Meshuggah

Koloss

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra.

Bästa spår: ”Do not look down”.

Heat

Address the nation

Gain/Sony

AOR/HÅRDROCK ”The one and only” låter som en bortglömd Bon Jovi-ballad från ”New Jersey” medan den saxofongarnerade ”In and out of trouble” har mer gemensamt med Richard Marx än Giant. Så mycket är tydligt – Upplands Väsby-truppen är fast besluten att klargöra att ett frontmansbyte inte på något sätt har omkullkastat dess vuxenrockmission. Den vid värvandet aningen kontroversielle nykomlingen Erik Grönwall (”Idol”-vinnare 2009) reser sig också över förväntningarna och sjunger de klatschiga refrängrakterna med självförtroende och precis lagom vänlighet för att vara som klippt och skuren för jobbet. Lite mer hetta och temperament så kan det bli kanon nästa gång.

Bästa spår: ”Living on the run”.

The Mars Volta

Noctourniquet

Warner Bros

PROGROCK Mycket handlar om dekonstruktion. Om att smula sönder det bestående och klamra sig fast vid resterna likt livbojar på oroliga hav. Det är de grundförutsättningar som ges och utifrån dessa är det brokiga Texaskollektivets sjätte studiogiv en sprakande tonfest som blixtattackerar sinnena med elektroniska läten och fördomsfria låtstrukturer. ”Noctourniquet” är på så sätt själva motsatsen till slentrianlyssning. Det är en skiva som kräver och trilskas, som trotsigt motsäger och ifrågasätter det invanda. Därmed är den också bitvis oändligt spännande, även om melodikrokarna inte genomgående är starka nog att fånga intresset bland alla infallen.

Bästa spår: ”Zed and two naughts”.