Mattias Kling skriver om hårdrock och relaterat i Aftonbladet sedan 2002.
Här samlas tyckande, trams, tävlingar och textsjok i en skön blandning som uppdateras när andan faller på, men som aldrig står stilla.
Det hör inte till vanligheten – men just den här veckan hade jag verkligen önskat ett basläger i Umeå. Inte nog med att det till helgen hålls den väldigt generösa festivalen House Of Metal (med bland andra Immortal, Nocturnal Rites och Hail Of Bullets på spelschemat. I natt var det dags för vårens happening inom den lite mer åldersstigna hardcorescenen.
Strax före midnatt gjorde nämligen comebackande Refused en så kallad hemlig spelning på Scharinska villan i hemstaden. Helt oannonserat. Men inte tillräckligt dold för att det inte skulle finnas tillresta 08-scenesters på plats.
Som exempelvis min långtida kollega Christoffer Röstlund Jonsson, som avlade rapport för Aftonbladet i dag. Vad han skriver om tilldragelsen kan ni läsa här. Och, tillsammans med mig, grämas lite extra över vad vi har missat – fram till att Dennis Lyxzén och hans posse intar scenen på Way Out West i Göteborg 9–11 augusti.
Han har gjort det en gång tidigare. Och nu är det dags igen.
Via sin Facebooksida meddelar sångaren Peter Dolving, 42, att han hoppar av det svensk/danska metalbandet efter en comeback som varade i nio år.
Orsaken? Det ska vi skita i, om vi får tro huvudpersonen själv.
Så här skriver han:
”I am officially quitting The Haunted. After years of working with the band, I am out. I have had it. I will NOT answer questions to why. It’s no one elses business. Thank you very much. I am looking forward to seeing you people at other shows with other projects.”
För hans gamla bandkamrater kommer beskedet som en chock. Så här skriver gitarristen Patrik Jensen i ett sms:
”Jag fick reda på det själv för 30 minuter sen, så jag har tyvärr ingen kommentar. Jag återkommer.”
Dolving var med tidigt i The Haunted när gruppen bildades i askorna efter At The Gates 1996. Han hann med att sjunga på ensemblens första självbetitlade album, släppt 1998, innan han lämnade över mikrofonplatsen till Marco Aro (ex-Face Down, The Resistance). Lagom till inspelningarna av 2004 årsläppet ”rEVOLVEr” gjorde han comeback i truppen och har sedan dess medverkat på skivorna ”The dead eye” (2006), ”Versus” (2008) samt fjolårsreleasen ”Unseen”.
Han har även de senaste åren släppt musik under eget namn, med Bringthewarhome och Rosvo (för att nämna några) samt släppt boken ”Sieg heil Svensson”.
God morgon, världen. Eller hur man nu ska uttrycka det hela.
I dag är ytterligare en påminnelse om det korkade i att dubbeljobba. Speciellt då verksamheterna gör att de mest basala behoven, exempelvis sömn, blir lidande. Ännu en gång. Om jag ser ut som ett ”hammer smashed face” just nu
Nåväl. Det blev en styck Cannibal Corpse-recension i tidningen i dag. Den når säkert nätet förr eller senare, till dess är den dessvärre bara tillgänglig för er tidningsköpare i Stockholm med omnejd, då den var förpassad till vår så kallade 3X-upplaga. Ett trist utfall, förvisso. Liksom det faktum att den faktaruta jag slamrade ihop av någon konstig anledning har utgått.
Nog gruffat om det. Och över till det positiva i kråksången.
För er som inte var på plats på Münchenbryggeriet i går kväll eller inte kan närvara på Trädgårn i Göteborg i afton så tog jag och filmade lite från min plats på gräddhyllan. Som vanligt, kvaliteten är vad den är. Det man får gratis brukar ofta vara just så.
Nog om detta. Nu är det dags att ägna sig åt den mer lönegenererande verksamheten.
Det är måndag. Veckans kanske onödigaste dag, tillsammans med tisdag eller kanske onsdag. Denna mosiga uppstart som sällan innehåller något trevligt eller lyckat – förutom i kväll.
Tre ord: Münchenbryggeriet. Metalfest. Helaftonsföreställning.
Eller, tja, vi kan ju lägga till ytterligare ett: Jobbdags.
För visst vill det älskade moderorganet ha en liten recension till morgondagens tidning. Kanske för att mota Schlagerolle i grind. Eller bara för att världens genom tiderna bäst säljande dödsmetallskvadron är i stan.
Jag talar så klart inte om Nexus Inferis, Suicidal Angels, Misery Index, Legion Of The Damned eller ens om Behemoth. Nopesy, kvällens clou kommer i stället i form av Cannibal Corpse, som avrundar denna maratonföreställning (första bandet kickar igång redan vid kvart i sex) då de äntrar scenen runt elva.
En kul huvudakt, så klart. Man kan till och med säga att jag gillar det bandet. Ganska mycket till och med – i alla fall på skiva.
Live är det ju inte riktigt samma sak. Så har det varit sedan jag såg dem första gången för pinsamt länge sen, och vid alla kontakter därefter. Trist men sant.
För snart nio år sedan, i april 2003, fick jag hur som helst möjlighet att delge mig läsekretsen dessa åsikter via en recension (likaledes den senaste gången gruppen fick en sådan i Aftonbladet). Hur den var kan ni läsa här. Formuleringsmässigt kanske inte en av mina större stunder, men ändå innehållsmässigt korrekt, även om det godkända tvåplusbetyget inte överlevde överföringen mellan print och nät.
Ett satans liv blev det lik förbannat. Mejlkorgen höll på att spricka i fogarna dagen efter av läsare som ansåg att jag var synthare (jodå), dum i huvudet (kanske kan stämma) eller helt enkelt borde utplånas från jordens yta (lär ju hända, förr eller senare). Dock får jag säga att invektivkaskaden var aningen mer nyanserad än efter andra kontroversiella inlägg, vilket placerar death metallfansen (jag är ju ändå ett av dem) långt efter exempelvis Status Quos eller Linkin Parks anhängare, speciellt då ingen önskade mig en långsam hädanfärd i plågsam cancer eller yttrade egentliga mordhot mot mig eller min familj.
Med detta sagt – i kväll är det dags igen. Ett band som jag verkligen gillar och har så gjort ända sedan jag hörde ”Eaten back to life” vid releasen för 22 år sedan och som dessutom har en kommande kanonutgåva på ingång i form av ”Torture” ska ställa sig på scenen och försöka övertyga mig om sin livestorhet.
Jag dömer ingen på förhand. Och jag hoppas verkligen på det bästa. Såväl för mig som för bandet och dess beundrares skull.
Facit följer i tidningen – och även på nätet – i morgon.
Jag är redo för en ny skittsunami. Om så är fallet.
Att kommande skivan är kolossalt intressant, det fattar väl alla. Bevis avläggs officiellt om en månad, till dess får denna streamade försmak släcka meckmetaltörsten. (Lyssna)
BEVÄPNA DIG MED VINGAR (Thåström)
Ingen sjunger söderortsgoth som Jocke Thå. Det kan vi alla enas om. (Lyssna)
FIRE & DAMNATION (Exumer)
Det var 24 år sedan sist. Men i april är det dags att återstifta bekantskapen med detta, så smått legendariska, thrashgäng. Fram till dess – lyssna på titelspåret. (Lyssna)
SATAN, SPRIT & VÅLD (Torture Division)
Titelspåret från färska gratisdemon – ladda ner på www.torturedivision.net – behöver ingen närmare beskrivning än sitt dopnamn. Det är hårt. Alkoholtokigt. Och precis så ont som sig bör. (Lyssna)
ALTERNATE ENDING (Woods Of Ypres)
The Cure-minnande dysterhet som träffar direkt i hjärtat. Upptäck detta stycke – och gå sedan vidare med vad som är ett av årets album så här långt. (Lyssna)
Napalm Death
Utilitarian
Century Media/EMI
Terrorizer
Hordes of zombies
Season Of Mist/Sound Pollution
GRINDCORE/DEATH METAL Två band från olika världsdelar och skiftande förutsättningar förenas av en ömsesidig legendarstatus – och det hål som bortgångne gitarristen Jesse Pintado har lämnat efter sig.
Nu är emellertid vare sig ”Utilitarian” eller ”Hordes of zombies” några sorgemässor, i stället är skivorna två väsenskilda skapelser som visar på i högsta grad väsenskilda sätt att tackla grindgenren.
Veteranerna från Birmingham har med denna utgåva hela 14 album innanför västen och har därmed möjlighet att ta ut svängarna rejält. Vilket de också gör. Med den råge. I flertalet kompositioner botaniserar medlemmarna bland sina industriella influensrötter – tänk Swans och Throbbing Grissle – och låter Mark ”Barney” Greenway rensa strupen med rensång som på pricken liknar Fear Factorys Burton C Bell. Och i ”Everyday pox” spår dyker en tokig John Zorn-saxofon upp.
Experimentlustan är med andra ord på topp och även om alla inslag inte känns lika självklara som mangelkomplement är ”Utilitarian” brutalt ärlig lyssning som utmanar utan att skaka om hela världsbilden.
En mer dogmatisk vinkel hittar då USA-kollegorna i Terrorizer. Pete Sandoval smattrar på i överljudshastighet, nya gitarristen Katina Culture visar sig vara en riktig riffprinsessa medan det överlagköttiga utförandet gör tredjeskivan till en uppfriskande virvelvindsuppvisning. Om än en något endimensionell sådan.
Bästa spår: ”The wolf I feed” (Napalm Death), ”Evolving era” (Terrorizer).
I slutet av april är det äntligen dags för den där skivan som så många har väntat på. Albumet som ska bevisa att ”Last look at Eden” var en varaktig nytändning för Upplands Väsbys bäst säljande bidrag till hårdrockshistorien.
Som intresserade tidigare säkert har noterat kommer Europes kommande album, nummer nio i ordningen, att kallas ”Bag of bones” (omslag här ovan) och verket i sig är inspelat tillsammans med högst respektable Kevin Shirley (Iron Maiden, Black Stone Cherry med flera) under hösten/vintern 2011 i Atlantisstudion i Stockholm.
Allt det där är yesterdays’ news, skulle man kunna säga. Liksom att releasen är satt till den 25 april i Sverige.
Mer färsk info kommer emellertid i och med den i dag publicerade låtlistan, som återfinns på gitarristen John Norums officiella, men inte privata, Facebooksida.
Där går det att läsa att ”Bag of bones”, som även delar titel med en högst läsvärd roman av Stephen King, kommer att innehålla följande spår:
1. Riches to rags
2. Not supposed to sing the blues
3. Firebox
4. Bag of bones
5. Requiem
6. My woman my friend
7. Demon head
8. Drink and smile
9. Doghouse
10. Mercy you, mercy me
11. Bring it all home
Redan förra året premiärspelades ett av spåren på skivan, ”Doghouse”. Hur det såg ut och lät går att syna på klippet nedan.
Men det är ju å andra sidan naturligt då Rammstein är i stan och smäller loss inför ett fullsatt Globen.
Recensionen får i alla fall breda ut sig över en helsida i dagens tidning, och har i skrivande stund inte lagts upp på nätet. Ni som är nyfikna får helt enkelt tjacka blaskan så länge. Eller vänta tålmodigt på att snålupplagan har uppdaterats.
Och fram till dess – här är bandets setlist från gårdagen. Och en liten video – på tio minuter – som visar gruppens entré i den där stora golfbollen i Johanneshov samt första låten ”Sonne”.
METAL/ROCK Visst är utfallet mestadels avigt och knepigt nog för att inbjuda till mången skäggkliarstund. Det är liksom omöjligt att inte ägna sig åt hakmassage när huvudstadsgruppen med knarrande steg rör sig mellan progressiv tungmetal, rödmosiga instrumentalpartier och smutsiga sludgeriff – ofta i en och samma komposition. Det ger kontraster som skaver och nöter. Exempelvis som i ”Mirror man”, där föredömliga basfigurer och en ovanligt direkt refräng i mittenakten blir rena improvisationsjazzen. Det är inslag som dessa som visar på att fingertoppskänslan inom gruppen fortfarande är stor, om än inte lika flink som på det mästerliga debutalbumet.
Bästa spår: ”Freak sect”.
ÅTERBLICKEN: RAMMSTEIN FJUTTAR ELD PÅ SMÅLAND
Få hade hört musiken. Alla var ändå tvungna att kolla in dem.
Under drygt en timme slickade lågorna kvällshimlen och de malande industritonerna fick Hulingens gammelgädda att skrämt ta betäckning i vassen.
Där och då föddes en karriär som i kväll exploderar på Globens scen.
VAR? Hultsfred.
NÄR? Den 12 juni 1997.
VARFÖR? Förvisso hade gruppen redan två år tidigare släppt sitt debutalbum ”Herzeleid”, men i Sverige var Rammstein fortfarande ett relativt obskyrt namn då de äntrade rockfestivalens näst största scen.
Programbladet skrev om en sångare som sätter eld på sig själv. Om gnistkanoner och visuella upptåg av sällan skådat slag. Precis sådant som gör en konsert inklämd i ett späckat festivalschema till något man måste se. En attraktion som visuellt attackerar samtliga sinnen simultant – och som på alla sätt är mer iögonfallande än helgens dragplåster Suede, Nick Cave och Electric Banana Band.
Därför fick ensemblen också göra Sverigedebut inför den stora publiken. Som – mycket riktigt – fick se sångaren Till Lindemann brinna i gruppens signaturmelodi. Som fick ta del av die neue deutsche härte på fysiskt mest omtumlande vis. Och som hänfört kippade efter andan och började sprida det där konstiga namnet till dem där hemma.
Lite mer än två månader senare släpptes andraskivan ”Sehnsucht”.
Och det framgångståg som i kväll stannar till i Globen hade på allvar inlett sin resa mot toppen.
I dag är det något sånt där modernt påfund igen. Alla hjärtans dag – my ass. Kan man inte visa kärlek till dem som så förtjänar behövs inget speciellt datum för att skapa någon slags påtvingad kärvänlighet.
Nåväl. Nog gnällt om detta.
Några som emellertid gör det bästa av möjligheten är de snart albumaktuella doomskallarna från brittiska Hallifax. De tar nämligen tillvara på dagens förutsättningar – och bjuder fansen på en exklusiv kärleksbakelse från kommande skivan ”Tragic idol”, som släpps den 23 april via Century Media.
”Crucify” heter kyssen i fråga. Och den går att ladda ner här.
Och därmed får det vara slut på dylikt känslopjunk för denna gång.
Fredagen ser ut att bli rena julafton för de industrimanglande fyrverkerirockarnas fans.
Inte nog med att man planerar sätta fyr på ett väldigt utsålt Globen med en tjugolåtars greatest hits-föreställning – innan stubinen tänds blir det även mer fysiska möten med sina beundrare.
Basfakta att lägga på minnet: Fredag. Klockan 16.00. Bengans på Drottninggatan 20 i huvudstaden.
Där och då sitter gruppen tålmodigt placerad för att bjuda på en autograf eller två till de som dyker upp.
Dyk upp tidigt – det lär bli trångt och hetsigt. Precis som sig bör då tyskarna är i stan.
Och så här såg det ut senast det begav sig, i Globengallerian 2004.
