För ganska så exakt en månad sedan såg jag Dorothee Pesch ombord på en Wacken-anknuten kryssning. En ganska så speciell konsert, där utrymmet framför scenen var en övertäckt swimmingpool och publiken stod upptryckt längs dess kanter.

Det var ett ganska så underligt upplägg. Och ett annorlunda gig där Uli Jon Roth gjorde den forna Warlock-amasonen sällskap under bland andra ”Für immer”. Mest minnesvärd på grund av sin oortodoxa inramning än för prestationen i sig. Ungefär lika vrickad som trummisen Johnny Dees druckna karaokeinsatser framåt natten. (Han sjöng Kiss ”I was made for lovin’ you” på något inlevelsefullt och tonmässigt ickekorrekt sätt).

Nu då? Jo, Doro på scen igen. På festivalens största schabrak, i närmast nukelärt brännande eftermiddagssol.

Åsikter därom? Det kommer i tidningen i morgon. Läs dessa då. Nu – ovan nämnda ”Für immer”. Utan Roth-förstärkning denna gång.