Alkohol och hårdrock – en vinnande kombination.

Ja, om detta torde det knappast råda någon tvekan, ett konstaterande som nu får anledning att bekräftas ytterligare.

Det Lemmy-sanktionerade rödtjutet Motörhead Shiraz har nu nämligen skeppats i hela 80 000 buteljer till törstiga svenskar (ett försäljningsfacit som om det hade gällt skivor räknas som dubbel platina). En så kallad försäljningssuccé, med andra ord. Speciellt då glädjejuicen bara varit tillgängligt i sexpack till ett pris på cirka 700 kronor via Systembolagets beställningssortiment.

Efterfrågan har nu emellertid gjort att gröna skylten-butiker landet över nu kan plocka in vinet i sitt ordinarie utbud och exponera det på sedvanligt sätt i hyllorna.

– Jag och bandet vill tacka alla fans för att ni gillar vårt vin och vi ser fram emot att träffas framöver på våra konserter. Men var försiktiga med mängden (vin). Det kan få oanade följder, hälsar Motörheads främste motörskalle Ian ”Lemmy” Kilmister i ett pressmeddelande.

Hur smakar då denna produkt? Eftersom jag tar mitt granskande uppdrag på allvar tog jag och beställde en låda lagom till julhelgen förra året – och ett recensionsutlåtande säger att det gör bandet rättvisa. Då det är ett vin som levererar vad det ska, utan att överraska vare sig positivt eller negativt. Något mer utförligt kännarutlåtande kan inte ges, då dylika drycker inte hör till mitt förhandsval då det gäller hojtarvätska.

Men, jo. Man kan bli full av att dricka det. Så mycket är säkert.

KK Downing tillsammans med Rob Halford. En syn vi aldrig mer kommer att få uppleva?

Av de nyheter som dagligen sköljer över en kan det här vara en av de mest oväntade. För att uttrycka det på Aftonbladetsvenska: Chocken är total.

Originalmedlemmen KK Downing har beslutat sig för att hoppa av Sweden Rock-aktuella Judas Priest just som gruppen gör sig redo för att ge sig av på en omfattande avskedsturné.

Detta hälsar gruppen via ett officiellt meddelande på hemsidan.

Något närmare skäl till avhoppet nämns inte, utan gruppen meddelar endast att den respekterar hans beslut och önskar honom all välgång.

En ersättare har redan rekryterats i form av 31-årige Richie Faulkner (Dirty Deeds, Voodoo Six och Lauren Harris band). En bild på mannen ifråga ser ni nedan och mer info om hans kompetens kan synas på hans Myspacesida.

Judas Priest – utan en av sina mest tongivande medlemmar – spelar på Sweden Rock torsdag den 9 juni. Hur detta kommer att arta sig återstår att se.

Längre nedåt havet … ja, där kan du i år hitta möjlighet att softa under årets upplaga av den blekingska rockfesten.

Arrangörerna har nämligen kommit överens med Sölvesborgs kommun om att nyttja ett 20 000 kvadratmeter stort område och får därmed möjlighet att växa – till ytan.

Marktillskottet gör att festivalen nu nyttjar ett område på 70 000 kvadratmeter och gör att den dessutom kan öka komforten en smula. På den nya arealen kommer det nämligen att byggas en food court med sittplatser i en ”lugnare miljö” och med ett större matutbud än vildsvinskebab och monsterburgare. Och en extra bar. Så klart.

Festivalledningen är emellertid noga med att påpeka att detta inte innebär att fler biljetter kommer att släppas, då området runt scenerna förblir detsamma. 

”Området framför scenerna har inte blivit större och vi anser att vi har funnit en bra nivå vad gäller publikkapaciteten, så för att värna om våra besökares trivsel och den goda stämning som brukar råda under festivalen har vi valt att behålla begränsningen av antalet biljetter på samma nivå som tidigare”, skriver presschefen Martin Forssman i ett meddelande.

Då var det avklarat. Nu har jag gjort det. Lyssnat på ”Sounds of a playground fading”, alltså.

Sångaren Anders Fridén och skivbolagets Niclas ”Hobbe” Andersson har precis lämnat Kling HQ i Vasastan efter uppspelningen och jag ska försöka sammanfatta mina första intryck. Märk väl, jag har bara hört materialet en gång. Så jag ska inte recensera. Inte gå på djupet och analysera kvaliteten.

Det finns en tid för detta, och den infinner sig då albumet ligger klart för release i mitten av juni.

En spontan insikt är dock att refrängerna är avsevärt vassare än på föregångaren ”A sense of purpose”. Att det är mer elektronik och loopar i soundet – samtidigt som Björn Gelotte har tagit ett stort steg framåt och får stoltsera med gitarrsolon i stort sett varje låt. Det är mer Depeche Mode än Judas Priest på sina ställen. Och mellan varven vispas det upp läckra Scorpions-harmonier som kan välta vilken stadion som helst. Trumtakterna är överlag mer komplicerade. Fridén spelar tramporgel och har pratföreställning i ”Jester’s door”. 

Sådär, ja. Vad säger då det här inlägget?

Inte så mycket, som ni märker. Vilket är helt naturligt då jag bara har hört materialet en gång. Så ta det därför för vad det är. Bara några tankeanteckningar som får räcka fram till dess att det är dags att fälla ett mer officiellt omdöme.

Och att ett sådant kommer kan ni vara så säkra på.

Så är det så där igen.

En styck text, denna gång ovanligt lång och med tillägg, i korgen. Ett dagsverke utfört.

Och då ligger jag på ett hotellrum i Lund och har svårt att sova, trots att klockan snart säger god morgon och hemfärd.

Men, i alla fall. Det blev ju lite ståhej på konserten till slut. Som kan synas i videon nedan. I övrigt ska jag inte skriva något som krossar den otroliga spänningen om vad recensionen egentligen innehåller. Utan konstaterar bara lite torrt, att så här var gruppens repertoar här i Lund i går kväll:

1. Hang ’em high

2. Capain Kelly’s kitchen

3. Barroom hero

4. The gang’s all here

5. Johnny, I hardly knew ya

6. Deeds not words

7. Never alone

8. Memorial day

9. The state of Massachusetts

10. The hardest mile

11. Fields of Athenry

12. Sunday hardcore matinee

13. Cruel

14. Road of the righteous

15. Take ’em down

16. Worker’s song

17. Going out in style

18. Dirty glass

19. Broken hymns

20. Citizen C.I.A.

21. The auld triangle

22. The irish rover

23. I’m shipping up to Boston

24. Kiss me, I’m #!@’faced

Ja, det stämmer. Ingen ”Forever”. Ingen ”The gauntlet”. Över huvud taget jävligt få inslag från ”Sing loud, sing proud”. Sånt kan jag inte godkänna med någonslags värdighet. 

Men, bara att tugga i sig och gå vidare.

Och medan detta idisslas är det ju så gott som något att kolla in videon nedan. Blir det något liknande på Arenan på Stockholm på tisdag? Det får vi väl se.

En snapshot från projektets första fotosession. (Foto: Stina Losbäck Holstad)

Som tidigare har berättats här har Jesper Strömblad (ex-In Flames, Dimension Zero) ett nytt projekt tillsammans med Face Down/The Haunted-kände Marco Aro och medlemmar från bland andra Decameron, Grave och Carnal Forge.

The Resistance, som projektet heter, har så här långt varken offentliggjort musik eller avslöjat exakt hur de framtida planerna ser ut.

Förrän nu, det vill säga.

Jag kan i dag avslöja att gruppen kommer att spela på Close-Up Magazines kryssning, som hålls ombord på Silja Galaxy den 8–9 september. Spelningen blir gruppens första, vilket bara höjer exklusiviteten ytterligare.

Dessutom är det klart att Hardcore Superstar och Dia Psalma ansluter sig till de sedan tidigare offentliggjorda akterna F.K.Ü. och Scar Symmetry.

Mer info om biljetter och liknande hittar ni här.

Illegal nedladdning. Internetaffärer som konkurrerar med både priser och utbud. Samt en ny lyssnargeneration som har valt sig vid att låtar bara är en kombination av ettor och nollor som har komprimerats ihop till mp3-format som bara ligger ett musklick bort.

Det finns många skäl till att de fysiska skivhandlarna kämpar mot en orkanliknande motvind i dessa dagar. Vissa kallar det utveckling. Jag ser det mer som en utarmning.

För känslan att bläddra i backar fyllda med oupptäckta skatter på cd eller vinyl är oslagbar. Självklart lite mer omständligt än att knappa in cdon.se på datorn, men också mer belönande för själen.

Vi som tycker så tycks bli färre och färre. Men en dag per år samlar vi styrkorna och står gemensamt upp för våra älskade butiker. I morgon är det den dagen.

Då firar vi gemensamt Record Store Day, en världsomspännande handlarhyllning som startades 2008 med Metallica som ambassadörer. Mer info om den internationella missionen går att läsa på hemsidan, men då jag är stationerad i Stockholm är det här jag tänkte stå upp för mitt älskade musikformat.

Jag tänkte ta vägen från hemmet och hoppa in på Bengans på Drottninggatan (där Electric Boys uppträder vid klockan 14.30 och Treadstone avlägger visit två timmar senare) men huvudmålet är ändå Sound Pollution på Stora Nygatan i Gamla stan – ett pålitligt vattenhål denna dag som alla andra.

Exakt vad som där händer och när kan ni kolla in i det kompletta programmet, men med DJ-sets från bland andra Hans-Erik Dyvik Husby (även känd som Hank von Helvete) och Close-Up:s Robban Becirovic samt liveuppträdanden från Nitad och F.K.Ü känns det som att det blir till att trängas åtskilliga timmar på en yta som är mindre än mitt vardagsrum.

Där är jag i morgon. Vad som händer på din ort får du faktiskt ta reda på själv. Det är en order och en önskan, lika självklar som att vi håller den tredje lördagen i april som ett heligt datum.

Dynazty

Knock you down

Stormvox/Playground

HÅRDROCK Att kvartetten har tagit sitt namn från ett av Kiss svagare 70-talsalbum säger lika lite som att den storlanseras med en cover på Anna Bergendahls ”This is my life”. Peter Stormares fynd kastar snarare lystna blickar åt Def Leppards och Whitesnakes mest lukrativa permanentperioder och omsätter lärdomarna med en modernt biffig produktion och ungdomligt temperament. Så långt lätt att köpa läget och gilla resultatet. Men det fräcka utförandet lyckas inte dölja att refrängspetsarna ofta saknar den genreviktiga skärpan – och kunnandet i sig väger knappast upp för kalkontolkningen av Edwyn Collins ”A girl like you”.

Bästa spår: ”Get it on”.

The Poodles

Performocracy

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK/AOR De har begått trovärdighetsharakiri med en så konsekvent envishet att det primära ofta hamnar i skymundan. Nämligen slutsatsen att The Poodles är en ytterst skicklig grupp, när allt distraherande omkringtrams läggs åt sidan och musiken tillåts utgöra det egentliga diskussionsunderlaget.

Med uppbackning av mogenrockambassadörerna på Frontiers (Whitesnake, Journey, Rick Springfield med flera) är det också tydligt att det nu är den internationella och mer accepterande marknaden som prioriteras. Mycket riktigt så, för i den inramningen och konkurrensen står sig gruppen stark. Speciellt då det mer konfliktfyllda soundet från föregångaren ”Clash of the elements” får förnyad tilltro.

Uttrycksvidden spänner från kraftig tyngd (”I believe in you”) till lättillgänglig refrängrock (”Cuts like a knife” och ”Until our kingdom falls”) och även om kvartetten stundtals trampar i trallfällan är den genomgående kvaliteten övertygande.

Så plocka av dig skygglapparna och lyssna utan fördomar. Det är både du och bandet värda.

Bästa spår: ”Vampire’s call”.

Ja. Kika här ovan. Där är det. Omslaget till västsvenska metalgiganternas kommande album ”Sounds of a playground fading”.

Hur det känns och hur innehållet låter är sådant som bevisas för de flesta först när albumet finns ute i handeln i mitten av juni, men jag kan inte tänka mig att vänta så länge.

Därför har jag beordrat en privat lyssningssession som ska äga rum hemma hos mig på måndag eftermiddag. Omgivningen är måhända inte lika exklusiv som när jag fick premiärlyssna på en råmix av föregångaren ”A sense of purpose” en sen natt i IF Studios. Men spänningen är lika stor.

Speciellt om bandet nu har gjort som frontmannen Anders Fridén har aviserat i en tidigare intervju i Aftonbladet och tagit ut svängarna ordentligt. De som främst föredrar diskografin fram till ”Clayman” eller ”Colony” lär därmed göra sig beredda på en rejäl prövning – som hur den än ter sig ska bli intressant att upptäcka.

Så här ser låtuppställningen ut på skivan, som i Sverige släpps av Razzia och internationellt av Century Media:

1. Sounds of a playground fading

2. Deliver us

3. All for me

4. The puzzle

5. Fear is the weakness

6. Where the dead ships dwell

7. The attic

8. Darker times

9. Ropes

10. Enter tragedy

11. Jester’s door

12. A new dawn

13. Liberation

Men innan måndag, och definitivt tidigare än den 15 juni, finns det möjlighet att bekanta sig närmare med musik som kan ha inspirerat Fridén när de nya låtarna skrevs. Sångaren agerar nämligen DJ på Club Destroyer i afton, en kväll som även bjuder på liveunderhållning från utmärkta Switch Opens och albumaktuella Insense.

Debaser Slussen är platsen. Dörrarna öppnar inom kort. Och jag är där så fort jag kan avsluta dagens arbete här på redaktionen.

Testament har gjort det. Svenska Hypocrisy likaså. Till och med Muse har tagit till knepet för att involvera publiken ytterligare i sina evenemang.

Så vad är det som säger att Metaltownaktuella System Of A Down skulle vara sämre.

Absolut ingenting. Så klart inte.

Som Moderbladet rapporterar här vill den eklektiska alt metal-ensemblen ha beundrarnas medverkan när den ska spika repertoaren till sommarens comebackturné. Dessutom kommer en person per turnéstopp att vinna gratisbiljett till respektive spelning samt ett signerat exemplar av den kvällsaktuella setlisten.

Önskemålen lämnas på gruppens hemsida. Och bara för att jag inte kan låta bli har jag själv satt ihop en lista över några stycken som jag kräver ska dundra fram över det nya festivalområdet på Göteborg Galopp den 17 juni.

1. ”B.Y.O.B” (”Mezmerize”, 2005)

Ett sprakande brandtal som uppmanar lyssnaren att kämpa för sin egen agenda i stället för att låta andra diktera villkoren. När det avlossades var den avsedd mot den då sittande presidenten George W Bush, men trots att hans regim har gått i graven fortsätter unga människors liv att offras i det cyniska spel som kallas krig.

Så, varsågod. Ta med dina egna bomber. Men se till att fälla dem över rätt mål. (Lyssna)

2. ”War?” (”System Of A Down”, 1998)

Muskulösa riff, ett avrundningsparti där Mr Bungle-plock akompanjeras av österländska toner och ett budskap som drar paralleller mellan de medeltida korstågen och dagens agressionshandlingar. (Lyssna)

3. ”Chop suey!” (”Toxicity”, 2001)

Ursprungligen var stycket döpt till ”Suicide” och dess betydelse är omdebatterat, men det har då rakt inget med asiatisk matlagning att göra. En attack på kristendomens hyckleri? Drogmissbruk? Självmord? Mycket går att läsa in och älta in absurdum – men odiskutabelt är hur vansinnigt effektiv denna låt är. Och därmed torde den vara lika självskriven i setet som ”Enter sandman” är då Metallica uppträder. (Lyssna)

4. ”Dreaming” (”Hypnotize”, 2005)

Blastbeats som ger grundstöd åt en vrickad musikalmelodi? En refräng som du kan använda som gratängtäcke? Japp. Ytterligheterna ställs på sin spets i detta toppspår som väl kan mäta sig med gruppens mer hyllade stycken. (Lyssna)

5. ”Chic ’n’ stu” (”Steal this album”, 2002)

Innehållet i ett kylskåp är kanske inte ett uppenbart ämne för metallyrik. Men här mässas det om paprikor, champinjoner och oliver med ett bakomliggande budskap som kan ses som en betraktelse över beroende. Eller bara som ren rapakalja. Receptet på en delikat låt är det icke desto mindre. (Lyssna)

6. ”Sugar” (”System Of A Down”, 1998)

Knappast någon söt historia, om nu någon trodde det. Videon kopplar ihop aspartam med våldsamt beteende och den musikaliska utkomsten är lika snurrig. Mosh, cirkusdans och tidstypiska knävecksrytmer som snurrar snabbare och snabbare mot finalens crescendo. Well done, skulle man kunna säga.  (Lyssna)

Det var sex låtar det. Mina önskningar som ni kan kalla krav.

Nu är det bara att hoppas på rätt utdelning den där fredagen i juni.