Woods Of Ypres

Woods 5: Grey skies & electric lights

Earache/Sound Pollution

METAL Den ofrånkomliga grundförutsättningen i sig ger prestationen ett ännu tydligare sorgeflor. Själva insikten att det här sannolikt blir den sista cd vi får från gruppens kreative motor David Gold, som gick bort i en bilolycka strax före jul, gör att de dystra tonerna och textraderna i exempelvis”Death is not an exit” skjuter pansarskott rakt genom hjärtats skyddsmur. I ett stilistiskt gränsområde mellan Type O Negatives svärta, Sisters Of Mercys hänsynslösa cynism och Khomas humanistiska innerlighet är bandets femte installation därför en skiva som drabbar på djupet. Som bygger bo i själen och hänger upp en ”stör ej”-skylt i entrén. Sorgligt, men sant.

Bästa spår: ”Alternate ending”.

Lacuna Coil

Dark adrenaline

Century Media/EMI

FM-GOTH För mig är den påstådda storheten med den italienska combons mjukisrock en obegriplighet. Den griper liksom aldrig tag. Hävdar sig sällan. Har endast bitvis förmågan att hänföra med refränger som bygger bo under skinnet. 

Album nummer sex ställer också de givna förutsättningarna på sin spets – exakt hur onödig är den manliga delen av vokalistduon? Egentligen? Mellan tummen och pekfingret?

Faktum är att Andrea Ferro snarare försämrar än bidrar till helheten på ett sätt som motiverar anställningen. Speciellt nu, då hans vokala register ligger allt närmare det sansade och därför inte erbjuder någon omtumlande kontrast till Cristina Scabbias aningen profillösa, men ändå fullt acceptabla, insats.

Räddningen från ett totalt haveri kommer främst genom att den slutliga produkten ändå andas klass och lyx. Soundet är precis så avhyvlat lättsamt att det framstår som konstruerat för reklamradion, melodierna bär upp låtkonstruktionerna utan att lyfta dem över axelhöjd och tolkningen av R.E.M.:s ”Losing my religion” går att ha överseende med.

De redan frälsta kommer därmed säkert att gå ner i brygga och utan att blinka ta ”Dark adrenaline” till sitt hjärta. Jag ställer mig emellertid alltjämt skeptisk. Och finner få inslag som på allvar får blodet att rusa.

Lyssna på: ”Trip the darkness”, ”Kill the light”.

Last Autumn’s Dream

Nine lives

GMR/Border

AOR/HÅRDROCK De smäckra låtarna hotar ibland att ge öronen en sockerchock. De är så snälla att de borde nomineras till Årets medmänniska. Så omedelbara att du egentligen kan sjunga dess refränger redan några sekunder in i första versen.

På så sätt är allt som det ska och gruppen – där vi bland annat hittar Mikael Erlandsson tillsammans med Treat-kändisarna Jamie Borger och Nalle Påhlsson – står stolt upp för sin pensionsspararrock som är ungefär lika farlig som en veckogammal gråsäl. Och detta sägs inte med någon slags nedsättande ton eller kritiskt syfte. I stället är det fluffiga utförandet en förutsättning för genren i sig. En nödvändighet när det gäller att vässa harmonipilspetsarna för största möjliga penetrationsduglighet.

Du har redan fallit för Heat, Work Of Art och jublade så smått över nämnda Treats comebackplatta ”Coup de grace”. Gott så. Möt ditt nya favoritband. 

Lyssna på: ”In a perfect world”, ”Golden cage”.

Nekromantheon

Rise, Vulcan spectre

Indie/Border

THRASH METAL Jag har redan bloggfebrat om denna högst utmärkta smocka från vårt västra grannland – men det finns anledning att påminna nytillkomna läsare. 

Ganska så långt från nythrash-kollegor som Evile eller Warbringer, såväl ideologiskt som när det kommer till genomförandet, tar trion ett struptag på lyssnaren med vinande toner som går att härleda till 1980-talsuppsättningarna av Slayer, Sodom, Destruction och Sacrifice. 

Lika läcker som en fullpatchad jeansväst är gruppens andra album också precis vad som krävs för att stå ut med snösmockor, köldchocker och förfrusna örsnibbar. En åttalåtars dopamininjektion rakt in i sinnet i den årstid då den behövs som mest.

Våga inte missa. Tuffare utbrott än så här får du leta länge efter.

Lyssna på: ”Cast down to the void”, ”The usuper command”.

Aborted

Global flatline

Century Media/EMI

DEATH METAL Slafs, slafs. Mangel, mangel. Rens, rens. Uuuuurrrrrgah och smäääääärtah – i närmare tre kvart.

Påståendet att de belgiska hyperpryglarna tillför dödsgenren något unikt faller på sin egen orimlighet. I stället brutaliserar sig kvintetten igenom ett album som låter som ett rallarslagsmål. Med extra dist,  grindcoretempo och metalcorenedbrytningar utan dasslockspiercingar och emolugg.

Det märks att gänget är rutinerat och har nämare 17 år att plocka erfarenhetspoäng från. Samtidigt har det också en lätt irriterande tendens att komplicera till sina låtstrukturer, synbart utan någon egentlig motivation, vilket gör att man som lyssnare ofta kan sakna den direkta kraften från de tidiga utgåvorna ”The purity of perversion” och ”Engineering the dead”. 

Lyssna på: ”Global flatline”, ”Coronary reconstruction”. 

Primal Fear

Unbreakable

Frontiers/Cosmos

METAL När du söker ett mustaschprytt och germanskt muntert alternativ till Judas Priest finns det alltjämt ingen anledning att leta sig förbi bokstaven P i alfabetet. Speciellt inte nu, då gruppen återigen tar upp sin tidigare mission efter den försiktigt experimentella ambitionen på föregångarna ”16.6 (Before the devil knows you’re dead)” och ”New religion”. 

Fegspel, kan tyckas.

Men det är också en reträtt som går hem.

För Primal Fear gör sig bäst då de stuffar fram riff som hämtade ur Glen Tipton/KK Downings byrålåda och parar dem med hemlandsscenens känsla för klämkäcka refränger. På så sätt är ”Unbreakable” snarare synonym med formtopparna ”Devil’s ground” och ”Black sun”, låt vara med en air av mognad som förhindrar de värsta power metal-utbrotten, än ett naturligt  nästasteg för gruppen.

Lyssna på: ”Bad guys wear black”, ”Where angels die”.

Sedan tidigare har det berättats att Blackie Lawless och hans manskap för dagen – även kända som We Are Satans People, enligt Siewert Öholm – ska anordna 30-årsfest den 14 oktober på Lokomotivet i Eskilstuna.

Men det firarsugna gänget nöjer sig inte med det. I dag presenterar gruppen ytterligare en handfull jubileumsgig på svensk mark – hela nio till antalet. Det innebär att den blågula premiären i stället läggs till Qpoolen i Hässleholm den 10 oktober och att bandet sen besöker såväl Trollhättan som Örebro och Luleå men också hinner angöra Rockklassikerkryssningen den 26 oktober.

För fullständig turnélista, se bilden här ovan.

Svenska Badmouth följer med som uppvärmare. 

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet vad det handlar om.

Varje månad scannar jag igenom de aktuella releaserna, väljer ut de bitar som finns på Spotify och vispar ihop dem till en lättöverskådlig lista. Enkelt och överskådligt. Bara för att uppmärksamma utgåvor som inte har fått omnämnande på andra sätt.

Att det har varit dåligt med sådana saker under andra halvåret 2011 vet ni varför. Tjänstledighet och bokarbete innebar bloggtystnad och – i ärlighetens namn – mindre lust att fördjupa mig i aktuella skivsläpp.

Men nu är jag tillbaka på Aftonbladets lönelista igen (utbetalningen förra onsdagen var min första riktiga jobbersättning sedan juli) och därmed snurrar hjulen på som de ska.

Och även om januari vanligtvis är en av de dödaste månaderna under skivåret så har det släppts en hel del intressant rock och metal de senaste 31 dagarna. Vad sägs om första smakprovet från Kai Hansen/Michael Kiske-samarbetet Unisonic? Om ännu en vacker utgåva från det defensiva post black metal-projektet Alcest? Om Iron Maiden-kände Adrian Smiths vänsterprassel Primal Rock Rebellion? Eller om färskt godis från såväl Van Halen och Lamb Of God som Raubtier och Biohazard?

I mina öron är det en smakstart på det nya året.

Klicka här. Lyssna. Och njut.

Titta noga här ovan. Meditera en stund över det publicerade. Över färgvalen. Över vad som egentligen vill sägas. Och – icke att förglömma – hur innehållet kan tänkas låta.

Ansvarig för omslaget till Paradise Losts kommande album, release den 23 april, är designern Valnoir som tidigare har förpackat releaser från såväl Morbid Angel och Laibach som Watain och Ulver.

Skivan i sig är deppkungarnas trettonde skiva sedan debuten med ”Lost paradise” på Hedenhöstid (1990) och följer upp den utmärkta doomfrallan ”Faith divides us – death unites us” som släpptes hösten 2009. Liksom sin föregångare är ”Tragic idol” inspelad med svenske Jens Bogren (Opeth, Kreator, Amon Amarth med flera) vid rattarna och beskrivs av gitarristen Greg Mackintosh som ”influerad av såväl doom som klassisk metal”.

– Jag skulle vilja påstå att skivan är mer melodiös än den förra, även om tyngden är intakt. Det är massor av gitarrsolon och melodier, säger han och avslöjar låttitlar som ”Honesty in death”, ”Theories from another world” och ”In time we dwell”.

Ännu en anledning att längta till våren, med andra ord.

Det har gått hela fyra år sedan förra studiogiven, den hyllade Roadrunnerdebuten ”Ultra beatdown”.

Men nu laddar den multinationella power metal-truppen med album nummer fem – det första utan originalsångaren ZP Theart, som lämnade ensemblen 2010.

Verket är döpt till ”The power within” och releasedatum är satt till mitten av april. Det blir också bandets första release med begåvade sångaren Mark Hudson och av naturliga skäl är gitarristen Herman Li eld och lågor över comebacken.

– Det här har varit den roligaste skivinspelningen vi har varit med om. Genom att skriva, jamma och turnera ihop har vi byggt upp en stark energi som verkligen går att höra på nya albumet, säger han i ett pressmeddelande.

Låtlistan ser ut som följande:

1. Holding on

2. Fallen world

3. Cry thunder

4. Give me the night

5. Wings of liberty

6. Seasons

7. Heart of the storm

8. Die by the sword

9. Last man stands

10. Seasons (akustisk)

Muntergökarna Frost och Satyr är eld och lågor över att spela i Gävle.

Efter en höst och förvinter som mest har präglats av bråk med den gamla festivalledningen kommer nu alltfler positiva nyheter från treårsfirande metalfesten i Gävle.

Som i dag – då de nya arrangörerna FKP Scorpio presenterar en handfull nya värvningar.

En blandad påse är det också, såväl musikaliskt som ideologiskt. Eller vad sägs om de norska elakingarna i Satyricon sida vid sida med den gudfruktiga amerikanska metalcorecombon August Burns Red och brittiska Skindred, som späder ut sin hårda rock med influenser från såväl reggae som punk och techno? Och därtill nu thrash-enseblen Warbringer, stonercombon Triggerfinger samt doomtruppen Kings Destroy?

Mixad och malet, var det. Och nämnda grupper gör härmed redan presenterade Manowar, Amon Amarth, Nightwish, Raubtier, Anathema, Ghost, Ministry, Rosetta och HolyHell sällskap i området Gasklockorna det första veckoslutet i juli i år.

Mer info om Getaway Rock hittar ni här.

Det är lönefredag, sägs det.

Läge att låta det goda rulla, med andra ord. Langa upp kortet i baren och gå all in.

Nåja. Även om jag har ungefär fem olika ställen jag borde befinna mig på i kväll – från avtackning av kollegor som lämnar moderskeppet till födelsedagsfest för Club Nuggets i Bröderna Olssons källare – blir det inom några timmar soffan för mig. Snoret sprutar ur näsan, halsen känns som ett överstekt isterband och det känns som att febern inom kort lär knacka mig på axeln.

Japp, en hederlig januariinfluensa tycks vara på ingång.

Så när arbetsveckan är slut hibernerar jag tills allmäntillståndet är bättre. 

Och ni som gör som jag kan mycket väl ägna en stund åt att kolla in ett gäng färska videor som har offentliggjorts de senaste veckorna. Ögongodiset denna gång kommer i form av Cancer Bats ”Old blood”, Mastodons ”Dry bone valley”, Iced Earths ”Anthem”, Terrors ”The new blood”, Avatars ”Black waltz”, Adrenaline Mobs ”Undaunted”, Eluveities ”A rose for Epona”, Lamb Of Gods ”Ghost walking” samt Anthrax ”The devil you know”.

Kurerande bitar hela vägen, med andra ord.

Hoppas de är nog för att mota flunsan i grind.

Mustasch

Sounds like hell, looks like heaven

Gain/Sony

HÅRDROCK Det finns en tydlig vilja att prestera och ett påtagligt uppriktigt uppsåt som vid första bekantskapen kan imponera.

Denna arbetarsträvan gör sig påmind i och med att avhyste trummisen Danne McKenzies pukor är Lars Ulrich-högt mixade, att ”Dead again” är en rödmosig bakispassning till ”Sad but true” och att leadriffet i ”Cold heart mother son” närmast är identitetiskt med Megadeths ”Symphony of destruction”. 

Om grovhuggen postthrash är det nya svarta för Mustasch krävs det emellertid att Ralf Gyllenhammar visar mer av sitt omskrivna privata temperament även i låtskrivandet. Envisheten gör förvisso att det även denna gång – liksom på de tidigare utgåvorna – finns några spår som är rena hårdrocksguldet, men samtidigt minst lika många stunder då gruppen bökar runt utan att hitta en ställning som är riktigt bekväm. För varje ”It’s never too late” och ”Morning star” finns det ren utfyllnad i stil med ”Destroyed by destruction” eller ”The challenger”, vilket gör att materialet ständigt kränger mellan högt och lågt.

Ärlighet är en sak. För rent himmelsk utdelning krävs det större koncentration än så här.

Bästa spår: ”Speed metal”.

Ibland rullar livet på med sån hastighet att man glömmer bort saker. Som exempelvis att man tillåts sitta och hålla låda i en kvart om ett nyss offentliggjort bokprojekt – utan begränsningar eller andra direktiv.

Intervjun gjordes i alla fall på Göta Källare för snart en och en halv månad sedan. Crank It Up publicerade resultatet i veckan.

Och ja. Låter jag lite… ehrm… ansträngd på rösten så beror det kanske på att det bjöds friskt på såväl Jägermeister som öl den här kvällen. Före intervjun, det vill säga.

Så kan det gå.

Mycket nöje.