Startsida / Inlägg

Blasta loss den nya veckan med en färsk kaskad från Teitanblood

av Mattias Kling
Hemliga killar gör väldigt ful musik.
Hemliga killar gör väldigt ful musik.

Okej, det här med dödsmetall. Det finns ju så många sätt att göra den på. Ett tänjande och dragande i genrens möjligheter som tillåter alltifrån den tidiga Stockholmsskolans crustpunkiga mangel till dagens übertekniska komplikationsstrukturer i stil med Oceano och Necrophagist. Och allt däremellan.

En vanlig invändning är emellertid att death metal så här på sitt tredje decennium har blivit lite duktig. För perfekt, utstuderad och hellre spelad av människor som tvångsövar gitarrskalor hemma vid än välter gravstenar.

En motreaktion mot detta är självklart ingen orimlighet, utan snarare en realitet. En oppositionsrörelse som hyllar jordiga ljudideal, mystik, hat och som låter genuint farlig. På riktigt och utan vidare finess eller varsamhet.

Tygpåsehipsters skruvar sig själva lealösa i försöken att upphöja – förvisso utmärkta – australiska Portal, brittiska Grave Miasma eller finska Archgoat som toppnamn i denna hädiska motvallskultur. Själv nickar jag ofta erkännande, men säger hellre ”olé!” när blickarna vänds mot den spanska huvudstaden Madrid och dess Teitanblood.

Det är inte hårdrocksvärldens mest offentliga band, om vi säger så. Den officiella informationen om dess verksamhet är skral, och inskränker sig mest till ett konstaterande att det bildades 2003 och att det därefter har släppt några splitskivor med ideologiskt närbesläktade Proclamation och Necros Christos, samt fullägdaren ”Seven chalices” för fyra år sedan, samt ett par ep-releaser därefter.

Teitanbloods andra fullängdare nådde nyss butikerna via kultiga bolaget Norma Evangelium Diaboli.
Teitanbloods andra fullängdare nådde nyss butikerna via kultiga bolaget Norma Evangelium Diaboli.

Det är här ”Death” kommer in. En efterlängtad uppföljare där NSK (gitarr, bas, sång) och J (trummor) visar sin fulaste sida. Som ni förstår är det här inget för slentrianlyssning. Det duon gör här ger en ungefärlig känsla av att stå bredvid ett startande flygplan, samtidigt som någon morrar dova hädelseutbrott genom ett sprucket PA-system från 1982. Tänkta referenspunkter inom en mer musikalisk sfär kan måhända vara Blasphemy, väldigt tidiga Sodom samt Celtic Frost och Incantation. Fast ändå inte. Bara nästan.

Vi kan kalla det marmitemetal; en smak som knappast lockar alla men vars anhängare är desto mer fanatiska. För exempel på var du kan tänkas stå går det att ta en rejäl tugga ”Anteinfierno” via Soundcloudspelaren här nedan, men var varnad av en strof i just detta spår: ”All hope abandon ye who enter here”.

Det här gör ont. Och är dödsmetall som faktiskt känns farlig och genuint hotfull.

at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB