Startsida / Inlägg

På begäran: Ozzy Osbourne & Friends-recensionen

av Mattias Kling
Ozzy-faksimil

I den allmäna Loreeneuforin som präglade den gångna helgen står sig till och med Mörkrets furste slätt.

Kan det tyckas.

Sant är i alla fall att recensionen av Ozzy och hans kamraters gig på Stadion i Stockholm för snart en vecka sedan ännu inte nått Aftonbladets digitala upplaga (annat i en väldigt panikförfattad sammanfattningsform, som du kan läsa här).

Den mer genomtänkta anmälningen som publicerades i lördagstidningen (faksimil ovan) är emellertid fortfarande inte offentliggjord. Det har flera av er mejlat mig och påpekat. Med all rätt.

Därför – här nedan kan ni läsa vad jag tyckte om konserten. Och dessutom gotta ner er i repertoaren, låt för låt.

Väl bekomme.

Ozzy Osbourne live

:+++:

Ozzy Osbourne & Friends

Stadion, Stockholm. Längd: Strax under en timme och femtio minuter. Publik: 26 442. Bäst: Sabbath-stöddiga ”N.I.B.” och ”Into the void”. Sämst: Den så kallade versionen av ”Rat salad” är ett fall för Anticimex – utrota genast!

Det finns ju en konstant hygglighet som gör kompensationen till ett halvtäckande plåster på såren.

I stället för Black Sabbath – en Ozzy Osbourne som lyckas bota invändningar bara genom att vara så som han är.  

Någonstans runt ”Killer of giants” och ”Shot in the dark” blir en lös tanke ett konstaterande:

Att uppleva en dagsfärsk Ozzy Osbourne-konsert handlar mer om tolerans än om reservationslös uppskattning. Om att värdesätta det blotta faktum att huvudpersonen, trots ett liv som skulle kunna ha utplånat ett helt fotbollslag inklusive tränare och materialförvaltare, likafullt står där på scenen och gör det han ska. 

63-åringen är på så sätt lite som Metallicas Lars Ulrich; helt fel person på helt rätt plats. Han bär sina brister lika uppenbara som skorna på fötterna, offentliga för alla att se och granska. Och genom detta också förlåta att han inte försöker dölja dem bakom annat än misstänkt fusksång och ett namn som är större än personen.

Jag erkänner och slokar en smula – på förhand har jag utnämnt det här evenemanget till sommarens stora antiklimax. Det blir liksom så när beskedet om att en helafton med Black Sabbath snabbt förvandlas till en kompromiss som inte på långa vägar andas utlovad exklusivitet. 

Ändå känns de protesterna ganska förhastade då en karriärssammanfattande introfilm går över i ”Bark at the moon”.

Jo, Ozzy sjunger skarpare än på Sweden Rock förra året. Den självmordsbenägna ljudbehandlingen till trots är ”Suicide solution” en snabb whiskeypinne ner i vänsterbenet, ”Mr Crowley” är lika dramatisk som önskvärd medan den inledningsvis nämnda ”The ultimate sin”-duon snarare bygger upp än river förväntningar.

För det är i Sabbath-sektionen konserten faller på plats. Det är då det bra höjs till det förträffliga. Det är då Geezer Butler hamrar sig in på baspositionen, fläskar till ”War pigs” och får hjälp av Zakk Wylde att ge ”Into the void” det rätta djupet.

Det är just där och då toleransen övergår till äkta uppskattning.

Och det där plåstret blir ett helande bandage som räcker ända fram till en förträfflig ”Mama, I’m coming home” och ”Paranoid”.

SÅ VAR KONSERTEN – LÅT FÖR LÅT:

:+++:

1. Bark at the moon

Aerobicsviftande armar, en låt som ligger anpassat mittenplacerad i ton-registret – och dessvärre ingen omedelbar ståpäls.

:++++:

2. Mr Crowley

Dovt orkestral och mysrysligt krypande. Svenskkopplade Gus G gör ingen Randy Rhoads, utan introducerar sig ändå vackert medan Ozzy kopplar på brandslangen.

:+++:

3. Suicide solution

Det tjockaste Deep Purple-riff den gruppen aldrig har skrivit slarvas bort i en ljudvägg som är -lika tillmötesgående som Joan Collins och Zeke Varg. Tillsammans. Synd på en sån fin pjäs.

:+++:

4. I don’t know

”Jag är fortfarande galen efter alla dessa år”, säger Ozzy i inledningen av detta repertoarobligatorium. Som levereras som ett sådant, några hemskt gnissliga sångtoner till trots.

:++:

5. Killer of giants

En tempodödare när en acceleration snarare hade varit önskvärd. ”The ultimate sin”-spåret får också ett ganska svalt mottagande.

:++:

6. Shot in the dark

Det poppiga 80-talsskottet missar till stora delar målet. Att publiken knappt lyckas fixa till hörbar fyllnadssång i refrängen säger ganska mycket om hur vått krutet är i den här patronen. 

:-:

7. Rat salad

Skulle kunna Wikipiediapresenteras -under rubriken ”irriterande solojam”. Gus G strängfladdrar fritt i introt, Black Sabbath-låten dras ut till oigenkännlighet – och sen bankar Tommy Clufetos loss på alla skinn och cymbaler samtidigt i alldeles för många minuter. Jösses…

:+++:

8. Iron man

Geezer Butler gör entré – och publiken vaknar på allvar ur den föregående -instrumentalkoman. Ett av historiens mest lättsjungna riff låter bra, så där plåtigt och rultigt. Liksom låten i sig.

:++++:

9. War pigs

Tordönpresentationen får mig att vilja bomba ljudteknikern. Detta till trots – nu börjar konserten lyfta till den fashionabla nivå som en placering på Öfre kräver.

:++++:

10. N.I.B.

Det här är en av Sabbaths finaste stunder. Och även om tempot är lite för uppskruvat och Iommis avgrundston är smärtsamt saknad är det omöjligt att undvika Lucifers invit då den presenteras så här lockande.

:+++:

11. Fairies wear boots

Zakk Wylde roterar in på gitarrplats och gör det han brukar. Överstyr och spelar väldigt bredbent. Gott så.

:++++:

12. Into the void

Så tung. Så fin. Så värdig. Så djup.

:+++:

13. I don’t want to change the world

Det ganska så ljumma ”No more tears”-spåret lever upp tillsammans med de röda gnistkvastarna som så förtjusande slår upp i presentationen.

:++++:

14. Crazy train

All aboard… den här huvudsetsfinalen går ju som på räls. Utan vare sig banbrott eller utbrända ställverk. Lyssna och lär, SJ.

Extranummer:

:++++:

15. Mama, I’m coming home

Extrasaltat balladsmör och en och -annan cigarettändare gör publikens mobilskärmar sällskap i det tilltagande mörkret. 

:+++:

16. Paranoid

Alla ”vännerna” sida vid sida. Ozzy luftjoggar, leker ännu en gång brandman och drar upp händerna i luften. En värdig avrundning som utmynnar i kramkalas och fyrverkerier.

at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB