På grund av Slashs pressmöte missade jag Cannibal Corpse. Kan tyckas dumt, men dödsmetallhungern stillas nu i stället av Torture Division i gasklockan. Bra ställ, killarna från F.K.Ü. var nyss uppe på scenen och nu jävlar dundrar ”Invoking the knifer” igång. 

Just nu håller Slash presskonferens inför vad dom känns som festivalens alla ackrediterade journalister. Han har hunnit berätta att han gillar att uppträda på festivaler, om han kunde återuppväcka döda musiker för att jobba med så skulle de vara Phil Lynnot, Keith Moon och John Bonham. 

Efter The Haunted – stabila och bra som vanligt – är det dags för Celtic Frost-uppföljaren Triptykon på Monster Stage. Högst deppig mörkermetal i det stekande solskenet, kan det vara något? Tydligen inte för många besökare, då publikuppslutningen är väldigt dålig. Men ett närmare omdöme om föreställningen lämnas icke desto mindre i tidningen i morgon. 

På tal om Crucified Barbara så kan jag meddela att Europes Joey Tempest kollar spelningen från sidan av scenen. Han ser nöjd ut i alla fall.

Begåvade sleazerockarna i Crazy Lixx står nu för galenskaperna inne i gasklockan, men själv ägnar jag mig åt melodifestivalbekanta Crucified Barbara på största scenen. De ska bedömas till tidningen i morgon, så ni vet var ni får läsa mina omdömen. 

I dag skriver Aftonbladet om Rockweekends vip-biljetter: för 900 kronor extra har besökarna fått tillträde till ett vip-område, som visat sig vara bedrövligt. 

Sådan kritik kan hanteras på olika sätt. Man kan erbjuda pengarna tillbaka, be om ursäkt, åtminstone beklaga. Man kan lova bot och bättring. Eller så kan man sätta upp en avsågad petflaska på områdets bajamaja med texten: ”Dricks från nöjda kunder.” 

Så har Rockweekend gjort. 

En del gäster roar sig med att ropa bokstaven Q ned i myntfacket. 

Det ekar könsord över området i två timmar efteråt, så tom är den flaskan. 

Just nu finns ingen ström på det som utgör pressområde, alltså de träbänkar som kallas ”vip-lounge”, alltså i det öltält som framåt fem på eftermiddagen omvandlas till veritabel festzon, varför jag nu måste upphöra.

Men jag HAR roligt. 

Första bandet för mig denna lördag blir Deathstars som nu kör på för fullt på största scenen. Frontmannen Andreas Bergh skämtar om att killarna ska hålla hårt i sina flickvänner när bandet är i stan och ber åhörarna att vara tysta mellan låtarna. Kaxigt och bra. 

Ofta är det efter scenlamporna har släckts som de konstigaste sakerna inträffar.

Som i natt, då mitt sällskap helt plötsligt befann sig på en båt och lyssnade på när Alle Hagman (Raised Fist) jammade med David Sandström (AC4, ex-Refused). En helt konstig sak, som bara händer då det är festival men festen på något sätt inte vill ta slut.

Smakprov på nattens händelser nedan. Med en… eh… speciell version av Guns N’ Roses ”Sweet child o’ mine”.

Samtidigt som Meshuggah kör på för allt vad tygen håller på Bandit Stage (ja, jag hör det här) sitter jag och slutför recensionen av Motörheads framträdande som nyss slutade.

Dragplåster i det Aftonbladet som når tidningskioskarna om några timmar, och kanske inte helt lättskriven. Känns som att jag har recenserat gruppen för många gånger för att riktigt få till det. Men tror nog att texten som sådan kommer hålla. Tesen är klar i alla fall.

Men innan ni kan läsa anmälningen i papperstidningen eller här på nätet så tänkte jag bjuda på ett litet filmklipp med gruppen i fråga. Låten är ”Killed by death”, framfördes som näst sista nummer i huvudsetet och gästades av svenska showduon Burn Bitch Burn. Ja, ni förstår vilka de är när ni ser filmen.

Enjoy, som man brukar säga. Nu ska jag fixa klart recensionen så jag kanske hinner se lite Meshuggah till och med.

Bandet som skulle kunna vara ett eget mått på stabilitet, även kända i de breda folklagren under namnet Motörhead, har precis kört igång med ”Iron fist” och ”Stay clean” här på Monster Stage. Recension i tidningen i morgon? You bet.