Iron Maiden plus SiKth blir – vad då?

Tydligen något man kan kalla Primal Rock Rebellion, i alla fall om man får tro Adrian Smith (gitarr/bas) och Mikee Goodman (sång), som förenar sina styrkor i en något oväntad allians.

Ett album – som även innehåller bidrag från Bat For Lashes Abi Fry och SiKth-trummisen Dan ”Lord” Foord väntar inom de närmaste månaderna, men redan nu finns ett smakprov i form av låten ”I see lights” tillängligt för allmänheten på detta ställe – helt gratis.

Kvalitetsmässigt känns inte detta första stycke speciellt mycket att yvas över. Lite osvängig Korn-groove à la 1998, en gnutta Rob Zombie och en refräng som inte ens orkar gå ut med soporna. Nej, Primal Rock Rebellion gör inte uppror mot något annat än tanken om att erkända och respekterade musiker helst ska ägna sig åt att släppa bra musik.

1. Opeth ”Folklore”

Den är ju som en saga i sig. En komposition som med snillrik känslighet följer de episka förutsättningar som ges när det knarrigaste av kynnen tillåts bre ut sig över åtta minuter och sjutton sekunder. Famntaget läggs med spröda folkmelodier om medvetandet och leder dig fram mot det galopperande crescendot. I sanning – en saga i sig. 

2. Mastodon ”All the heavy lifting”

Titeln i sig säger en hel del om vad som gäller. Som komposition beräknad är låt nummer sex på årslistetoppande ”The hunter” så tung, rultig och robust att det krävs knäkraft för att rubba den. De komplicerade riffen snirklar sig runt Brann Dailors spastiska trumstaplar, men när det gäller den garnerande melodin finns det bara en beskrivning: Så förbannat effektiv och direkt att man måste lägga sig platt.

3. In Solitude ”Demons”

2011 har varit året då Upplandsgruppen har fått se sig bli upphöjd till fanbärare för den nya inhemska vågen ockult metal som exempelvis Watain har krattat manegen för. Det bästa sättet att tillvarata den positionen? Att dunka till eventuella kritiker med en stabbig laddning mysrysliga melodier som åkallar det förflutna samtidigt som de spejar in i framtiden. Återupptäck dina gamla vinylutgåvor av ”Killers” och ”Don’t break the oath” och upplev här den logiska vidareutvecklingen.

4. Graveyard ”The siren”

Enligt den grekiska mytologin var sirenerna en sorts fågelliknande kvinnliga väsen som lockade sjömän i fördärvet med sina förföriska sånger. På deras repertoar stod troligen inte denna sång, hämtad från Göteborgsgruppens hypade andraalbum, men när det gäller effektiv frestelse är den ack så effektiv. Det nya svarta må vara gammalt och murket vindpinat – och ändå så kolorerat helrätt att man bara häpnar.

5. In Flames ”The attic”

På ett album där mycket handlar om storslagna refränger blir det försiktiga desto vackrare. Det knarrar lätt om golvplankorna när tonerna tar sina hasande steg, en sprucken tramporgel ger Björn Gelottes fjäderlätta gitarrmelodier harmonistöd medan Anders Fridén viskar fram en text om han som bor längst upp i huset.

6. Amon Amarth ”Doom over dead man”

Du kanske känner igen den där inledande slingan. Någonstans i bakhuvudet? Som att du har hört den, utan att riktigt kunna placera den. Enligt en stolt vikingatradition plundrar Tumbaskäggen fjärran hamnar på ädla metaller av värde, norpar intromelodin från sevärda tv-serien ”Dexter” – men når mest erövringar först efter cirka två och en halv minut. Lyssna på det riffet. Hur det driver skutan bort mot horisonten. Hur det låter karriärens kanske starkaste album få en sprudlande final som på samma gång är sorgsen och livsbejakande. 

7. The Haunted ”Disappear”

Försvinnande gott? Nej, knappast. Snarare en generös smakupplevelse som tjänar på lagring och tålmodig konsumtion. Efter att ha släppt kompromissvilligheten som präglade ”Versus” vågar kvartetten hånskratta sin mest konservativa thrashpublik rakt i ansiktet – med toner som förenar Tools kompakta mörker med fjäderlätta melodier. Vågat och stursk. I det försiktiga perifiera revolutionerande. Och därmed lika självklart som champagnekorken som hälsar det nya året välkommet.

8. Arch Enemy ”No gods, no masters”

Huvudriffet ställer frågan på sin spets. Exakt hur melodiöst smäckert kan en bärande gitarrstruktur vara – och fortfarande tillåtas att sorteras in i dödsmetallfacket. Arch Enemy skiter emellertid högaktningsfullt i sådana genrediskussioner och låter det försiktiga tonsätta den inspirerande crustideologin (titeln är knyckt av Amebix). Som Angela Gossow sjunger: ”I am who I am, take it or leave it”. Det är bara att acceptera. Och dödsdigga tills nacken värker.

9. Amorphis ”On a stranded shore”

För att extra poängtera det melankoliska anslaget sjunger Helsingforskvintetten om oskuldsfullt kvinnokött, flätat hår och fiskar i djupa sjöar. Melodierna liksom porlar mot dig, reser sig som en måne i vinternatten och värmer som lägereldens sista glöd. Tungsintheten är ett täcke att gömma sig under mot den bistra tillvaro vi kallar verkligheten. Kom så myser vi tills vårsolen återvänder.

10. Hands ”I will”

För en stund tycks det som att Fargogruppen använder känseltrådarna som lianer. Hands svingar sig läckert fram mellan metal, hardcore och emo med en greppsäkerhet som imponerar och väver i öppningsspåret på albumet ”Give me rest” ett brokigt stycke som drabbar dig med regnbågens samtliga färger på en och samma gång.

11. Crowbar ”The cemetary angels”

Titta på bilden här ovan. Du fattar hur det låter, va? En avgiftad Kirk Windstein använder sina abstinensbesvär till att ge sitt huvudband (du hittar honom också i exempelvis Down) en välriktad punkspark i chokladgrottan och gör käng som den skulle ha spelats av Celtic Frost om de andats träskångor sedan barnsben. En garanterat omtumlande upplevelse.

12. Foo Fighters ”I should have known”

Texten lämnar så kallade tolkningsmöjligheter. Avhandlar den Kurt Cobains självmord eller är det en dyster svartsjukevals som blottlägger den försmådde älskarens ångest? Oavsett egentlig betydelse är låten – som förenar Dave Grohl med gamle Nirvana-basisten Krist Novoselic – en gastkramande upplevelse som känns som ett piskrapp över frontalloben.

13. Trapped Under Ice ”Born to die”

Låt inte det faktum att produktionen är signerad New Found Glorys Chad Gilbert förleda tanken – Baltimores tuffaste hardcorecombo ger dig snarare än armbåge på hakan än skriver söta små post it-lappar med glitterpenna. Vida hyllade som scenens största crossoverhopp efter Hatebreed har kvalitetshöjningen det senaste året varit rent av svindlande. Vilket inte minst märks på denna ångvält till öppningslåt. 

14. Portrait ”Darkness forever”

Namnet till trots har låten ingenting, förutom i periferin ideologiskt, med Turbonegro att göra. I stället målar Kristianstadtruppen upp en skrämmande där King Diamond fyrar av ett blodisande skrik i Iron Maidens ansikte. Det krävs magstöd för att närma sig Portrait. Kanske också ett visst mått av dåraktighet. Men för de som gillar att balansera på gränsen blir gammeldagsmetal knappast bättre.

15. Anthrax ”Fight ’em ’til you can’t”

I sammanhanget är själva förutsättningen, att Joey Belladonna gör skivcomeback i gruppen efter 21 års frånvaro, ungefär lika nervdallrande som om Fredrik Reinfeldt skulle spinna loss i ballongdansen utanför Rosenbad. Fast aningen mer underhållande, så klart. För även om albumet i sig, den grymt försenade ”Worship music”, inte är någon självklar stjärnsmäll så finns det därpå fortfarande anledning att damma av moshtofflorna. Som detta stycke.

Annat lyssningsvärt (i bokstavsordning): Adept ”The ivory tower”, Agnostic Front ”Now and forever”, Alkaline Trio ”This could be love”, Altar Of Plagues ”Neptune is dead”, Amaranthe ”1.000.000 lightyears”, Anvil ”Fukeneh!”, Arckanum ”Myrkin vinna hefnt”, August Burns Red ”Internal cannon”, Autopsy ”Hand of darkness”, Banner Pilot ”Spanish reds”, Belphegor ”Discipline through punishment”, Black Country Communion ”Save me”, Black Stone Cherry ”Like I roll”, Black Tusk ”Bring me darkness”, Black Veil Brides ”Fallen angels”, Blink-182 ”Ghost on the dance floor”, Bullet ”City lights”, Burzum ”Feeble screams from forests unknown”, Carnifex ”Dead but dreaming”, Cavalera Conspiracy ”Lynch mob”, Chemical Vocation ”We’re not here to give up”, Alice Cooper ”I’ll bite your face off”, Craft ”I want to commit murder”, The Damned Things ”Bad blood”, Dan Andriano In The Emergency Room ”Let me in”, Decapitated ”United”, Demonaz ”Over the mountains”, Destruction ”The price”, DevilDriver ”Black soul choir”, Dream Theater ”Build me up, break me down”, Dropkick Murphys ”The hardest mile”, Electric Boys ”Angel in an armoured suit”, Evanescence ”My heart is broken”, Evergrey ”Out of reach”, Evile ”Xaraya”, Five Finger Death Punch ”Back for more”, Glamour Of The Kill ”Lost souls”, Gotthard ”The train”, Hammerfall ”Dia de los muertos”, Hell ”Plague and fyre”, Iron Lamb ”Rotten wood”, Jasta ft. Mike Valley ”Heart of a warrior”, Journey ”Anything is possible”, Katana ”Phoenix on fire”, Korn ft. Skrillex & Kill The Noise ”Narcissistic cannibal”, Lamb Of God ”Ghost walking”, Last Autumn’s Dream ”To be with you”, Lastkaj 14 ”När luften tar slut”, Last View ”For something to keep”, Legion Of The Damned ”Shrapnel rain”, Letlive ”Renegade 86’”, Lionheart ”This is who I am”, Lock-Up ”Brethren of the pentagram”, Machine Head ”This is the end”, Magnum ”Spin like a wheel”, Megadeth ”Public enemy no. 1”, Minora ”Jóga”, Morbid Angel ”Nevermore”, Most Precious Blood ”Blame it on altered beast”, Mr Big ”Undertow”, Nightwish ”Storytime”, Pain ”You only live twice”, The Poodles ”Until our kingdom falls”, The Project Hate MCMXCIX ”They shall all be witnesses”, Rise Against ”Disparity by design”, Rot In Hell ”Fulminate of mercury”, Sator ”Your up gets me down”, Saviours ”Fire of old”, Saxon ”Back in 79”, Scarpoint ”Burning in hell”, Scar Symmetry ”The anomaly”, Shining ”Förtvivlan min arvedel”, Slowlife ”Dead on the inside”, Social Distortion ”Still alive”, Sonic Surf City ”Merry X-mas”, S.O.S. ”Never a brother”, Symphony X ”When all is lost”, Taake ”Du ville ville Vestland”, This Is Hell ”Acid rain”, Toxic Holocaust ”Agony of the damned”, Frank Turner ”I still believe”, Tysta Mari ”Antenner överallt”, The Unguided ”Betrayer of the code”, Vader ”Come and see my sacrifice”, Within Temptation ”Iron”, Woods Of Ypres ”Shards of love”, Work Of Art ”The rain”.

Behändigt nog har jag även satt ihop dem – i alla fall de som finns där med tanke på bland andra Metal Blades och Century Medias embargo – till en finfin Spotifylista, som ni hittar här.

Och med detta finns bara en sak att säga:

Gott nytt 2012. Det gågna var ett gott år, men hoppas det nya smäller ännu högre – på alla de plan.

1. Mastodon ”The hunter”

(Reprise/Warner)

I en färsk intervju kallar basisten/sångaren Troy Sanders arbetet med gruppens femte album terapeutiskt, som för att understryka nödvändigheten i att återbörda kvartetten till jorden igen efter den kvantfysiska astralutflykten ”Crack the Skye”. Den återfunna rotnärheten gör att Mastodon svänger. Ja, så är det. ”The hunter” svänger. I låtar som ”Black tongue” och ”Curl of the burl” låter det som om ZZ Top jammar med The Melvins, medan vocoderprogen i ”Octopus has no friends” (årets tuffaste låttitel) jagar bort alla tvivel. Mastodon är mastodontbäst – igen. (Lyssna)

2. The Haunted ”Unseen”

(Century Media/EMI)

Om den introverta ”The dead eye” var en utmanande blinkning åt det okända är ”Unseen” en vansinnesblick som kan få den mest förståndige att tappa fotfästet. Det ges inga thrashsmockor eller fläskas på med dödsmetallisk aggression. I stället är ”Unseen” ett galet eklektiskt verk som förenar punk, metal, prog och vuxenemo på ett sätt som torde få den mest stabile att tappa reservationsbalansen. 

3. Amon Amarth ”Surtur rising”

(Metal Blade/Border)

Det här är en skiva så stursk att den fick sig en komplett genomkörning på Tumbavikingarnas USA-vända under våren. Och mycket befogat så – det dynamiska uttrycket från föregångaren ”Twilight of the thunder god” får här fritt spelrum. Vare sig det handlar om melodiösa dödsmetallprojektiler som ”War of the gods” eller råbarkat sagoberättade som i ”Doom over dead man” är det en stursk resning som står huvudet högre än konkurrensen.

4. Opeth: ”Heritage”

(Roadrunner/ADA/Warner)

Chocken – Mikael Åkerfeldt har slutat growla. Insikten – även i sin skäggigaste proggighet är Opeth svårslagna. Navigationen mellan Rainbow-rock, folkmusik, jazz och skivsamlarakustik är förvisso omtumlande och ingen resa som blir fullt njutbar först på kanske sjunde reprisen. Men det finns så mycket att upptäcka att man raskt löser en ny biljett. Gång på gång. (Lyssna)

5. In Solitude: ”The world, the flesh, the devil”

(Metal Blade/Border)

Det Uppsala/Stockholmsbandet gör är som en elak skrattspegel mot den moderna metalscenen. En ärkeockult stämning som följer i svallvågorna efter Watain och Ghost får på ett högst förtjusande vis sällskap av redig heavy metal som den lät då King Diamond var ond – på allvar.

6. Foo Fighters ”Wasting light”

(Roswell/RCA/Sony)

Enkelt uttryckt är det här gruppens bästa skiva sedan ”The colour and the shape” 14 år tidigare. Borta är det misslyckat ambitiösa dubbelalbumtänket som klöv ”In your honor” på mitten. Lika utsorterad är den ofokuserade vab-rocken som tilläts ta upp alltför mycket plats på ”One by one”. Och tillbaka är en grupp som inget hellre vill än att spruta ur sig vansinnigt effektiv stadiumpop med lika mycket taggar som tyngd. Vi kan kalla det gnistrande arenaguld. Eller bara förträfflig musik. (Lyssna)

7. Trapped Under Ice ”Big kiss goodnight”

(I Scream/Border)

I den fantastiska tv-serien ”The wire” och dess spinoff ”The corner” skildras det tuffa livet på gatorna i Baltimore. Har du inte kollat in dem är dessa nervkittlare obligatorisk jultittning – gärna med rätt soundtrack. Som denna skiva, där det med största tydlighet poängteras att metalcore inte är synonymt med omstuvade At The Gates-riff och löjliga frisyrer. Notera och lägg på minnet. (Lyssna)

8. Graveyard ”Hisingen blues”

(Stranded/Universal)

2011 kan Göteborgsgänget stava sin hype med Ullevistora versaler. Det nöjer sig hellre, enligt egen utsago, med att hellre vara Bergman i svartvitt än en muskalisk motsvarighet till 3D-spektaklet ”Avatar” och har med sitt jordnära raggsockssound lyckats få såväl kritiker som publiken på fall. Och detta genom att låta som något som kommer från en källare 1975. Galet? Ja, men galet bra retrorock av förnämsta klass. (Lyssna)

9. Hell ”Human remains”

(Nuclear Blast/ADA/Warner)

Det här är ett strålande bevis som heavy metal som har lagrats väl ger det läckraste resultatet. Hela 28 år (!) efter singeln ”Save us from the ones who would save us” fullängdsdebuterar NWOBHM-legendarerna med ett album som smäller alla ungtuppar på fingrarna. Lyssna och lär! (Lyssna)

10. Vallenfyre ”A fragile king”

(Century Media/EMI)

En strof i ”Seeds” (”Farewell my king/You must rest your head”) förklarar mycket om stämningen. Det här är nämligen ett album som fungerar som själslig terapi som musikalisk utlösning, där Gregor MacIntosh (Paradise Lost) bearbetar sorgen efter sin bortgångne fader. Det är en vacker utfläkning av dödsångesten, där gitarristen söker sig tillbaka till sina rötter – och bjuder på ett album som hänför i all sin dystra brutalitet.

Annat bra (i bokstavsordning): Acephallix ”Interminable night”, Adept ”Death dealers”, Agnostic Front ”My life my way”, Alkaline Trio ”Damnasia”, All Pigs Must Die ”God is war”, Altar Of Plagues ”Mammal”, Amorphis ”The beginning of times”, Anthrax ”Worship music”, Antichrist ”Forbidden world”, Arch Enemy ”Khaos legions”, Architects ”The here and now”, Arckanum ”Helvítismyrkr”, August Burns Red ”Leveler”, Autopsy ”Macabre eternal”, Banner Pilot ”Heart beats Pacific”, Bastard Priest ”Ghouls of the endless night”, Belphegor ”Black magick necromance”, The Black Dahlia Murder ”Ritual”, Black Country Communion ”2”, Black Stone Cherry ”Between the devil & the deep blue sea”, Black Tusk ”Set the dial”, Brutal Truth ”End time”, Bullet ”Highway pirates”, Burzum ”From the depths of darkness”, Carnifex ”Until I feel nothing”, Cavalera Conspiracy ”Blunt force trauma”, Alice Cooper ”Welcome 2 my nightmare”, Craft ”Void”, Crowbar ”Sever the wicked hand”, Dan Andriano In The Emergency Room ”Hurricane season”, DevilDriver ”Beast”, The Devin Townsend Project ”Ghost/Deconstruction”, The Devil’s Blood ”The thousandfold epicentre”, Disma ”Towards the megalodon”, Dream Theater ”A dramatic turn of events”, Dr Living Dead! ”S/t”, Dropkick Murphys ”Going out in style”, Earth Crisis ”Neutralize the threat”, Edguy ”Age of the joker”, Electric Boys ”And them boys done swang”, Evergrey ”Glorious collision”, Evile ”Five serpent’s speech”, Five Finger Death Punch ”American capitalist”, Glasvegas ”Euphoric///heartbreak\”, Grayceon ”All we destroy”, Hammerfall ”Infected”, Hands ”Give me rest”, Iced Earth ”Dystopia”, In Flames ”Sounds of a playground fading”, Iron Lamb ”The original sin”, Jasta ”S/t”, Journey ”Eclipse”, Krisiun ”The great execution”, Krux ”III – He who sleeps amongst the stars”, Last Autumn’s Dream ”Yes”, Lastkaj 14 ”Som på film”, Last View ”Hell in reverse”, Legion Of The Damned ”Descent into chaos”, Lionheart ”The will to survive”, Lock Up ”Necropolis tranparent”, Machine Head ”Unto the locust”, Magnum ”The visitation”, Megadeth ”Th1rt3en”, Minora ”Imago”, Morbid Angel ”Illud divinum insanus”, Morbus Chron ”Sleepers in the rift”, Most Precious Blood ”Do not resuscitate”, Mr Big ”What if…”, Negative Plane ”Stained glass revelations”, Nightwish ”Imaginaerum”, Nine Covens ”On the coming of darkness”, Pain ”You only live twice”, Pestilence ”Doctrine”, The Poodles ”Performocracy”, Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae”, Primordial ”Redemption at the puritan’s hand”, The Project Hate MCMXCIX ”Breeding the new apocalypse…”, Puteraeon ”The esoteric order”, Ram ”Death”, Rise Against ”Endgame”, Rot In Hell ”As pearls before swine”, Sator ”Under the radar”, Saviours ”Death’s procession”, Saxon ”Call to arms”, Scar Symmetry ”The unseen empire”, Sectu ”Inundate”, ”Sick Of It All ”XXV nonstop”, Skarhead ”Dreams don’t die”, Slowlife ”Suicide lullaby”, Social Distortion ”Hard times and nursery rhymes”, S.O.S. ”I owe you nothing ep”, Suicide Silence ”The black crown”, Symphony X ”The iconoclast”, Taake ”Noregs vaapen”, Tesseract ”One”, This Is Hell ”Black mass”, Times Of Grace ”Hymn of a broken man”, Toxic Holocaust ”Conjure & command”, Trap Them ”Darker handcraft”, Trash Amigos ”Hijos de la chingada”, Trivium ”In waves”, Tsjuder ”Legion helvete”, Frank Turner ”England keep my bones”, Tysta Mari ”Blå nätter/svarta dagar”, The Unguided ”Hell frost”, Vader ”Welcome to the morbid reich”, Vildhjarta ”Måsstaden”, Vomitory ”Opus mortis VIII”, Warbringer ”Worlds torn asunder”, Whitesnake ”Forevermore”, Wolf ”Legions of bastards”, Wolves In The Throne Room ”Celestial lineage”, Woods Of Ypres ”Woods 4: The green album”, Work Of Art ”In progress”.

Kära läsare.

I dag är det julafton. En dag då man ska vara snäll mot dem man gillar.

Och bara för det tänkte jag ge er en liten gåva, i form av en anekdot som tvingades bort i redigeringen av min nyss utkomna och hyllade – fyra av fem i SVT! – bok ”Only young twice – Historien om Europe”.

Den kan tyckas anspråkslös, men i sig är den lite småkul. Speciellt som den utspelar sig under den galna hösten 1986, då gruppen sköt ut sin ”The final countdown”-laddning över Europa och världen.

Därför, varsågoda: Historien om en vågad kupp som gick hem – mitt i det kalla krigets Västtyskand.

”Det finns emellertid mer avslappnade detaljanekdoter från den här promotionvändan som det finns anledning att dela med sig av. 

Som historien om Joey och passet.

På den omvittnat blöta efterfesten i München den 14 oktober, efter spelningen på Circus Krone, gör frontmannen nämligen misstaget att glömma sin nyinköpta skinnjacka på en stol. Ett ypperligt tillfälle för en tjuv att sno åt sig det åtråvärda plagget, med andra ord. Vilket också händer.

För när Joey ska hämta sin jacka är den borta. Och, ännu värre, hans pass ligger i innerfickan. 

Därför är läget morgonen efter en smula panikartat i det svenska lägret, då gruppen ska åka på en dygnslång utflykt till Bryssel för att träffa medierna. 

Den rutinerade och luttrade turnéledaren Bosse Norling kommer då på en chanslösning, så vågad att den kan få väldigt allvarliga konsekvenser om den inte lyckas.

Han lyckas nämligen låna ett pass av en svensk kvinna på hotellet, och räknar kallt med att gränspoliserna inte ska kolla så noga på passagerarna utan mest bry sig om att antalet resenärer stämmer.

En kupp som – ganska så sensationellt – också går hem. För Joey lyckas med det lånade passet ta sig igenom gränskontrollerna både på dit- och hemvägen under falsk identitet.”

God jul, vänner och fiender. Hoppas tomten kommer med många hårda paket.

Det är liksom dags igen. För den där stunden som återkommer varje år vid denna tidpunkt och som alltid är lika utmanande – även efter snart 20 år som mer eller mindre professionell musiktyckare.

Ja, så är det. Fucking jävla dags igen. För att lista årets plattor och låtar och för att därefter för evigt tvingas stå för och försvara sina val.

Därför känner jag mig lite som den berömda målningen här ovan. Aningen… laddad, om man ska uttrycka det milt.

Speciellt är det gångna året en utmaning för mig, av främst en anledning. Under det senaste halvåret har jag borrat ner mig i mitt bokprojekt och därför haft väldigt lite tid att engagera mig i de nya skivor som har släppts. Självklart har jag bekantat mig med alla de ”måsten” som släpptes under hösten – från Opeth till Megadeth, Anthrax, Machine Head, Korn med flera – men den där djupare sonderingen som alltid sker vid sidan av granskningen av det mest uppenbara har helt enkelt blivit lidande när mentalt fokus har tvingats ägnas åt blott en grupp under perioden juli till november.

Därför har jag anledning att revidera den årsbästalista som publicerades i senaste numret av Close-Up Magazine. Inte för att det egentligen är något fel på den. Men bara för att jag nu tror mig har närmat mig en ännu bättre undanbygd slutsats.

Dagen före dopparedagen är det upp till bevis för årets album 2011 – redux. Och en vecka senare presenteras mina favoritlåtar som ska sammanfatta de förflutna 365 dagarna.

Om jag redan då kommer att ha ångrat mig? Säkert. Men det hör till. Så är det varje år. Leken erbjuder de reglerna och den konsekvensen.

Så om ni de närmaste dagarna ser en kille i Stockholm city glida runt med ett ansiktsuttryck som målat av Edvard Munch så vet ni varför.

Det är jag det. Samma visa som året innan. Och så som det kommer att vara om 52 veckor ännu en gång.

Att man aldrig lär sig.

Så här i dessa listtider frågar ni er säkert: vilket är årets album?

En fullkomligt befogad undran, som emellertid bara har ett rimligt svar.

Nämligen Mastodons finfina ”The hunter”. 

Ingen sensation där, med andra ord. Men självklart är det en topposition som ska firas, vilket hyggliga Malin Persson på Warner Music har förstått.

Därför vill hon bjuda en bloggläsare plus sällskap (sammanlagt två personer) på Atlantagruppens spelning på Annexet i Stockholm den 14 januari nästa år.

Och i denna lilla jultävling gör vi det enkelt för oss. Ingen fråga – en liten insats från din sida.

Allt du behöver göra är att mejla ditt namn till mig på mattias.kling@aftonbladet.se i ett brev som du döper till ”Mastodon-tävling”. Senast nu på måndag, den 19 december, vill jag ha ditt svar.

Viele glück.

Tio år är ett tidsbegrepp som inte riktigt går att förhålla sig till. Satt framför ens ögon kan ett decennium te sig oändligt, medan det i backspegeln faktiskt känns ganska så oharmligt.

Likväl är det ett begrepp som är värt att högtidlighålla – speciellt i det här fallet.

Den 13 december 2001 förlorade metalvärlden nämligen en av sina mest inflytelserika och originella innovatörer, Chuck Schuldiner (Death/Control Denied) efter att i två och ett halvt år kämpat mot den maligna tumörsjukdomen glioma, som angriper hjärnbarken.

Jag ska emellertid här inte bli långrandig. ”Evil” Chucks musikaliska testamente talar för sig själv och bör så göra. Vare sig det handlar om den rasande dödsmetallen på skivorna ”Scream bloody gore” och ”Leprosy” eller de progressiva visionerna som präglade den senare delen av karriären. Det är så den bör upplevas och detta musikaliska geni bör minnas – inte genom att en musikmurvel famlar efter hyllande superlativ för att uppmärksamma en talang som släcktes i förtid.

RIP, Chuck.

Du kommer för alltid att fattas mig.

LADDA NER: NÖJESBLADETS MATTIAS KLING VÄLJER FEM FINA FAVORITER

THE HADES ASSEMBLY (Krux)

När Jörgen Sandström öppnar strupen – efter exakt 5.51 minuter – rämnar kulissen. Undergången blir en smula dödsskrovlig, hänförande och lika öm som en istapp i mjälten. (Lyssna)

I WILL (Hands)

Fargobandet gör harmoniskt driven progcore med alla känslospjäll vidöppna. Höstens fräckaste upptäckt? Så kan det mycket väl vara. (Lyssna)

DEAD COLD DECEMBER (Urgehal)

Bara för att det känns precis så ibland. Frostigt. Kargt. Hopplöst. Och jävligt norskt. (Lyssna)

SUN DÈ MAN (A.I Act)

Södertäljebandet är så färskt att det bara kan dela med sig av en färdig komposition – men vilken låt det är sen. Kolla in på Youtube ögonaböj. (Lyssna/titta)

GHOST WALKING (Lamb Of God)

Ett sydstatsfriterat aggrosmakprov från kommande plattan ”Resolution” finns redan nu tillgängligt på sajten Metalsucks.net. Det river gott i tarmen. (Lyssna)

Venom

Fallen angels

Spinefarm/Universal

METAL Egentligen är Conrad ”Cronos” Lants skabbiga skapelse värd dånande applåder för sin konsekventa amatörlinje. Att tre decennier har passerat sedan debuten ”Welcome to hell” märks här föga – och vänner av finkänslighet och diplomatik kan därför leta i sopnedkastet efter mer sofistikerade alternativ. På ”Fallen angels” är det alltjämt grov punkmetal som utgör såväl orsak som syfte och därmed är tjusningen intakt. Det är småslappt, uppkäftigt och klumpigt på ett sätt som gör att man känner sig välkommen, även om den galet överdrivna speltiden passar Venom lika illa som en välstruken skjorta.

Bästa spår: ”Nemesis”.

Efter de senaste månadernas turbulens runt festivalen (kolla upp Gefle Dagblad och Arbetarbladet  och den här artikeln i Aftonbladet för mer info om detta) kommer det slutligen positiva besked från festivalen i Gävle.

Vid en presskonferens i morse på festivalområdet vid Gasklockorna i staden presenterade den nya festivalledningen – tyska FKP Scorpio som även driver Hultsfredsfestivalen – sina planer för nästa års evenemang.

Klart är därmed att Getaway 2012 hålls helgen 5–7 juli och att sedan tidigare presenterade huvudakten Manowar (se min egna video av presentationen i somras nedan) får sällskap av albumaktuella Nightwish, återuppståndna industriakten Ministry, svenska Raubtier samt brittiska Anathema.

I samband med detta släpps även den nya arrangörens biljetter, som går att köpa här.

Tillsammans ger de fem hittills bokade akterna en okej stomme för ett program, enligt min mening. Men det jag hoppas – nej, kräver – är att den tidigare ledningens fingertoppskänsla när det gäller grupper i den hårdare skolan tas till vara. Immortal i år var ju en kanonbokning och bjöd som förväntat på en sjuhelvetes avslutningsceremoni.

Mer i den skolan, tack.

Att Göteborgsgänget – som tidigare i år släppte ”Sounds of a playground fading” – är högintressant för diverse kommande prisgalor är knappast förvånande.

Men en smula sensationellt är ändå resultatet som i dag har offentliggjorts – nämligen att gruppen får se sig nominerad i en kategori som inte är genrebunden.

När det gäller ”Årets grupp” får In Flames nämligen se sig jämställda med det disparata sällskapet Deportees, Movits!, Rebecca & Fiona samt Those Dancing Days. Vilket är en uttryckspyttipanna som heter duga. Och som jag, på grund av bristande insikt i de andra kandidaterna, helt enkelt inte kan bedömma. Metalmuller eller indiepop? Fan vet.

Desto mer förväntad är då nomineringen i kategorin ”Årets rock/metal”, där vi även finner Arch Enemy, Graveyard, The Haunted och Opeth. Det vill säga grupper som alla kaxigt har boxat sig in på min topplista (publicering i Aftonbladet närmare jul) och som därmed är självklara i tävlingen.

Därför ser jag det som öppet lopp. Alla akterna är lika värdiga vinnare. Även om jag tycker att The Haunted och Graveyard har gjort de bästa studioskivorna i sammanhanget.

Nytt för i år är att det går att rösta i såväl ”Årets grupp” som ”Årets rock/metal” (den senare kategorin bestäms till viss del av en specialjury). Därför skickar jag nu ut ett upprop till alla hårdrocksälskare i Sverige. Vare sig du är ett fan av In Flames eller inte – rösta på kvintetten i ovan nämnda kategorier. Och se till att P3 Guld 2012 blir en riktigt sprakande upplevelse.

Deal? Bra.

Mer information om hur detta går till hittar ni här.