…är det nu. Anthrax följer upp indianvisan med ”Fight ’em till you can’t” från det i höst stundande albumet ”Worship music”. Gott så. Inte så många bryr sig speciellt nämnvärt.

Anthrax fjärde nummer för kvällen blir ”Indians”, som följer på ”Caught in a mosh”, ”Madhouse” och Trust-covern ”Antisocial”.

Ska egentligen inte orda mer om detta, egentligen. Vad jag tycker sparar jag till tidningen i morgon då jag recenserar denna lilla soaré. Kommer även att avhandla Slayers framträdande under aftonen, medan musikredaktör Jocke ”Cptn Krrrk” Persson slipar adjektivkniven inför Megadeth och Metallica.

Nu är det snart dags. Denna väldigt späckade metalhelg i Göteborg når sin kulmen genom att thrashens egna Fantastiska Fyra håller nostalgiskt hov på Ullevi. Minuterna innan Anthrax öppnar kvällens begivenhet ser scenen ut så här. Och arenan är långt ifrån full. Men jag hoppas på en rejäl dos serietidningsmosh – även om den så viktige gitarristen Scott ”Not” Ian för kvällen ersätts av Sepulturas Andreas Kisser. Nog snack – nu åker vi!

Så var det dags. Incheckad och baken placerad på pressläktaren, belägen till höger om scenen. Just när jag äntrar arenan kör dessutom kvällens andra förband Sabaton igång med ”Ghost division”. Bandet får också ett oväntat bra bemötande av den publik som redan nu trängs framme vid kravallstaketet.

Men, det här är inte deras kväll. Dalagruppen är bara en stunds förströelse innan huvudakten kör igång vid klockan 21.

Det är långt ifrån första gången jag ser gruppen. Inte ens kombinationen Iron Maiden och Ullevi är något som känns speciellt revolutionerande för mig.

Men kvällen bjuder ändå på en premiär. 

I afton är det nämligen första gången jag kör detta påfund som vi kallar Cover It Live. Från klockan 20.45 kommer jag att liverapportera från Iron Maidens konsert på Aftonbladets webbsida. Där har ni även möjlighet att chatta med mig om konserten, Maiden, hårdrock eller annat relevant. Så, ni som inte har biljett till kvällens evenemang – passa på att följa det genom mig.

Alltså. Kvart i nio. Ni hittar det här. Om 35 minuter kör vi så det ryker.

Ibland gäller det att ha tur. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. 

Som i natt. Då jag helt plötsligt fick se mig vara guide till Iron Maidens gitarrist Janick Gers i Göteborgsnatten. 

Jag och kollega Christoffer Röstlund Jonsson var egentligen klara att göra natt. Satt i lägenheten vid Friggagatan, ett stenkast från Ullevi, och pratade igenom kommande jobbstrategier då fotografen Jimmy Wixtröm ringer. Iron Maiden hade just landat på Landvetter och var på väg in till stan.

Så vi kastade oss ut. Mer eller mindre sprang bort till SAS Radison nära centralstationen för att om möjligt få ett citat eller två från bandet. Av normalkaraktär. Typ om hur trevligt det är att vara i Sverige. Ja, den gamla vanliga ramsan som alla säger.

Och när vi väl kom dit var det som vanligt. En klunga fans utanför entrén. Inga bandmedlemmar inom synhåll. Ett klassiskt häcka-jobb, med andra ord.

Men så, helt plötsligt, kommer Gers ut genom entrén. Är väldigt bestämd. Och tydligen väldigt törstig. Efter att ha signerat några prylar så ville han gå på den där puben. Som han inte visste riktigt vad den hette. Eller exakt vad den låg. Tur då att jag visste. För det var ju The Dubliner han menade. 

Så vi slog följe dit. Pratade om giget i Roskilde som de hade gjort tidigare på kvällen (”det var regnigt”) och lite allmänt om Sverige och spelningen som om några timmar komma ska. Han gick snabbt, men tyckte ändå att mitt promenadtempo var bra. Var trevlig. Pratade med sin säkerhetsansvarige i telefon och hälsade att sällskapet inte var något att oroa sig för.

Så levererades ett styck rockstjärna på puben. Stor uppståndelse utbröt. Stjärnan fick en bärs i näven av sina guider. Adrian Smith dök upp efter ett tag och hälsade artigt. Dock lyckades den lokala profilen ”Biffen” berätta för Mr Smith vem jag var och varför jag var där, och därmed var konversationen över.

Nåväl. Vi fick hem ett knäck till tidningen. Det kan ni läsa här. Och jag fick mötet förevigat på bilden ni ser här ovan.

En helt vanlig natt på jobbet? Inte riktigt. Bara nästan.

Härnäst väntar ett möte med Sabaton så fort sångaren och basisten har anlänt till Göteborg. Och mer om detta senare.

I dag publiceras Nöjesbladets reporteress Jon Forslings intervju med Slayerskallen Kerry King i andra numret av succétidningen Hårdrock!

Men, som vanligt i denna värld som kallas journalistik, så tvingades vissa bitar av intervjun stryka på foten för att passa i formatet. Så är det tyvärr alltid. Extra tur då att detta format finns, för Forsling har varit bussig nog att vidarebefodra de strukna bitarna. For your eyes only. Som en extra pepp inför spelningen med Anthrax, Megadeth och Metallica på Ullevi på söndag.

Så här är de. Citaten som du inte får läsa någon annanstans.

Kerry King om…

…varför han nyligen valde att försonas med Dave Mustaine i Megadeth efter att ha fejdat med honom i tjugo år:
– För några år sedan släppte det amerikanska musikmagasinet Revolver ett specialnummer om Slayer. Det var fullt av gamla bilder från oss från med band som Exodus och Suicidal Tendencies – och Megadeth. Det fick mig att tänka till. Vi hade mycket roligt ihop på den tiden, och plötsligt insåg jag att ”jag vet inte ens varför jag är arg på den här killen längre”. Så jag släppte det.

… hur hans vän Dimebag Darrell (1966–2004) påverkade honom som gitarrist:
– När vi skulle spela in ”Seasons in the abyss” (1990) ringde jag Dime och sa ”jag har skrivit alla mina solon nu, det kommer att bli skitbra och jag är jättebra förberedd”. Han sa: ”King, det är bra. Men glöm aldrig att släppa loss och improvisera också. Det är det du gör bäst”. Så nu för tiden lämnar jag alltid 15–20 procent åt slumpen, går in i studion och gör oljud och hoppas att något magiskt ska hända.

… varför han har skrivit merparten av Slayers låtar på de senaste skivorna:
– På vår senaste skiva, ”World painted blood”, är det ganska 50/50 mellan mig och Jeff (Hanneman). Men på de två plattorna innan dess, ”God hates us all” och ”Christ illusion” skrev jag kanske 70 procent av materialet. Jeff var inte fokuserad på den tiden. Jag var den som var inne på att vi skulle få ut nya produkter och fortsätta med vår karriär, i stället för att ta det lugnt och njuta av livet. Jeff gick igenom en ”njut av livet-period” (skratt).

… varför han spelar all rytmgitarr på Slayers skivor:
– Det har jag gjort ända sedan ”Diabolus in musica” (1998). Det beror på olika saker. Trumspåren på våra låtar spelas in live, och Dave (Lombardo) blir upphetsad lite här och där. Så det gäller att lära sig var ”guppen” i vägen är. När man måste kopiera gitarrspåren så de är identiska med varandra krävs det att man lär sig var tempot blir lite snabbare och var det lugnar ner sig. Då är det enklare att jag lär mig det och sen kopierar mig själv.

… hans beundran för skandinaviska band:
– Jag brukar kalla Skandinavien – och i synnerhet Göteborg – för den sista, stora metal-rörelsen. Folk frågar mig jämt om det finns några nya band som jag går igång på, men tyvärr finns det inte det. Senast jag gick igång på något var det band som In Flames, Burst, Arch Enemy, The Haunted, Children of Bodom. De var skitbra. Alla lät unika, men det gick ändå att höra att de kom från ungefär samma ställe.

(Text: Jon Forsling)

Ungefär samtidigt som Avenged Sevenfold kör igång öppningslåten ”Nightmare” händer det oväntade. Det slutar faktiskt ösa ner. Även så några låtar in i setet, som under just nu luftade ”Almost easy”, är det nästintill uppehåll. Tack. Det var behövligt, speciellt då detta blir ett av våra dragnummer i tidningen i morgon.

Träffade nyss Arch Enemy (vidobloggen kommer upp så snart/om uppladdningen så önskar) och passade på att babbla en stund då kamerorna slocknat.

Och det visar sig att Halmstadbon har plockat med sig familjen till festivalen. Ja, då talar vi självklart inte om sambon och bandkollegan Angela Gossow – utan i stället om hans 15-åriga dotter. 

Avkomman visar sig nämligen vara ett stort fan av modern musik och ämnar därför släpa med sig farsan på kvällens spelningar med Bring Me The Horizon och Korn.

– Hon gillar sånt där med ångest i, säger Amott mellan rödvinsklunkarna.