helt enkelt borde utplånas från jordens yta (lär ju hända, förr eller senare). Dock får jag säga att invektivkaskaden var aningen mer nyanserad än efter andra kontroversiella inlägg, vilket placerar death metallfansen (jag är ju ändå ett av dem) långt efter exempelvis Status Quos eller Linkin Parks anhängare, speciellt då ingen önskade mig en långsam hädanfärd i plågsam cancer eller yttrade egentliga mordhot mot mig eller min familj.

Med detta sagt – i kväll är det dags igen. Ett band som jag verkligen gillar och har så gjort ända sedan jag hörde ”Eaten back to life” vid releasen för 22 år sedan och som dessutom har en kommande kanonutgåva på ingång i form av ”Torture” ska ställa sig på scenen och försöka övertyga mig om sin livestorhet.

Jag dömer ingen på förhand. Och jag hoppas verkligen på det bästa. Såväl för mig som för bandet och dess beundrares skull.

Facit följer i tidningen – och även på nätet – i morgon.

Jag är redo för en ny skittsunami. Om så är fallet.