Vinnare i dragkampen om publiken vid den här tidpunkten är tveklöst Saxon. För här på Morbid Angel är det minsann inga problem att ta sig fram till scenen. Synd på så mager uppslutning – speciellt då gruppen chockstartar med ”Immortal rites” och ”Fall from grace” från dunderskivorna ”Altars of madness” och ”Blessed are the sick”. Rens? Så jävla mycket mer än i din vask, mannen.

Att Accept är ett populärt band råder det ingen tvekan om. Fråga bara mig. Cirka tiotusentalet andra här vid Rock Stage – eller fråga Down-medlemmarna Kirk Windstein och Pepper Keenan som diggar i kulissen. Ärketyskarna har öppnat starkt också, med bland andra ”Teutonic terror” från comebackskivan ”Blood of the nations” samt gamla ”Starlight” och ”Breaker”. Hur långt upp räcker det på betygstegen? Svar i morgon i Aftonbladet. Tjacka snabbt som en haj i en kiosk nära dig om dussintalet timmar.

Dålig snurr här inne? Jag beklagar för det, men det är inget jag kan rå över. Det mobila nätverket här nere på Sweden Rock är nämligen allt annat än pålitligt, vilket gör att vissa inlägg försvinner i något slags svart hål, medan andra publiceras dubbelt eller trippelt. Och då dessutom med fördröjning som gör dem kronologiskt meningslösa. Och det andra valet, att sitta klistrad vid datorn i presstältet ser jag som en dålig idé. Jag vill vara ute där folk är. Träffa er som läser. Kolla band. Känna festivalfeeling. Därför blir det som det blir. Inlägg då nätet vill. Och utan bilder, för det vill nätet absolut inte släppa igenom. Nu är det snart dags för kvällens första jobb för mig i alla fall. Accept ska plussas och synas, sen är det dags för MorbidAngel och deadlinerace med Judas Priest. Det får ni läsa om i tidningen i morgon, plus att jag betygsätter redan nämnda Morbid Angels nya skiva och gör en återblick om en Ozzy med kraft i käkarna. Bäst hittills – Clutch och The Haunted. 

Regn och pisskyla till trots, jag hann få några minuter på nattens gig med ovan nämnda akter.

Speciellt unikt är finalen på Fred Estbys all star-projekts framträdande, då medlemmar från exempelvis Nifelheim, At The Gates/Disfear och Entombed trängdes på scenen i en cover på Deaths gamla kistvältare ”Evil dead”.

En så kallad klassiker – redan nu.

(Foto: Lina Boström Einarsson)

Tro mig. Det kan göra dig glad. Och mig ännu gladare. Exakt så här glad. 

Dagens Dolving-citat under avrundande ”No compromise”: ”En sista chans att röra på er nu. Den som står stilla tittar på småbarn på internet”. Hehe.

Sprang precis på Hardcore Superstar-medlemmarna Jocke Berg och Vic Zino och var tvungen att prata lite om nattens succégig (fyra plus i Aftonbladet i dag). Och visst var de nöjda med sin insats och uruppförandet av sin självbetitlade i sin helhet. Men Berg ville också passa på att ösa beröm över den tappra publiken, som lyckades hålla stämningen på topp trots örfilsregn och kyla. Jag håller med. Sannerligen imponerande och rättvist. Nu – The Haunted med sektledarskägget Peter Dolving i högform.

Det här kan kallas uthärdlighet. Ett ljus i det festivalmörker som mest annars består av vildsvinskebab, tacotallrikar och obscent stora hamburgare. Tack, Byfolket för att ni är här och ger mig min älskade smålandsrulle. Lite näring för magen då energin tryter, lite vitaminer för att orka några timmar till. Tack. Tack. Tack. 

En liten snutt, en liten snutt. Med låten ”Riot in everyone”.

Njut. Speciellt då nät och teknik för några sekunder faktiskt ville jobba med mig.

Hoppas det inte är sista gången.

Nu hotar regn. Nu springer jag raskt till stugan och hämtar kläder därefter.

Okej. Nu är det så här. Redan innan festivalen är igång är mobilnätet lika kurant som din mormors bortglömda guldfisk. Så – inget bildbloggande från mobilen eller mer illustra liveinlägg. Skyll inte på mig. Skyll på nätverket. Men, nu dagens första egentliga jobb: Crashdiet på Sweden Stage.