Bland anhängarna till Megadeth är ordet ”Risk” det närmaste ett invektiv man kan komma. Och det med sin fulla rätt, då skivan med samma namn är ett halvhjärtat försök att spela kommersiell nonsensmetal utan att riktigt lyckas med sin föresats. Kort sagt: ”Risk” är skivan man önskar att en grupp man egentligen respekterar och gillar aldrig gör.

Med tanke på att Dave Mustaine borde vara medveten om exakt vilken stinkbomb nämnda album är, någon borde ju ha nämnt det, är det väldigt konstigt att det är just sådana känslor som titelspåret från kommande fullängdaren väcker. Av något som är mer ”eh?” än ”yeah!”. Snarare Clas Ohlson-batterier än kärnkraftsreaktor. Närmare mikropizza än en omsorgsfullt stenungsbakad artärsprängare från Primo Ciao Ciao och faktiskt i sin grund närmare Bon Jovis ”Keep the faith” än ”Hangar 18”.

Framstår jag som hård i ovan nämnda jämförelser? Well, så känns det i alla fall. Som att på nytt bli sviken av en gammal strulig vän som slutligen tagit sig i kragen efter en extra trasslig period och att den pånyttfödelse som under 2000-talet har gett oss riktigt habila album likt ”The system has failed” och ”United abominations” är mindre betydelsefulla i sammanhanget.

Nåväl. ”Super collider” må vara titelgivande åt det stundande albumet, det första som Megadeth släpper via Mustaines egna ettikett Tradecraft, men behöver inte i sig innebära att skivan som helhet är lika ickeupphetsande. Konstigare saker har hänt än att grupper har presenterat rena nonsensspår som uppladdning för att sedan slå till med en riktigt intressant helhet i slutändan. Hur det ligger till med den saken avslöjas i början av juni, då ”Super collider” i albumform når konsumenterna.

Fram till dess lever i alla fall önskan och förhoppningen om att den här låten bara var ett försenat aprilskämt.