Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators

Apocalyptic love

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK Även om titeln refererar till en kärlekshistoria i sönderfall är konklusionen snarare den motsatta. Rättare sagt bubblar det snarare över av varma känslor och ömhetsbetygelser då rockvärldens just nu hetaste bromance får den generösa möjligheten att bre ut sig över hela 15 spår och 60 minuter.

Man kan enkelt begripa att den 46-årige gitarristen är bekväm i situationen. Att han efter kommersiellt framgångsrika men enerverande försök med självuppfyllda och konfliktsökande frontmän har hittat en kreativ sparringpartner som fungerar såväl på det personliga som på det konstnärliga planet. 

Därför lanseras det som först var tänkt som Slashs andra album på solokvist i stället som en grupprestation. Där såväl sångaren Myles Kennedy som musikerduon i The Conspirators får medverka på konvolutet, och igenom detta får ett offentligt och rättvist erkännande för sina insatser. Och det är viktigt. För hur begåvad den solglasögonprydde strängbändaren än må vara på sitt instrument kräver han rätt uppbackning och stöd för att den skapande glöden ska bli direkt brandfarlig.

På ”Apocalyptic love” har han precis det. Vilket också är en av orsakerna till att skivan fullkomligt kör över den sporadiskt tillfredsställande, men ganska som helhet ganska så spretiga, föregångaren. Här finns nämligen en stringens och ett fokus som bara uppstår då alla strävar mot samma mål. Då detaljerna tillåts bidra till helheten, snarare än tas som ursäkter för att kasta sig ut i en brokig genreexpedition utan karta och kompass. 

Här slipper vi sådant, liksom tveksamma samarbeten likt de med Fergie, Adam Levine eller Kid Rock. I stället är det den rifftastiske Slash som en gång spände gitarrmusklerna på ”Appetite for destruction” som får möjlighet att blomma fritt. Att musiken till stora delar är inspelad live i studion betonar dess ruffighet och gör att låtar som exempelvis ”One last thrill”, ”Hard & fast” och ”You’re a lie” tillåts behålla sina bedårande sorgkanter, fjärran från steril Pro Tools-perfektion. En hyllning till det organiska i musiken. Till det levande, till det som blöder, gråter och skiter på riktigt.

Det är bara att lyfta på hatten och gratulera Slash och Myles. Må de leva lyckliga i alla sina dagar.

BÄSTA SPÅR… Riffen! Rösten! Refrängen! Rumlarsolot! De som anser att dagens rockmusik behöver mer koskälla behöver inte leta längre än till den avrundande ”Crazy life”. Som i sig är en galet bra konklusion på ett rubbat bra album.

VISSTE DU… …att Myles Kennedy har en begåvning som kan få fler rockdignitärer än han med hatten på fall. För fyra år sedan repade han med Led Zeppelin-kärnan Jimmy Page och John Paul Jones samt originaltrummisen John Bonhams son Jason i ett projekt som dessvärre lades på is.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …Alter Bridges ”AB III” (2010). Det som började som ett sidoprojekt till sömnmedelssubstitutet Creed växer på tredje försöket till något lika uppiggande som en intravenös dos dunderkoffein. Tji nu grunge, massor av lyxmalen radiorock med refränger som har rostats med såväl kunnande som respekt. 

 

Sabaton

Carolus Rex

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Ett tecken på självförtroende nära vansinne: Du gör ett konceptalbum om karoliner och den svenska stormaktstiden. Ytterligare ett sådant: Du väljer dessutom att spela in en version på hemspråket, bara för att du kan. För att det passar. Och för att du har de finansiella musklerna och den disciplin som krävs för att skotta ett dylikt projekt i hamn.

Du kallar dessutom in historikern Bengt Liljegren – med biografier över bland andra Karl XII och Adolf Hitler på sin cv – som rådgivare för att garantera en akademisk faktakontroll. Tvingas svara på frågor om inbillad högerextremism, även om fokus i stället borde läggas på det snygga Iron Maiden-skrittandet i ”Killing ground”/”Ett slag färgat rött”, den ettriga kraftmetallen i ”A lion from the north”/”Lejonet från Norden” eller Manowar-bombasmen i ”Long live the king”/”Konungens likfärd”. 

Du känner dig nog lite medialt missförstådd, om du heter Joakim Brodén eller Pär Sundström och ingår i Sabatons kreativa och administrativa kärna.

Men du sover gott om nätterna. För självförtroendet har sin svårundvikliga grund – i en skiva som kan klassas som karriärens starkaste. Och det är inte det minsta vansinnigt.

Bästa spår: ”A lifetime in war”/”En livstid i krig”.

Six Feet Under

Undead

Metal Blade/Border

DEATH METAL Enligt en nyligen publicerad australiensisk undersökning är de som missbrukar cannabis födda med mindre hjärnor, vilket bland annat sägs påverka omdöme och konsekvenstänkande. 

Det må vara hur det vill med det, men av ”Undead” att döma har rökverken heller ingen dundereffekt på det kreativa. I stället är nionde snedtändningen – tre coverskivor oräknade – från Chris Barnes personalutbytta gäng en överraskande sladdrig förevisning av dussindöds enligt enklast tänkbara mall. Under 40 minuter slömumsar sig bandet igenom riffidéer som tidigare har använts med avsevärt bättre utfall på exempelvis ”Warpath” eller ”True carnage” och lyckas endast bitvis få till en låt det på allvar sprakar om. 

Måhända är utfallet inte genomkorkat. Men samtidigt är det så oinspirerat att någon borde beordra Six Feet Under en avvänjningskur. Å det snaraste.

Bästa spår: ”Delayed combustion device”.