Lamb Of God

Resolution

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Det är enkelt att gilla ärligheten i uppsåtet. Den finns det en trygghet i. En lugnande garanti om att Virginiatruppen inte ämnar omvärdera sin burdusa rättframhetsmetal i första taget. Därför känns också mycket på fullängdare nummer sex mer som uppmuntrande besked än nervkittlande utmaningar. Bandet riffar sturskt på i rakt nedstigande Pantera-led, Randy Blythe avviker högst undantagsvis från sitt strupsargande uttryck och kvaliteten är så envist genomgod att inget faller mellan stolarna. På så vis är ”Resolution” ett löfte att lita på, även om skivan i sig inte är någon ny karriärstopp.

Bästa spår: ”Terminally unique”.

Biohazard 

Reborn in defiance

Nuclear Blast/Warner/ADA

METALCORE Återföreningen av klassikersättningen blev ack så kort, sedan Evan Seinfeld efter det nu aktuella studiobesöket valt att hoppa av för att i stället satsa på andra vuxenaktiviteter. Ett kontroversiellt beslut, kan tyckas, men ändå begripligt. För det han har lämnat är en grupp i djup identitetskris. En ensemble som inte har självförtroende nog att låta sin förening av metal, hardcore och hiphop vara nog – utan som i stället drygar ut den med apatiska halvballader likt ”You were wrong”. Det gör comebacken väldigt ängslig och splittrad. Och inte alls så ståndaktigt stolt som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Vengeance is mine”.

ÅTERBLICKEN: VENOM DÖPER EN HELT NY MUSIKGENRE

De kunde inte spela.

Men det sket de i.

På sin andra fullängdare höjde de tre galningarna volymreglagen förbi tio, spelade snabbare än några andra och födde samtidigt en genre som än i dag är en av hårdrockens mest kontroversiella.

VAR? Newcastle, England.

NÄR? Den 1 november 1982.

VARFÖR? Uttrycket i sig är punk, även om hårlängden och de välpumpade musklerna signalerar hårdrock.

Med en bakgrund präglad av en hemstad i social och ekonomisk nedmontering är det inte så konstigt att Conrad ”Cronos” Lant, Tony ”Abaddon” Bray och Jeffrey ”Mantas” Dunn tog det gångna årtiondets mest rebelliska musik och gav den en egen diabolisk twist.

Genom att spela Motörhead på (oftast) dubbla hastigheten, lovsjunga Satan och andra hemskheter och sätta kraft före kunnande tog trion på sitt andra album den revolutionerande inriktningen från debuten ”Welcome to hell” ett steg längre. Musiken som presenteras på ”Black metal” är inte snäll mot örat. Den är amatörmässigt framförd, serietidningssatanisk och halvslappt komponerad.

Samtidigt är den så estetiskt fulländad och betydelsefull att det inte går att föreställa sig en metalvärld utan den. Fråga bara Metallica, Slayer, Sodom, Kreator eller något annat av de miljontals band som idémässigt har sugit näring ur dess själva uppenbarelse.

30 år senare är black metal såväl musikaliskt som ideologiskt något helt annat.

Men i grund och botten är det bara en logisk fortsättning på det som Venom en gång startade.

Det må så vara. Trots ett hyggligt utlägg till fredagens Nöjesbladet – där du får läsa recensioner på färska skivor med Lamb Of God och Biohazard samt en nostalgiskt färgad anmälning av Venoms ”Black metal” – så får inte allt rum. Sådan är journalistikens begränsning, en verklighet man får tvingas leva med.

Gott tvingas stå tillbaka för intressant, kommersiellt uppskattat går före kvalitet.

Sådana är reglerna. Bara att hacka i sig och verka inom de ramar som ges.

Hade jag själv gjort recensionsutlägget denna vecka hade jag emellertid upplåtit plats åt Nekromantheons andra fullängdare ”Rise, vulcan spectre” (Indie/Border).

Bara för att de norska gossarna är så förbannat arga och gör sin thrash metal så hårdblästrad att det går att dra paralleller till det tidiga tyska 1980-tal som dominerades av Sodom, Destruction och Kreator. Bara för att gruppens hårdpatchade antimosh bitvis är så Slayerfräsig (lyssna på introriffet i ”Embrace the oracle”) att man måste kröka ryggen. Ni som redan har fallit för svenska Antichrist – om inte, kolla ögonaböj in förra årets giv ”Forbidden world” – fattar lite vad det handlar om. Jävligt mycket jeansväst och väldigt lite ringdans, så att säga.

Lyssna på ”Rise, vulcan spectre” på följande Spotifylänk. Och passa sen på att kolla in föregångaren ”Divinity of death”. 

Roligare än så lär det inte bli denna ämliga januarionsdag.

Enligt den brittiske forskaren Cliff Arnall (läs mer här) går det att matematiskt bevisa att vi just nu befinner oss i årets deppigaste period.

Vissa kallar det för oxveckorna. Andra må hävda att det är typiskt för tredje veckan i januari.

Och i dessa dystra tider gäller det ju att klamra sig fast vid de små ljuspunkter som ges, oberoende av gråväder och gatuslask. Som att Cannibal Corpses nya album i går offentliggjordes för pressnedladdning.

”Torture”, som verket smakfullt nog är döpt till, når världsmarknaden i början av mars men redan nu kan jag skvallra om att miljonsäljarna har gjort det igen. Med en dåres envishet och konsekvens fläskar de på med elva bloddrypande spår som inte lär göra någon beundrare besviken.

Eller, så säger i alla fall det spontana intrycket om uppföljaren till 2009 års ”Evisceration plague”.

Låtlistan är som följer:

1. Demented aggression

2. Sarcophagic frenzy

3. Scourge of iron

4. Encased in concrete

5 . As deep as the knife will go

6. Intestinal crank

7. Followed home then killed

8. The strangulation chair

9. Caged… contorted

10. Crucifier avenged

11. Rabid

12. Torn through

Som sagt, i början av mars är skivan officiellt tillgänglig. Men redan innan dess, måndagen den 27 februari, besöker dödsmetalltruppen Stockholm för ett framträdande tillsammans med Misery Index, Behemoth, Legion Of The Damned, Suicidal Angels samt Nexus Inferis. Dagen efter är det Göteborg som gäller för detta exklusiva turnépaket. Och biljetter tjackar ni här.

För att stilla renstörsten fram till dess – och för att ytterligare liva upp dessa så kallade oxveckor – har ett smakprov från ”Torture” publicerats på nätet.

Spana in. Och glöm för en stund att vår värsta tid är nu.

Ännu en natt – och ännu en konsertrecension lämnad.

Inte för att detta har varit rutin på sistone. Snarare är anmälningen av Mastodons gig på Annexet i Stockholm det första gigomdömet jag avlagt officiellt sedan Hammerfall den 9 juli förra året.

En liten bok kom ju emellan. Men nu är den ute, synad och snart bortglömd. Så då är det väl bra att situationen är den invanda.

I alla fall. Vad jag tycker om framträdandet får ni snart läsa i Aftonbladet, antingen på gammalmedievis på papper eller här på nätet.

Fram till dess kan ni kolla in mitt egenfilmade klipp från Atlantagruppens avslutningsnummer ”Creature lives”.

Och njuta av det faktum att gruppen dessutom är bokad till årets upplaga av Sweden Rock Festival.

Vi säger så. För stunden.

Det är värvningen som får tyskofilerna att jubla som om det flödade weißbier ur vattenkranarna.

Hela 24 år efter att han lämnade Helloween återförenas nu Kai Hansen med sångaren Michael Kiske – under namnet Unisonic.

Det stämmer. I och med att Gamma Ray-gitarristen har anslutit sig till sättningen – som även inkluderar Mandy Meyer från Asia, Krokus och Gotthard samt de båda Pink Cream 69-medlemmarna Kosta Zafiriou och Dennis Ward – är power metal-scenens hetaste drömtrupp komplett.

Första releasen från konstellation är låten ”Unisonic” (video nedan) och följs i slutet av månaden upp av mini-cd:n ”Ignition”. På denna kommer man, förutom ovan nämnda spår, även bland annat att hitta en liveupptagning av Helloweens ”I want out” från den japanska festivalen Loudpark. Och som extra munterhetsglädje på moset släpps ”Unisonic” dessutom som begränsad vinylsjua i samma veva. 

Sehr gut, ja?

”Autere temps”

Alcest

Shoegazing post-black metal, någon? Jodå, Neiges introvert drömska projekt tänjer på genrekonventionerna och bjuder på musik som har lika mycket gemensamt med My Bloody Valentine som med Burzum. (Lyssna)

”Leper colony”

Napalm Death

På det kommande albumet tar grindcoreveteranerna ut svängarna ganska så rejält. Ett exempel på denna experimentlusta – rubbad rensång! – hittas på det redan nu offentliggjorda smakprovet. (Lyssna)

”I was buried in Mount Pleasant Cemetary”

Woods Of Ypres

Med denna vackert dystra doomvisa hyllar jag bandets saligen saknade kreative motor David Gold, som tragiskt nog omkom i en bilolycka strax före jul. (Lyssna)

”Tattoo”

Van Halen

Bara spänningsmomentet att få en ny platta från bandet – den första med Diamond Dave sedan ”1984” – är värd ett omnämnande. Även om förstasingeln inte hör till gruppens skarpaste laddningar. (Lyssna)

”Changing of the guards”

The Gaslight Anthem

När protestsångare från två generationer möts slår det gnistor om resultatet. New Jersey-rockarna gör Bob Dylans låt till sin egen – och delar generöst av sig av förtjänsten till Amnesty International. Köp och gör världen lite bättre. (Lyssna)

Jodåsåattde… Här var det upp till bevis. Första studiolåten som släpps från rockarnas comebackalbum är nu tillänglig för offentlig granskning. ”Tattoo” heter den, och följs av skivan ”A different kind of truth” den 7 februari via Interscope/Universal.

En dundersuccé? Nja. Som förstasingel känns låten ju ganska så sval. Eller, som en vän uttryckte det: ”Den låter som Van Halen som spelar en cover på ett Van Halen-coverband”.

Ouch. Hårda ord. Om än inte helt obefogade.

Får hoppas på att frågetecknen angående gruppens nutida kompetens rätas ut när fullängdaren släpps i stället.

At The Gates har gjort det. Och Nasum har tidigare aviserat en liknande mission för den kommande sommaren.

Vilket kanske inte gör nattens stora avslöjande, att Umeås stoltaste (ex-)straight edge-plution till någon egentlig sensation. Bara en skräll som man kanske inte riktigt såg komma.

Klart är i alla fall att Refused – med sättningen Dennis Lyxzén (sång), David Sandström (trummor), Kristofer Steen (gitarr, bas) och Jon Brännström (gitarr) – återförenar truppen för ett par avskedsspelningar under 2012. Som ni kan läsa här ovan är två framträdanden bokade än så länge, dels på amerikanska Cochella och dels på svenska Way Out West, men fler bokningar kan tillkomma.

”Vi gjorde aldrig ’The shape of punk to come’ rättvisa när den släpptes, då vi var alltför upptagna med internt käbbel i stället för att koncentera oss på jobbet. Och plötsligt kommer möjligheten att göra det som det var tänkt. Vi vill göra om, göra rätt. För de människor som har hållt musiken levande under den tid som har gått, men även för vår egen skull”, skriver bandet på sin hemsida.

Se där – dags att boka in sig i Aftonbladets lägenhet i Göteborg i augusti, med andra ord. Även om jag har sett gruppen en rad gånger, från fritidsgårdar i Vetlanda till klubbar i Stockholm och på festivalscener här och där, är det här ett erbjudande för lockande för att inte nappa på stört.

Ett dödsfall är alltid tragiskt, speciellt då den drabbade knappats har färdats på livets upplopp.

Därför är det med extra tungt hjärta jag kan meddela att den kandadensiska metalvärlden har mist en av sina mest egensinniga och lovande musiker.

Bara några dagar före jul omkom David Gold, kreativ motor i det högst utmärkta black/doom metal-bandet Woods Of Ypres, i en bilolycka på Highway 400, nära Barrie i Kanada. Han blev bara 31 år när han miste sitt liv i en bilolycka.

Extra stor blir tragiken då Woods Of Ypres den 17 februari stod redo att släppa din debutskiva för Earache, ”Woods 5: Grey skies & electric lights”, en platta i enlighet med önskemål från Golds anhöriga kommer att bli tillgänglig som planerat.

Så här skriver familjen i ett pressmeddelande:

”Familjen Gold är otroligt bedrövad av Davids plötsliga bortgång. Vi vill tacka för allt stöd vi har fått, det uppskattas verkligen. Trots att han bara var 31 år gammal levde David mer än vad många skulle kunna göra under en hel livstid. Han var välutbildad, berest, otroligt talangfull, passionerad, barmhärtig och var älskad av tusentals vänner, familj och fans över hela världen. Davids arv kommer inte bara att leva vidare, utan (det) kommer även att växa. Vi ber er hålla Davids ande levande genom att fortsätta lyssna på hans musik och genom att låta honom inspirera era liv.”

Golds bandkollega i Woods Of Ypres, Joel Violette, kommenterar händelsen så här:

”Jag är totalt chockad och saknar helt ord för Davids bortgång. Jag skriver detta med ett tungt hjärta och jag kan bara försöka föreställa mig vad Davids familj går igenom, liksom resten av hans vänner.

Denna tragedi kommer synnerligen olägligt för Woods Of Ypres, men det är ju aldrig en läglig tidpunkt för något sånt här att hända. Vi hade bokat en Europaturné för att supporta nya skivan, vi hade rekryterat talangfulla Rae Amitay och Brendan Hayter och vi väntade bara på januarirepertitionerna innan det bar av. (…)

Det är svårt att säga vad som kommer härnäst för Woods Of Ypres. David var bandets röst, hjärta och själ. Det senaste året planerade David och jag detaljerat många projekt för Woods Of Ypres. Det vore synd om inget av detta blir av, eftersom David hade velat att hans fans fick höra det. Så jag kommer att gå igenom vi har gjort, prata med Earache och försöka göra klart vad som går att göra klart, under omständigheterna.”

Låt oss för en stund glömma det där hemska Loutallicasamarbetet.

Vi kan ignorera det tilltaget. Radera ur minnet. Låta glömskan måla över.

Så – gone.

Desto viktigare var emellertid senhöstens jubileum för thrash metal-kvartetten från San Fransisco. Att detta firades i dagarna fyra är vida omskrivet – och nu har bandet släppt ett officiellt sammandrag från finalkvällen i form av en 45 minuter lång video. 

Och detta i sig är så klart obligatorisk onsdagsunderhållning – inte bara för att den tidigare osläppta ”Death magnetic”-kompositionen ”Rebel of Babylon” fick sin livepremiär, utan lika mycket för de gästartister som gjorde kvällen extra minnesvärd. Gamle husproducenten Bob Rock hoppade in på baspositionen under ”Dirty window” och ”Frantic”, medan Geezer Butler och Ozzy Osbourne stämde upp i några Black Sabbath-tolkningar. 

Men störst av allt är nog ändå de stunder då de tidigare medlemmarna Hugh Tanner (parhäst med James Hetfield i Metallicaprologen Leather Charm), Ron McGowney, Lloyd Grant, Jason Newsted och Dave Mustaine gör sina tidigare bandkollegor sällskap på Fillmores scen.

Det är ren och skär metalmagi. Ett kvitto på att tidens tand kan gnaga ner även de tuffaste av motsättningar och konflikter.

Och i sig så berörande att man genast kan glömma bort den där bajskorven som kallas ”Lulu”.

Setlisten var som följer:

1. Orion

2. Through the never

3. Ride the lightning

4. The God that failed

5. Welcome home (Sanitarium)

6. Rebel of Babylon

7. Blackened (med fanclubmedlemmarna Dennis och Annette Diaz)

8. Dirty window (med Bob Rock)

9. Frantic (med Bob Rock)

10. Sabbra Cadabra (med Geezer Butler)

11. Iron man (med Ozzy Osbourne och Geezer Butler)

12. Paranoid (med Ozzy Osbourne och Geezer Butler)

13. King nothing (med Jason Newsted)

14. Whiplash (med Jason Newsted)

15. Motorbreath (med Hugh Tanner)

16. Phantom lord (med Dave Mustaine)

17. Jump in the fire (med Dave Mustaine)

18. Metal militia (med Dave Mustaine)

19. Hit the lights (med Lloyd Grant, Dave Mustaine och Ron McGovney)

20. Seek & destroy (med Jason Newsted, Dave Mustaine, Lloyd Grant, Ron McGovney, Hugh Tanner, Mark Osegueda och The Soul Rebels)