… så hängde jag lite med Slayer.

Det är sällan jag blir fanboy. Men det här är ett av dessa tillfällen.

Bilder nedan. De säger på något sätt allt.

Ett ord: Briljans.

Tre ord: Titta på videon.

’Nuff said. Nu ska jag mysa med Slayer en stund.

Yeah!

… 15 500, enligt arrangörerna. Ett besked som låter rimligt, då det inte direkt är supertrångt ute på området. Snarare lagom. Hanterbart. Kanske mysigt, om det inte hade regnat sådär ovänligt mest hela tiden.

Kan det vara så att komfortfloppen förra året spelar in i det ovannämnda resultatet? Vi pratar ändå om ett publiktapp på närmare 10 000.

Och jo, jag tror det. Det är i alla fall en rimlig slutsats, med tanke på att programmet egentligen inte är svagare än för tolv månader sedan. Hoppas därmed att de som ändå är här just nu trivs och har det bra – och plockar med sig sina polare nästa år. Det är festivalen faktiskt värd.

Bandet som har förlorat två prickar i namnet, och numera känns igen som Vildhjarta, kan sitt Meshuggah-trassel.
Därom kan det råda liten debatt eller oenighet.
Vissa kallar musikstilen djent. Ett polyrytmiskt exakthetsmangel som är närmast matematiskt i sin struktur och utförande. Det är imponerande komplicerat och tajt. Något som man mer betraktar med hakan runt naveln än låter kroppen fullt ut delta i.
En så kallad hjärnmassage från Måsstaden. Och en väldigt god sådan.

Strilande regn och hemmaplansmetal?
Ja, det är i alla fall upplägget så här strax före klockan sju.
Hammerfall på scen. Ärkemetal ut genom PA-systemet. ”Patient zero” och ”Heeding the call”. Och en mobilskärm så regnbestänkt att det är svårt att få bokstäverna på rätt ställe.

Stötte precis ihop med Michael Stanne, som spelar med sitt Dark Tranquillity här senare i kväll.
Han stod och sippade på dagens andra öl backstage, trött efter att ha spelat i Tjeckien i går men ändå peppad inför aftonens framträdande.
Han passade också på att avslöja att gruppen är halvvägs igenom komponerandet av nästa studioalbum. Går allt som det ska spelas det in i höst och släpps tidigt nästa år.
– Det vore ju skönt att få ut den innan sommarfestivalerna, sa han och kikade lite avmätt ut mot det fallande regnet.

Återigen ett ganska så radikalt lappkast i repertoaren. Från elak black metal till en utspökad gitarrist som hoppar runt och spexar som om det vore spring break.
Det är ändå tydligt att Massachusettsgruppen är ett av eftermiddagens mest emotsedda band. Det är duktigt med folk framför Fire Stage. Publiken rör sig. Hoppar friskt till exempelvis ”This is absolution” och nygamle sångaren Jesse Leach verkar trivas bra i comebackrollen.
Därtill får publiken fira trummisen Justin Foleys födelsedag genom att, på uppmaning av ovan nämnde gitarrist som även känns som Adam Dutkiewicz, ropa ut ”happy birthday, asshole”.
Och ja. Nu börjar det regna. Igen.

Ganska så rakt emot Candlemass på metalkartan hittar vi Unpure.
Här är det svartmetall som gäller. Enligt konstens alla regler. Ett satans härj, som ger farttörsten lindring efter en timmes doomlunk.
Scenen? Den heter Death Stage. Så klart.

Säg hej till oss. Det är vi som sköter bevakingen för Aftonbladet här ifrån Metaltown i år.

Från vänster: Joacim Persson (recensent), Magnus Sandberg (fotograf) och Mattias Kling (recensent).

Det finns ju vissa vikarier och tillfälliga ersättare som lyckas glänsa lite extra.
Som Mats Levén, till exempel. Superstrupen, känd från bland andra Krux, fick med kort varsel hoppa in efter att samarbetet med den amerikanske sångaren Robert Lowe sagts upp – men sjunger låtarna som om han inte gjort något annat sedan han slutade med blöjor.
Det får Candlemass att lysa lite extra den här eftermiddagen. Det och ett dunderfint doommaterial som förvandlar dyster tyngd till ren glädje.