Jag har inte direkt ägnat krishnacoreveteranerna Shelter någon mer djupgående tanke de senaste tio åren. Vilket tydligen stämmer på många, då det inte direkt är speciellt trångt vid Red Stage. Ray Cappo jobbar dock på och tillägnade just ”Letter to a friend” till Vänersborg och Umeå. Hare, hare, hej!

Och så bildfan också. Ju. Så klart. Ledsen för missen. 

Dagens vegolunch: burrito med ris, bönor, jalapenos, gräddfil, salsa och ost. Två plus. Den mättar i alla fall.

Wattie i The Exploited.

Det var väldigt nära att West Coast Riot hade tvingats klara sig utan ett av sina mest emotsedda band.

På grund av en bilolycka på motorvägen missade brittiska kaospunkarna nämligen sitt flyg från Amsterdam till Göteborg. Lyckligtvis fanns det platser på senare plan, vilket innebär att programmet har fått stökas om en smula. Voice Of A Generation (med Live Nations promotoress Richard ”Sejka” Ardermark bakom trummorna) hoppar in på Green Stage vid 17.30, Gogol Bordello senareläggs med tio minuter och sparkar nu igång tio i elva på Red Stage, medan The Exploited trycks in direkt efter Bad Brains vid cirka tjugo i elva.

Det var allt för nu. Dags att undersöka matutbudet.

Som alla säkert har noterat vid det här laget så har West Coast Riot och Metaltown bytt område i år.

Den nya skådeplatsen ligger vid Göteborg Galopp på Hisingen, ungefär en halvtimmes bussfärd från centrum.

Har gått och kollat lite på lokaliteterna och de känns spontant riktigt bra. Black Stage, som är huvudscen på Metaltown i morgon och på lördag, är fortfarande under konstruktion och de största banden huserar i stället i dag på Red Stage.

Och så här ser det ut. På ett något ungefär. Intimt i dag, dunderpackat i morgon.

Trodde ni att livet som kvällstidningsanställd proffstyckare var glamouröst? Att det är lyxhotell och limousiner som gäller? Nja, så är det inte riktigt. Även om bekvämligheten höjts ett snäpp ifrån dem gångna helgens SRF-camperande i en friggebod utan såväl toa som rinnande vatten så är det lägrnhetsboende som gäller i helgen. Och som alla andra besökare åker jag buss till festivalen. Inte för att jag klagar. Det hade definitivt kunnat vara värre. Det är bara ett konstaterande och beskrivning av den vardag som just nu är verklighet. 

För några månader sedan hintade gitarristen Kirk Hammett att metalgiganterna jobbade på ett nytt studioprojekt som inte var ”hundra procent Metallica”. 

Sedan dess har spekulationsugnarna gått för högvarv bland gruppens fans. Ännu en ”Garage inc”? En symfoniplatta à la ”S&M”? Ett remixsamarbete med någon hipp producent?

Nej. Hemskt mycket nej.

I dag avslöjar gruppen via sin hemsida att det i stället handlar om ett studioalbum tillsammans med gamle Velvet Underground-tomten Lou Reed. Ja, korrekt. Lou Reed.

”Ända sedan vi uppträdde till sammans på Rock & Roll Hall of fames 25-årsjubileum har vi bollat idén om att göra en skiva ihop”, skriver bandet på sin hemsida och avslöjar att inspelningarna avslutades förra veckan.

När nämnda album kan finnas tillgängligt för konsumtion tillkännages dock inte.

Det där var grundfakta. Kanske inte helt chockerande, men ändå ganska alarmerande. För kan det här bli bra? På riktigt, alltså? Jag är rätt skeptisk till själva tanken, speciellt då de tillfällen när Metallica har beslutat sig för att tänja på gränserna (tänk ”Load”/”Reload”) knappast har varit speciellt lyckade.

(Foto: metallica.com)

I ett illa formulerat debattinlägg gick Andreas Carlsson (känd från ”Idol”-juryn och som producent åt exempelvis Paul Stanley) till angrepp mot Aftonbladets bevakning av Sweden Rock Festival.

Vad han menade? Jag är inte riktig säker.

Uppenbart är att han låst sig på Markus Larssons rättvisa sågning av Whitesnakes headlinegig på festivalen i fredags kväll (läs den underhållande anmälningen här) och därmed drar slutsatsen att vår musikredaktion inte har i Blekinge att göra. I alla fall inte under de dagar då ”40 000 andra riktiga rockers” (sic!) är där.

Maken till dravel var det länge sen jag läste. Och då har jag ändå en mejladress som gör att jag ofta bombarderas av den ena stollen efter den andra som ser det befogat att lätta på hjärtat. Det är helt okej. Det ingår i spelet. Recensioner kan provocera på ett eller annat sätt och klarar man inte av den invektivtsunami som lätt kan skölja över en är ett jobb med sådana inte att föredra.

Men nu är det Andreas Carlsson som skriver. Och ondgör sig över vår bevakning och tycks tro att vi jagar efter trendriktiga band att hylla. Ursäkta? Kan du bokstavera det där? Under festivalen delade jag ut näst högsta betyg till tre akter – Hardcore Superstar, Morbid Angel samt Down. Trendnissar? Sista skriket? Värda program på bästa sändningstid i TV 4? Nej, knappast. Det är snarare sånt som herr Carlsson sysslar med. Att sitta i rutan och välja ut artister som närmast perfekt kan förkroppsliga det som han ondgör sig över i sitt inlägg. 

Så – klaga gärna över att andra inte putsar fönstren noggrant nog, men se för fan till att ha rent hus själv först.

Det var min åsikt i frågan. Kollega Christoffer Röstlund Jonsson, som gjorde ett fantastiskt jobb på sin första Sweden Rock-festival i Aftonbladettjänst, klargör sin synpunkt här.

Det gångna veckoslutet bjöd ju på så mycket minnesvärt. Necronaut och Hardcore Superstar i regnet i skarven mellan onsdag och torsdag. Clutchs ”Electric worry”. Smålandsrullar. Jocke Bergs Morbid Angel-storys. Down. The Haunted. Musik, musik, musik. Och stress, stress, stress.

Men bäst av allt var den här presskoferensen. Inte för att Gwar förväntades ställa till med något annat än ett spektakel. Utan mer för de inledande frågorna från en galax långt, långt borta. Som i sig var så skarpa att moderorganet bedömde filmsnutten som totalt opublicerbar.

En varning är därför på sin plats. Titta nedan på egen risk.

Ett och ett halvt dygn efter festivalslut nu. Livet är väl inte på topp. Fysiken ännu värre.

För det var en rusch av sällan skådat slag att jobba med årets festival. Tror helt enkelt att förklaringen är lika enkel: Jag börjar bli för gammal för det här. Gå på festival och kolla på musik – fine. Jobba med detsamma – inte lika fine. Tog egentligen beslutet redan förra året att den då aktuella skulle bli min sista som musikkritiker nere på Sweden Rock och att jag därefter skulle ta steget ut till den vanliga publiken.

Det gick ju så där. Av en och annan anledning. Men jag hoppas ändå att mitt bidrag nerifån Norje har varit till belåtenhet. Och nu ska jag inte svamla mer om detta evenemang. Eller, inte så mycket i alla fall. Tänkte bara ta tillfället i akt att bjuda på några av de videoklipp jag såg till att knåpa ihop. Några snuttar med Judas Priest, Morbid Angel, Down, Accept, Ghost och Rob Zombie.

Mycket nöje.