Tanken var att det här skulle vara några rader om australisk rawk’n’roll. Något slags tyckande om dess prestation på Blue Stage. Några adjektiv om riffös, ramalama och stadigt sväng.

Men. Nej. Så kul ska vi tydligen inte ha det.

Ni har säkert läst på moderorganets sajt om långa köer här runt Bråvalla Festival. Det stämmer inte riktigt. I stället är det sju resor värre. Och det med resor som inte rör sig. Alls.

För nog står det still här på Finspångsvägen, ett par kilometer från Norrköping. På en och en halv timme har jag och bilsällskapet – Aftonbladets popess Per Magnusson och hans flickvän – tagit oss knappt 1 000 meter. Ett väldigt försiktigt avancemang som också gör att alla planer på rapportering tvingas kastas om.

Det här ger en oroskänsla i magen. Kommer det att vara på samma vis varje dag. Och – inte minst – vad händer när folk ska ta sig från området om nätterna?

Någonstans läste jag ett förslag om att publiken skulle gå mellan festivalområdet och stan. Gå? Tillåt mig skratta. Att traska utmed den här sträckan nattetid är nog en av de dummare idéer man kan komma på. En ickeupplyst landsväg mitt i natten? Nej tack, att osäkra en Luger mot pannan känns säkrare.

Det bestående intrycket så här långt är att FKP Scorpio tycks tagna på sängen av anstormningen. Att de inte riktigt hade räknat med det här och försöker läsa saker på uppstuds.
Det bådar inte gott inför resten av veckoslutet, så mycket är säkert.

Och Airbourne? Jo, de slutade nyss spela.