Det är sant. En festival är mer än rövrumlare och mat.

Exempelvis, som själva anledningen till att vi är över 20 000 här nere i Blekinges armhåla just nu.

Ja. Musiken alltså. Den som förenar oss alla här, rumpblottare som mer skylda. Den där rocken, den hårda metallen som vi älskar så mycket.

Gårdagen var väl okej som förfest, om vi så säger. Och i sanning bättre än vad betygen (en  -recce, två gånger   samt en  ) skvallrade om i tidningen i dag. Såväl Entombed som The Crown gjorde nämnvärda insatser, och enligt rapporter var även utmärkta In Solitude väldigt bra innan jag ens hade lyckats ta mig in på området.

Men nu är ju festen igång på allvar, sägs det. Och efter att ha agerat matbud åt recensionsupptagna Jocke och Markus i Sölvesborg vid lunchtid har jag nu fått mig lite rawk. Eller thrash. Eller både och. I alla fall lite Danko Jones (som lyckades med bedriften att få ett helt publikhav rockers att hylla Barry White) och Exodus. En bra uppvärmning, med andra ord. Kanske tio gånger roligare än Night Ranger, som just nu upptar största scenen.

Thunder-Tord dyrkar, jag ställer mig tveksam. Och med andra ord är allt precis som vanligt, även den här Sweden Rock-festivalen.