++

Dead By April

Det som i studion har slipats ned till ytterst motståndslös popmetal faller på scen ihop som ett korthus. Det låter bitvis bedrövligt, speciellt då Jimmie Strimells skrikiga leverans ska övergå i en sammetslen skönsångsrefräng. Vilket den gör mest hela tiden, måste påpekas.

Sådana detaljer verkar emellertid inte bekomma den piggt unga publiken. Trots att Dead By Aprils musik inte uppenbart inbjuder till slagsmålsscener så hoppar fansen på varandra med energi som bandet självt inte kan matcha.

Kan det vara så att Deathdestruction är Metaltowns mest hypade band som inte finns – på riktigt alltså? På väg ut till Napalm Death sprang jag på Evergrey-Henrik som talade sig varm om det egna projektet. ”Alltså, det är så trist att jämföra med Pantera… Men det är lite sån känsla. En tuff fourpiece, liksom”, hälsar han innan vakterna bryskt avslutar vårt samtal.

Stöter i kön till backstageincheckningen ihop med Hammerfalls trevliga basistbuse Fredrik Larsson. Han är lite sur över att missa Dead By April, och avslöjar att det börja röra på sig för Deathdestruction, det dödsmetallband han har ihop med Dead By Aprils sångare och två medlemmar från Evergrey. ”Det är gött att bara köra på ibland”, hälsar han.

Är helt slut och färdig nu, så någon efterfest på Parken blir det inte i natt. I stället tänkte jag passa på och paketera årets West Coast Riot och lägga den åt handlingarna.

• Måste erkänna att den största positiva överraskningen jämfört med förra året är att matutbudet har uppgraderats rejält. Det finns gott om stånd som säljer annat än det förväntade, vilket innebar att jag i dag har fått mig en högst acceptabel veganpizza och en likaledes okej thaicurry med tofu. Uppskattar verkligen att fler och fler matnasare har vegetariska alternativ. Det gör det liksom lättare att mäkta med arbetsdagar på tolv-fjorton timmar.

• Lou Koller har tagit på min dator! Lou Fucking Jävla Koller! Jag har redigerat och stavningskorrigerat Lou Kollers blogginlägg (som ändå var skrivet på amerikanska)! Det är svårt att vara sick of it all när sådant händer. Och bara för det bjuder jag på en bonusbild.

• Jag är mycket nöjd med Social Distortions huvudset. Känns som en stor uppryckning jämfört med när jag senast såg dem, på saligen saknade Studion i Stockholm 1997, men en girig jävel som jag kan inte låta bli att sakna en hel rad stycken. Så, i stället för de missbara två öppningsstyckena (vars namn jag tyvärr inte kommer på) så hade jag verkligen inte mått dåligt av ”Don’t take me for granted”, ”Angel’s wings”, ”King of fools”, ”Dear lover”, ”When the angels sing”, ”Born to lose” eller ”I wasn’t born to follow”. För att nämna några. Dock lät helt nykomponerade ”Still alive” mycket lovande, om än väldigt mycket Springsteen. Jag hoppas den landar på en skiva snart. För en sådan är det banne mig dags för.

Grämer mig å andra sidan för att logistiska missöden gjorde att jag missade en gästblogg med No Use For A Name. Och att andra åtaganden gjorde att jag inte lyckades se vare sig Gogol Bordello eller Face To Face. Nåväl, det är sånt som händer.

Nu väntar sängen och några timmars sömn. Sen drar det igång igen, första jobbet är 13.30 i dag då Dead By April kör igång Metaltown.

Sweet dreams (are made of these…)!

”Prison bound”, lite från ovan.

Just nu är jag mycket kär i ”Highway 101”. Bara så att ni vet. 

Nu är Social Distortion igång, men ån så länge känns det lite avvaktande. Visst, Mike Ness är cool som få och nu lossnar det lite i ”Mommys littlemonster”. En mer utförlig anmälning kommer i tidningen i morgon.

Hey what’s up everyone, I’m here in Sweden for the West Coast Riot. SO I’ve decided to tell you about my top three Swedish  bands.

Lets start with Raised Fist! Hear is a good example of a hardcore band that grows in a natural progression and gets better every year!

Next let’s talk about my friends in The Haunted. Here’s a band that I loved from the first time I’ve heard them. This is the way metal should be (in my opinion ) I had the great pleasure and honor to be ask by them to sing on their “Revolver”  cd. To be asked by one of my favorite bands on one of their best records was incredible.

Now no list can be without mentioning the one and only Refused. You know it was some of the guys from Refused who first brought Sick Of It All here to Sweden.  They went from passionate hardcore kids to passionate musical innovators. Who along with the US band  Snapcse set the standered for all heavy and hard music top come.

So there you have it, my top three. There are many others I could mention, Randy and Abhinanda for example. So now discuss this and let the debates begin!

Thanks Sweden  – see you again soon.

Pennywise har på en halvtimme hunnit med att spela inte mindre än två coverlåtar – av Ramones och Black Flag. Dessutom har omfångsrike gitarristen Fletcher Dragge hunnit skälla ut dem som väljer öltält framför urkalifornisk melodipunk.

Det här är backstagebaren. Det är här det händer, typ.