Klockan nio i kväll är det Slayermingel.
Jag är bjuden. Knappast illa det.

Jag vet att jag på förhand var lite hård mot festivalen. I krönikan ovan – publicerad i Aftonbladet Hårdrock! förra veckan – kallade jag Metaltown för festivalsveriges egna Hindenburg och krävde bot och bättring av arrangörerna efter förra årets katastroftillställning.

Därför är det med stor glädje jag kan konstatera att det är mycket bättre i år. När det gäller disposition av området. När det gäller scenplacering. När det gäller den allmäna trevnaden innanför staketen.

Metaltown 2012 får därför två tummar upp. I alla fall när det gäller det grundläggande.

Jovars. Det regnade ju. Ganska så rejält, dessutom.

Och internätet gjorde ett bildbloggande och annat liknande ganska omöjligt.

Men nu är jag tillbaka i civilisationen. Har ganska så fast nät.

Så, här var det. Så som det såg ut och lät i regnet.

Konstaterande 1: Det regnar. På ett sånt där kallt som det gör här.
Konstaterande 2: Det känns verkligen som att hela festivalen är här runt mig just nu. Som att alla är här.
Konstaterande 3: Göteborg och In Flames är alltid en speciell kombination. Speciellt då ”Where the dead ships dwell” tillägnas hemstaden.
Konstaterande 4: Det regnar fortfarande. Och ”The chosen pessimist” spelas just nu.

Jag skulle vilja ge er bilder. En glimt av hur snyggt det är.
Av en scenfond som projicerar, av eldkastare och en Anders Fridén i väst och slips.
Men uppkopplingen förhindrar sådant kul. Fotografen Magnus Sandberg fixar det på annat ställe.
Jag kan bara konstatera att det här är bara ännu en av hemmabandets stora stunder – samtidigt som ”Crawl through knives” går igång.
Ännu en In Flames-succé?
I would think so.

Jodå. En halvleksrapport säger att det är en nyuppväckt Marilyn Manson som står på scen.
En underhållare som i alla fall försöker göra sitt jobb. Och som genom detta redan där har skopat hem halva segern.
Plusfest i morgon? Vi får se. Men det blir i alla fall en rejäl uppgradering av 2009 års pinsamma minus.

Fem minuter efter Marilyn Manson skulle ha stått på scen är det svarta draperiet fortfarande på plats.
Men så… Då börjar det visst.
To be continued.

Lamb Of God dundrar på för fullt borta i fjärran. Kul för dem som är där. Måste jag säga.

Själv sitter jag och försöker få ihop de sista stroferna på det som ska bli morgondagens anmälning av Within Temptations nyss avslutade gig. Och förbereder mig mentalt för att inom kort ta mig an Marilyn Manson.

Och det är ju inte med oblandade känslor. Föreställningen då The God Of Fuck senast besökte festivalen (för tre år sedan) var faktiskt pinsamt dålig. Galen och förvirrad på helt fel sätt. Och därmed en av väldigt, väldigt få minus jag har delat ut under min tioåriga karriär som recensent på Aftonbladet. (Exakt hur jag resonerade då kan ni läsa här).

Nu finns det emellertid förhoppning om bot och bättring. Senaste skivan ”Born villain” må vara aningen svagare än vad som är bekvämt även om den i alla fall är ett försök att prestera något sprakande och elakt – och huvudpersonen själv har under våren vid upprepade tillfällen gjort offentlig avbön för sina prestationer sommaren 2009.

Hur långt räcker det? Om cirka 40 minuter ges det i alla fall en hint, då det är showstart på Fire Stage.

Fram till dess – in med Within Temptation och ut och kolla Lamb Of God.

Vi säger så. För stunden.

Sprang precis på In Flames-duon Björn Gelotte och Peter Iwers i backstagevilmet. Båda verkade taggade inför gruppens headlinegig i natt här på festivalen – men dess reslige basist var ändå aningen orolig.
– Bara de där håller sig lugna så, sa han och tittade oroligt mot de mörka moln som sakteliga börjar samla sig här över Göteborg Galopp.
Oh well. Lite nederbörd lär knappast dränka partyt som stundar. Speciellt inte då hemmatruppen sägs ha laddat upp med sin fetaste show någonsin på festivalen. Och ni som har sett de tidigare krutfesterna – då det har bombats på värre än under en FN- sanktionerad invasion – inser att det är något dunderfräckt som väntar strax före midnatt.
Och mer om det senare.

Dags för mysstund nu då – med holländska Eurovisionsgothtruppen Within Temptation.
Svårt att inte bli lite tagen av dramatiken i anslaget, ändå. Att inte låta vänligheten och refrängpilarna i exempelvis inledande trojkan ”Shot in the dark”, ”In the middle of the night” och ”Faster” borra sig in i bröstkorgens vänstra sida. Det är ju rätt tjusigt och elegant, på ett sätt som står i bjärt kontrast mot den här festivalens många testosteronband.
Recension och sånt läser ni i morgon. Nu – ”What have you done” med Keith Caputo på scenfondens videoskärm. Mysigt det också.