På något sätt är det den här gruppens fel. Att jag är så torsk på metal av det fulare slaget. Det som går snabbt. Det som låter lite illa. Det som är extra argt och tempofyllt.
Hade jag inte, då under det tidiga 1980-talet, aldrig hört ”Live like an angel, die like a devil” så hade det kanske aldrig hänt. Förvisso ett scenario onödigt att spekulera i, så här 30 år senare, men i alla fall. Så är det.
Därför kollar jag Venom just nu. En grupp som har hunnit spela såväl ”Black metal” som ”The seven gates of hell” och ”Heaven’s on fire”.
Recension? Det blir det i morgon.