Vissa idéer är tydligen så bra att inte ens de närmast sörjande kläcker dem.

Som att metalgiganterna nu gör en handfull spelningar i Europa där de luftar sitt legendariska svarta mästerverk, egentligen döpt till ”Metallica”, i sin helhet – 21 år efter dess release.

Och det får vi tacka organisatörerna bakom Downloadfestivalen i brittiska Donnington för, enligt trummisen Lars Ulrich.

– Även om vi inte har spelat på Donnington på sex år så har vi varit i England i stort sett varje sommar sen dess. Så de ville att vi skulle göra något annorlunda. Jag gillar verkligen det faktum att det i sommar är 21-årsjubileum för skivan, inte 20 år, har han sagt.

Det var bakgrunden det. I går var det upp till bevis.

På Europapremiären på Synot Tip Arena i tjeckiska huvudstaden Prag blev det premiärer så att det räcker och blir över. Inte nog med att nämnda skiva fick sin kompletta genomkörning – om än i bakvänd ordning från sista låten till den första – det var också första gången Metallica framförde ”Don’t thread on me” och ”The struggle within” live. Någonsin. 

Något besök på blågul mark står inte att finna i sommar. I stället besöker kvartetten Oslo den 23 maj, Helsingfors den 4 juni och två dagar senare danska Horsens. 

Så här var setlisten på Metallicas spelning i Prag:

1. Hit the lights

2. Master of puppets

3. The shortest straw

4. For whom the bell tolls

5. Blackened

6. The struggle within

7. My friend of misery

8. The God that failed

9. Of wolf & man

10. Nothing else matters

11. Through the never

12. Don’t thread on me

13. Wherever I may roam

14. The unforgiven

15. Holier than thou

16. Sad but true

17. Enter sandman

Extranummer:

18. Fuel

19. One

20. Seek & destroy

Häpp. Så kan det gå.

Ett beställt utlägg med tio livetips inför den kommande sommaren kan vid publicering kapas ner till ett mer hanterbart antal. Som också presenterades i Aftonbladet i gårdagens tidning.

Men, bara för att ni läser här så finns det möjlighet att ta del av den okapade versionen. Som alltså handlar om några konserter jag för allt smör i Småland minsann inte tänker missa de kommande månaderna. Märk väl – på grund av sådana petitesser som var jag kommer att befinna mig vid olika tidpunkter så har jag tvingats prioritera bort några tänkta upplevelser. Tji Slash i Hultsfred (är i Göteborg och bevakar Metaltown) och lika lite Pearl Jam i Globen (på grund av Getaway Rock i Gävle).

Annars kan det här tänkas vara en checklista för en väldigt fet rocksommar.

Metallica (Vallehovin, Oslo, 23/5)

Hela den svarta plattan på en och samma konsertmacka? Det är sant. Och jag går nästan av på mitten inför tanken att efter 21 långa år äntligen få höra ”Don’t thread on me” live.

Ozzy & friends (Stockholms stadion, 25/5)

Visst blev det ett irriterande antiklimax efter Black Sabbath-debaclet. Men ändå – det lär bli skumsprut, grodhopp och en evigt busleende sångare. Får inte missas.

Europe (Huddinge festival, 1/6)

I år firar jag födelsedagen ett dygn i efterskott – med gruppen som nyss släppte sin bästa platta sedan ”Prisoners in paradise”.

King Diamond (Sweden Rock, Norje, 9/6)

Sitter den mysrysliga falsetten som den ska efter sjukskrivningen? Jag väntar, knäböjande, på besked framför Rock stage när kvällen börjar bli småsen.

In Flames (Metaltown, Göteborg, 15 juni)

Så sent som 2010 sedan höll hemmabandet på att bomba sönder Götaälvbron. I år väntar en ny utmaning – på festivalens område nära Säve flygplats. Jag förutsätter att det blir en bländande uppvisning.

Hatebreed (Peace & Love, Borlänge, 28/6)

På ett sätt är det väldigt roligt att en grupp som har låttitlar likt ”Smash your enemies” bjuds in till en festival med ovan nämnda namn. Våldsmosh? Let the blood flow!

Yngwie Malmsteen (Getaway Rock, Gävle, 7/7)

Jag glömmer knappast skämskudden, som alltid då Hornstulls flinkaste Fenderbender står på scen. Detta till trots – den då nyfirade 49-åringen är ett unikum. Ett distanslöst original. Det är omöjligt att inte älska.

Hammerfall (Dalhalla, 28/7)

Vissa firar 15 år genom att köpa moppe och idka laglig sex. Andra genom att avlossa en jubileumsföreställning i ett kalkbrott strax norr om Rättvik. Är metal bättre än samlag? Den sista helgen i juli får vi svaret.

Trapped Under Ice (Motala hardcore festival, 4/8)

Förra årets främsta moshsensationer är bara ett av alla guldbokningar till den östgötska uppstickarfesten. First Blood? H2O? Toxic Holocaust? Fucking jävla Crowbar? Imponerande.

Alice Cooper (Skogsröjet, Rejmyre, 10/8)

Han är nästan 100 år – men sopar alltid banan med sina yngre konkurrenter. Chockrockfarfar behöver ingen motivation, han måste bara upplevas. Om och om igen.

Storm Corrosion

Storm Corrosion

Roadrunner/ADA/Warner

PROG Mikael Åkerfeldt och Steven Wilson slår då rakt inte på stora trumman med detta sidoprojekt. Tvärtom. Det som Opeth– och Porcupine Tree-auteurerna presenterar är en avskalad och tvär sångsamling, nära nog avskuren från allt vad rytmik och hypnotiskt gung heter.

Därmed sagt, den som ansåg ”Heritage” vara alltför plyschskäggig och vinylsamlarintrovert lär finna få ljuspunkter hos Storm Corrosion. Och det med all rätta. Det här är ett samarbete som placerar Scott Walker högre än David Vincent, som mest tycks existera för upphovsmännens eget nöjes skull – och som därmed som helhet skjuter över huvudet på även de mest envisa anhängarna.

Bästa spår: ”Lock howl”.

Per Gessle är en sann poet han, som en gång skaldade:

”Don’t bore us, get to the chorus!”

Ok. Jag fattar vinken.

Klicka och lyssna här. Garanterat trevligare än Roxette.

Rubriken ovan kan vara av det slaget jag aldrig kunde ha tänkt mig att sätta under journalistutbildningen tidigt 1990-tal.

Då var Saul Hudson mannen med hatten. Snubben med solglasögonen och korkskruvsfrisyren. Som halsade Jack Daniel’s och sprutade elektriskt rockguld ur fingrarna. Som hellre sköt upp väldigt hälsovådliga substanser i armarna än stängde in sig i en radiostudio i ett avlägset land.

Men, tiderna är föränderliga. Om tre veckor – den 23 maj – avlossar Slash sitt andra album på solokvist, döpt till ”Apocalyptic love” och denna gång med Alter Bridges Myles Kennedy som ensam huvudvokalist, och för att öka på intresset runt nämnda release har den forne Guns N’ Roses/Velvet Revolver-gitarristen valt att stänga in sig i en radiostudio i Stockholm. Resultatet: inte mindre än fyra entimmesprogram, som sänds måndag till torsdag med start den 14 maj klockan 18.30.

Temat för ”Musikguiden i P3” blir den musik som har inspirerat honom i livet och karriären.

– Det var väldigt coolt (att göra) och fräckt att lyckas få alla de här låtarna spelade i radio, säger supergitarristen själv i ett pressmeddelande.

Programmets producent Karin Eller:

– Slash är en cool, skön och samtidigt seriös kille att jobba med. Han var verkligen taggad på att gästa P3 och spela sina favoritlåtar för alla svenska fans.

Marilyn Manson

Born villain

Hell, etc/Cooking Vinyl/Playground

INDUSTRIMETAL/POSTPUNK Mycket tycks handla om tillbakagång och relansering. Om ett sökande efter rötter och en vitglödgad frustration som har lyst med sin frånvaro på de båda föregångarna ”Eat me, drink me” (2007) och ”The high end of low” (2009).

För att hitta tillbaka till den tidiga karriärens gnista har 43-åringen inte bara flyttat tillbaka till den lägenhet han använde under skapandet av 1996 års platinasäljare ”Antichrist superstar”, han har även grävt upp sina skramliga inspirationsspöken Killing Joke och Bauhaus ur förbiseendets mest dammiga garderobshörn.

Och så långt är allt väl. För nog låter albumet, i alla fall i grundutförandet, som det ska. Den förvridna skrotupplagsbluesen i exempelvis ”Slo-mo-tion” slingrar sig likt en hypnotisk Sir Väs runt lyssnaren och ”Murderers are getting prettier every day” känns som en överstyrd kanonkula rakt upp i Helms klyfta. 

Samtidigt är utfallet väldigt ojämnt. Dussinplattityder likt titelspåret, ”Hey, cruel world” och ”Pistol whipped” surrar perifert förbi utan att gripa tag, medan tilltaget att tjuva basgången i ”The gardener” från Midnight Oils ”Beds are burning” är i högsta grad skurkaktigt.

Trots detta – det går att se ”Born villain” som en pånyttfödelse. En halv seger i ett skede då karriären står och darrar. Med stadigare handlag kan nästa platta bli den renässans som Marilyn Manson så väl behöver.

Bästa spår: ”Breaking the same old ground”.

Raubtier

Från Norrland till helvetets port

Despotz/Playground

METAL I en urbant fixerad rockvärld är Tornedalstrions musik så unik att den borde vara berättigad glesbygdsstöd. Som en röd tråd genom materialet löper ett djupt förakt mot veganer, dokusåpor och andra stolliga nollåttapåhitt – och Hulkoff morrar hellre med bröstspännande stolthet om vapen, hembränt och mark som färgas röd. Det är liksom som det är, och utförs med samma självtillit som på föregångarna ”Det finns bara krig” och ”Skriet från vildmarken”. Däri finns också en oborstad charm som gör att dess musikaliska yttring – tänk Manowar möter Rammstein med ”Jägarna”-manus – onekligen har sina poänger. Även om en hel skiva blir i knarrigaste laget.

Bästa spår: ”Vittring”.

Paradise Lost

Tragic idol

Century Media/EMI

METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar sin roll som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt.

Bästa spår: ”In this we dwell”.

ÅTERBLICKEN: Scorpions ”Blackout”

Klaus Meine tog i så det svartnade – och tappade rösten.

Då såg allt mörkt ut. 

Men i slutet på krispassagen väntade en riktig dunderhit som nådde ända till USA-listans övre skikt.

NÄR? April 1982.

VAR? Hannover, Tyskland.

VARFÖR? Upptakten kan sägas vara allt annat än oproblematisk.

När kvintetten gjorde sig redo att följa upp platinaframgången ”Animal magnetism”, släppt i mars 1980, stötte gruppen på patrull av det eventuellt karriärförödande slaget.

Efter den omfattande världsturnén som inledde gruppens åttiotal var frontmannen Klaus Meine nämligen slutkörd i rösten. Ett tillstånd som förvärrades under förberedelserna inför det som skulle bli det åttonde studioverket och som fick läkarna att råda honom att ge upp sitt jobb som hårdrocksfrontman och i stället söka en annan, mindre ansträngande, sysselsättning.

Kort sagt: 1981 satt Scorpions i skiten.

Men i stället för att ge upp och söka efter en ersättare hade Meines bandkollegor is i magen. Medan sångaren genomgick inte mindre än två halsoperationer och grundlig rehabilitering slipade de fyra musikerna hårdare på materialet, spelade in demos med Don Dokken som sessionvokalist och såg till att låtammunitionen var så skarp som möjligt innan inspelningarna till slut kunde inledas under senhösten.

En smart strategi, skulle det visa sig. För med ”Blackout” lyckades tyskarna inte bara avlossa karriärens första högkvalitativa fullträff – plattan blev också en topp tio-hit i USA och krattade manegen för supersuccén med ”Love at first sting” två år senare.

Ett strålande bevis på att envishet och förtroende lönar sig i längden.

Nästa vecka kan bli sista gången man ser de brittiska heavy metal-ikonerna på en svensk scen.

Så sägs det i alla fall, då den nu pågående Epitaph World Tour ska vara bandets sista storsväng, men så hävdades också vara fallet inför kvintettens headlinegig på Sweden Rock förra året (även om de tog tillbaka det tillkännagivandet strax före besöket i Blekinge).

Nåväl. Snabb eldgivning, helvetesböjt läder och liknande vankas i Linköpings Cloetta Center nu på tisdag den 24 april, medan Stockholm och Hovet får besök dagen efter.

Påpassligt då att rekapitulera och förhandsskvallra om vad publiken kan vänta sig. Sedan den europeiska inomhusvändan inleddes i polska Katowice i lördags har Rob Halford och gjort ytterligare två konserter – i Kiev i Ukraina och i ryska huvudstaden Moskva – törs jag nästan lova att repertoaren på de tvenne blågula gigen blir som följer:

1. Intro: Battle hymn

2. Rapid fire

3. Metal gods

4. Headling out to the highway

5. Judas rising

6. Starbreaker

7. Victim of changes

8. Diamonds & rust

9. Dawn of creation/Prophecy

10. Night crawler

11. Turbo lover

12. Beyond the realms of death

13. The sentinel

14. Blood red skies

15. The green Manalishi (With the two pronged crown)

16. Breaking the law

17. Trumsolo/Painkiller

Extranummer 1:

18. The Hellion/Electric eye

Extranummer 2:

19. Hell bent for leather

20. You’ve got another thing comin’

Extranummer 3:

21. Living after midnight

Det vill säga: snubblande nära låtuppställningen som avtäcktes i Norje den 9 juni förra året. Och för de som behöver fräscha upp minnet finns det en pepplista på Spotify här.

Håller Halfords röst? Blir avskedet skarpare än förra året? Och, egentligen, är det över nu?

Fortsättning lär följa framöver.

Så som det tidigare har avslöjats här i bloggen har huvudstadens kanske mest meriterade dödsplution tecknat ett avtal med Ninetone records för framtida utgivning (Corroded, Lillasyster, Soreption med flera).

Då nyheten slutligen släpptes (jag fick nys om den redan för ett år sedan) tvingades jag emellertid mörka ett par detaljer i samarbetet. Som denna: att samarbetets första offentliga frukt blir singeln ”Amok”, som ska finnas tillgänglig för allmän konsumtion den 23 maj och består av en nyinspelning av nämnda ”Serpent saints…”-spår som har gjorts tillsammans med Ninetones Patrik Frisk.

Enligt rykten finns det även planer på att göra om hela gruppens nionde album (släppt för snart fem år sedan), innan kvintetten ger sig på att fästa nytt material.

Men, som sagt. Än så länge är det bara rykten, vars sanningshalt kommer att visa sig framöver.

Nedan hittar ni originalversionen av ”Amok”.

Municipal Waste

The fatal feast

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Visst kan sammankomsten, såsom gruppnamnet vill antyda, liknas vid bråte. Det Virginiatruppen gör är nämligen allt annat än elegant och kultiverat – snarare är dess lätt hardcorebottnande kulthrash så ruffig och enfaldig som genren fordrar. I denna kravbild ryms emellertid en rad begränsningar som också gör att den dödliga festen inte hör till kvartettens mest underhållande konvent. Det är liksom lite för lagom. Lagom riffigt. Lagom moshinbjudande. Lagom korkat, med glimten i ögat. Med den godaste av avsikter kan man alltså kategorisera ”The fatal feast” som skräp. Men så länge det är så här charmigt måste man gilla.

Bästa spår: ”Covered in sick – the barfer”.