Två lärdomar går att dra av bilden ovan, som på sitt egna egendomliga sätt visar Papa Roach.

Dels att jag kanske är den sämsta paparazzifotograf som finns. Som lyckas få upp kameran för sent för att fånga motiven innan de har parkerat sig bakom en fönsterprydnad.

Dels att nu metal-bandet redan har anlänt till Gävle. Och att de nyss begav sig ut på stan. Något säger mig att de inte träffar på någon ”Hollywood whore” här i alla fall.

Men, rykten säger att vi delar hotell. Så det kan bli en intressant frukostbuffé i morgon. 

Hade visst några rader i den tidning som snart är antik, det vill säga gårdagens. Valde lite smått och gott som händer på Getaway Rock i veckoslutet. Smekte och smiskade. Resultatet ser ni ovan.

Det var det för nu. Över och ut. Storstrut.

För någon stund sedan siade jag om att Slayer skulle öppna med ”World painted blood”, den givna inledningslåten då jag senast har sett gruppen och likaså vid framträdandet för cirka 24 timmar sedan i tyska Gelschenkirchen. 

Men så blir det ju inte. Som ni säkert nu ser på SVT:s direktsändning var det ”Disciple” från ”God hates us all”-skivan som sparkade igång kalaset. Följd av ”War ensemble” och nu ”Postmortem”. 

Ni ser det säkert själva. Därför skriver jag inte mer om detta just nu. Utan sparar i stället intryck och invändningar till tidningen i morgon.

Men, innan jag går in i radioskugga för ett tag måste jag påminna om att jag direktrapporterar från Metallicas gig senare i kväll. Klockan 21.15 kör vi igång. Så ta laptopen i knät, ha SVT-sändningen i bakgrunden och gör mig sällskap under aftonens spelning. 

Det kan bli riktigt kul, det där.

Det har spelats Dio, Danzig och annat. Men nu är det Cinderellas ”Shake me”. Vilket i vissas öron kan låta motiverat, men som i sammanhanget är ganska så underligt. Inte för att låten som sådan är något uppseendeväckande. Utan för att det under de dagar då ”The big four” på allvar var ett begrepp i scenen pågick ett öppet krig mellan dylik pudelrock och thrash metal.

Men, det är klart. Kan eviga trätobröder som Megadeths Dave Mustaine och Slayers Kerry King förenas och ha kul ihop så kan väl det mesta hända. Det är ju tydligt.

Även om Dave Mustaine gnäller sig igenom ”Holy wars… the punishment due” är det en bra avslutning på setet.

Frontmannen tackar publiken med de klassiska orden: ”You’ve been great, we’ve been Megadeth”. Och sen spelar Sid Vicious tolkning av ”My way”. 

Vilket betyder att det snart är dags för Slayer. Ska bli intressant att se hur de ter sig på denna arena, och med Exodus Gary Holt på gitarrplatsen i stället för sjukskrivne Jeff Hanneman.

Mer om detta? Senare, barn. Senare. Typ när det har börjat. Med ”World painted blood”, som jag gissar kan bli öppningslåt.

Gick precis, efter en välbehövlig rök- och toapaus, igenom lobbyn här bakom pressläktaren. Såg Megadeth spela ”Hangar 18” på SVT-sändningen. Kom tillbaka ut på läktaren, där samma band just tog sig igenom ”Peace sells”. Ibland är livet ganska konstigt.

Kvällens enda stycke från Megadeth som inte är rent nostalgibaserat kommer nu. Det vill säga ”Head crusher” från senaste albumet ”Endgame”. Jag protesterar inte – det är en bra låt som väl gör sig bland de så kallade klassikerna.

Men han säger inget speciellt. Undrar bara om publiken känner igen nästa låt. Som visar sig vara ”Wake up dead”. Men han log lite i alla fall. Ibland får man ju vara glad för det lilla, som det så fint heter.

Förövrigt är den musikaliska leveransen så klart finfin. Som sig bör. 

Då vet ni det också.

Först det oväntade: Efter Anthrax bulldozerljud låter Megadeth såväl hårt som välbalanserat. I alla fall i öppningsnumret ”Trust”. Även om Dave Mustaines gitarr inte verkar ha kraft att orka sig upp till oss här på hedersläktaren (vad som ofta känns några kilometer från scenen) är det bra schvung i leveransen.

Sedan det mer emotsedda: Och märk väl, det här är ingen recension. Den får Jocke Persson göra. Det är bara mina tankar om Megadeths kompetens som livegrupp, några insikter som tycks bekräftas varje gång jag ser dem. Och det är att Mustaine inte är någon frontman man charmas av. Inte ens då det, som nu, framförs ett tvättäkta toppnummer som ”In my darkest hour”.

Som sagt. Det var ingen recension. Bara några löst formulerade sinnesnedteckningar om ett band som jag verkligen gillar på skiva. Men som konsekvent gör mig lika besviken live.

Och på tal om det är det lika kul som pinsamt att en av konkurrenternas utsända envisas med att kalla bandet ”Megadeath” och att begå generalfelet att benämna musikstilen som ”trash metal”.

Megasuck för det.

Ja, så är det ju. För nu framförs ”Only”, från den i original John Bush-sjungna skivan ”Sound of white noise”. Och så var det egentligen med det.

Nu får gitarrvikarien Andreas Kisser (Sepultura) dessutom hälsa på publiken – och sparka igång en snutt av sitt egna bands ”Refuse/resist” som får agera pausspel innan färgglada serietidningshymnen ”I am the law”.