Startsida / Inlägg

Måndagsmackan: Power Trip

av Mattias Kling
Kim Jong Un-nar sig lite Texasthrash i novembermörkret.
Kim Jong Un-nar sig lite Texasthrash i novembermörkret.

För inte så överdrivet länge sen användes begreppet crossover med stolthet. En markering att det minsann inte handlade om någon standardfusion mellan metal och hardcore, utan om något större. Något mer elegant och genomtänkt.

Minns bara D.R.I. (utläses som Dirty Rotten Imbecills för den detaljintresserade). Då Texasgruppen efter två punkrasande utgåvor 1987 ansåg att relansera sig i något mer förfinad skrud valde de genrebeteckningen som skivtitel – och en hel rörelse var född. Eller i alla fall officiellt döpt, vilket närbesläktade grupper likt Suicidal Tendencies, Wrecking Crew och Anthrax-sidospåret S.O.D. säkert jublade över.

Där skapades också ett trätoämne som än i dag kan anses vara aktuell: Vad är metalcore, och vad är crossover? Jag får erkänna att jag inte har något bra och allmängiltigt svar på den frågan. Liksom så många andra subgenrer finns det inga vattentäta skott mellan de båda uttrycken. De bygger ju på samma grundprinciper – en förening av thrash och punk – och verkar till synes intresserade av samma sak: att skapa ett fartfyllt moshsoundtrack med örat mot gatan och rebellisk konfrontationsvilja i leveransen.

Se där – svenskt mangel à la Anti-Cimex och Infernöh är tydligen lika gångbart i Dallas som i Dalsland.
Se där – svenskt mangel à la Anti-Cimex och Infernöh är tydligen lika gångbart i Dallas som i Dalsland.

Några som jag är övertygad om skulle ta genrehänvisten som en hedersövertygelse är Dallaskvintetten Power Trip. En grupp som på största allvar kramar ihop influenser från såväl Black Flag och Cro-Mags som Slayer och Vio-lence – en högpotent mangelfralla som den sen slungar mot lyssnaren med största möjliga precision.

Debutfullängdaren ”Manifest decimation” släpptes tidigt i juni i somras, men försvann lite i den sedvanliga festivalyran. Att ensemblen har fått releaseansvariga Southern Lord att våga sig utanför sin vanliga doom/crust/sludge-sfär säger en del om dess egenart – drivet i exempelvis ”Crossbreaker”, titelspåret eller ”Murderer’s row” ger fler argument. Avsevärt krångligare och fulare för örat än exempelvis Municipal Waste och Evile omges kompositionerna av en kraftfullt analog ljudbild med massor av reverb och skönt otajt sång.

Det är kort och koncist – tillsammans klockar de åtta låtarna in på strax under trettiofem minuter – och rakt igenom underhållande. Ett otidstypiskt albumtänk som snarare andas vinylkonsumtion än slentrianfipplande med smarttelefonen. Crossover, helt enkelt. En genrebestämning man bär med stolthet och respekt.

Fotnot: Att jag skivade upp just den här mackan just den här veckan är inte så slumpartat som det kan tyckas. I helgen spelar Power Trip nämligen på svensk mark tillsammans med bland andra Bane och Blkout. På fredag bjuder man upp till dans i Stockholm, medan det på lördag är Linköpings tur. Moshmys är en självklarhet. Förutom för mig då, som lär ägna mig ganska så mycket åt Black Sabbath då turnépaketet besöker huvudstaden.

at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB