Raubtier

Från Norrland till helvetets port

Despotz/Playground

METAL I en urbant fixerad rockvärld är Tornedalstrions musik så unik att den borde vara berättigad glesbygdsstöd. Som en röd tråd genom materialet löper ett djupt förakt mot veganer, dokusåpor och andra stolliga nollåttapåhitt – och Hulkoff morrar hellre med bröstspännande stolthet om vapen, hembränt och mark som färgas röd. Det är liksom som det är, och utförs med samma självtillit som på föregångarna ”Det finns bara krig” och ”Skriet från vildmarken”. Däri finns också en oborstad charm som gör att dess musikaliska yttring – tänk Manowar möter Rammstein med ”Jägarna”-manus – onekligen har sina poänger. Även om en hel skiva blir i knarrigaste laget.

Bästa spår: ”Vittring”.

Paradise Lost

Tragic idol

Century Media/EMI

METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar sin roll som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt.

Bästa spår: ”In this we dwell”.

ÅTERBLICKEN: Scorpions ”Blackout”

Klaus Meine tog i så det svartnade – och tappade rösten.

Då såg allt mörkt ut. 

Men i slutet på krispassagen väntade en riktig dunderhit som nådde ända till USA-listans övre skikt.

NÄR? April 1982.

VAR? Hannover, Tyskland.

VARFÖR? Upptakten kan sägas vara allt annat än oproblematisk.

När kvintetten gjorde sig redo att följa upp platinaframgången ”Animal magnetism”, släppt i mars 1980, stötte gruppen på patrull av det eventuellt karriärförödande slaget.

Efter den omfattande världsturnén som inledde gruppens åttiotal var frontmannen Klaus Meine nämligen slutkörd i rösten. Ett tillstånd som förvärrades under förberedelserna inför det som skulle bli det åttonde studioverket och som fick läkarna att råda honom att ge upp sitt jobb som hårdrocksfrontman och i stället söka en annan, mindre ansträngande, sysselsättning.

Kort sagt: 1981 satt Scorpions i skiten.

Men i stället för att ge upp och söka efter en ersättare hade Meines bandkollegor is i magen. Medan sångaren genomgick inte mindre än två halsoperationer och grundlig rehabilitering slipade de fyra musikerna hårdare på materialet, spelade in demos med Don Dokken som sessionvokalist och såg till att låtammunitionen var så skarp som möjligt innan inspelningarna till slut kunde inledas under senhösten.

En smart strategi, skulle det visa sig. För med ”Blackout” lyckades tyskarna inte bara avlossa karriärens första högkvalitativa fullträff – plattan blev också en topp tio-hit i USA och krattade manegen för supersuccén med ”Love at first sting” två år senare.

Ett strålande bevis på att envishet och förtroende lönar sig i längden.