Som en förklaring…
avSom en förklaring till nytillkomna spelar Vomitory just nu ”The carnage rages on”. Ja, så låter det. Fet jävla dödsmetall som plattar till allt i vägen.
Mattias Kling skriver om hårdrock och relaterat i Aftonbladet sedan 2002. Här samlas tyckande, trams, tävlingar och textsjok i en skön blandning som uppdateras när andan faller på, men som aldrig står stilla.
Som en förklaring till nytillkomna spelar Vomitory just nu ”The carnage rages on”. Ja, så låter det. Fet jävla dödsmetall som plattar till allt i vägen.
Smålandsrulle och Youth Of Today. Känns som the old days of hardcore igen.
Sur-Glenn slår till igen. För att få plåta Danzig från fotodiket i kväll krävs att fotografen sen skickar in sina bilder för godkännande hos huvudpersonen själv – först sen kan en eventuell publicering komma på tal. Sådant går vi självklart inte med på. Men, var säkra. Vi har en plan för att komma runt dessa korkade inskränkningar i jobbet som faktiskt drabbar er läsare lika mycket som det gör vår journalistiska tillvaro tristare.
Back-backstage när Heaven Shall Burn spelar på största scenen. Det är här det händer. Eller inte.
Alice Cooper befinner sig fyra meter över scenen. Ja, i alla fall då han inleder konserten med ”The black widow” – sjungandes från en hög trappa iklädd en kostym som ger honom spindelarmar. Ja, så är det.
Bullet For My Valentine gör just nu skäl för sin titel som Metallicaspolingar. Genom att spela ”Creeping death”. Den låter ungefär som det original som skrällde över Ullevi i söndags kväll. Förutom att trummisen inte sackar. Och att det är mindre allsång.
Det här bandet heter Bullet For My Valentine. Dem jag har recenserat en rad gånger, alltid med samma treplusutfall. Så därför lämnar jag i dag den uppgiften till kollega Christoffer Röstlund Jonsson. Medan jag i stället fixar klar min Monster Magnet-anmälning och börjar peppa för Alice Cooper.
Dagens andra måltid: tofu i röd curry. Inte lika god som smålandsrullen. Men det hade ju varit en närmast omöjlig bedrift i sig.
Kön med alla som väntar på att bli insläppta och se Ghost i Gasklockan. Den är lång den.
I vad som känns som sista stund lyckades jag avstyra en beställd recension på just nu lirande Papa Roach. Det var nog bäst så. För de som bryr sig om detta band är nog inte speciellt intresserade av vad jag har att säga om dem. Rent objektivt kan jag i alla fall säga att de låter rätt högt. Och spelade just ”Getting away with murder”. Det får räcka.