Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators

Apocalyptic love

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK Även om titeln refererar till en kärlekshistoria i sönderfall är konklusionen snarare den motsatta. Rättare sagt bubblar det snarare över av varma känslor och ömhetsbetygelser då rockvärldens just nu hetaste bromance får den generösa möjligheten att bre ut sig över hela 15 spår och 60 minuter.

Man kan enkelt begripa att den 46-årige gitarristen är bekväm i situationen. Att han efter kommersiellt framgångsrika men enerverande försök med självuppfyllda och konfliktsökande frontmän har hittat en kreativ sparringpartner som fungerar såväl på det personliga som på det konstnärliga planet. 

Därför lanseras det som först var tänkt som Slashs andra album på solokvist i stället som en grupprestation. Där såväl sångaren Myles Kennedy som musikerduon i The Conspirators får medverka på konvolutet, och igenom detta får ett offentligt och rättvist erkännande för sina insatser. Och det är viktigt. För hur begåvad den solglasögonprydde strängbändaren än må vara på sitt instrument kräver han rätt uppbackning och stöd för att den skapande glöden ska bli direkt brandfarlig.

På ”Apocalyptic love” har han precis det. Vilket också är en av orsakerna till att skivan fullkomligt kör över den sporadiskt tillfredsställande, men ganska som helhet ganska så spretiga, föregångaren. Här finns nämligen en stringens och ett fokus som bara uppstår då alla strävar mot samma mål. Då detaljerna tillåts bidra till helheten, snarare än tas som ursäkter för att kasta sig ut i en brokig genreexpedition utan karta och kompass. 

Här slipper vi sådant, liksom tveksamma samarbeten likt de med Fergie, Adam Levine eller Kid Rock. I stället är det den rifftastiske Slash som en gång spände gitarrmusklerna på ”Appetite for destruction” som får möjlighet att blomma fritt. Att musiken till stora delar är inspelad live i studion betonar dess ruffighet och gör att låtar som exempelvis ”One last thrill”, ”Hard & fast” och ”You’re a lie” tillåts behålla sina bedårande sorgkanter, fjärran från steril Pro Tools-perfektion. En hyllning till det organiska i musiken. Till det levande, till det som blöder, gråter och skiter på riktigt.

Det är bara att lyfta på hatten och gratulera Slash och Myles. Må de leva lyckliga i alla sina dagar.

BÄSTA SPÅR… Riffen! Rösten! Refrängen! Rumlarsolot! De som anser att dagens rockmusik behöver mer koskälla behöver inte leta längre än till den avrundande ”Crazy life”. Som i sig är en galet bra konklusion på ett rubbat bra album.

VISSTE DU… …att Myles Kennedy har en begåvning som kan få fler rockdignitärer än han med hatten på fall. För fyra år sedan repade han med Led Zeppelin-kärnan Jimmy Page och John Paul Jones samt originaltrummisen John Bonhams son Jason i ett projekt som dessvärre lades på is.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …Alter Bridges ”AB III” (2010). Det som började som ett sidoprojekt till sömnmedelssubstitutet Creed växer på tredje försöket till något lika uppiggande som en intravenös dos dunderkoffein. Tji nu grunge, massor av lyxmalen radiorock med refränger som har rostats med såväl kunnande som respekt. 

Sabaton

Carolus Rex

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Ett tecken på självförtroende nära vansinne: Du gör ett konceptalbum om karoliner och den svenska stormaktstiden. Ytterligare ett sådant: Du väljer dessutom att spela in en version på hemspråket, bara för att du kan. För att det passar. Och för att du har de finansiella musklerna och den disciplin som krävs för att skotta ett dylikt projekt i hamn.

Du kallar dessutom in historikern Bengt Liljegren – med biografier över bland andra Karl XII och Adolf Hitler på sin cv – som rådgivare för att garantera en akademisk faktakontroll. Tvingas svara på frågor om inbillad högerextremism, även om fokus i stället borde läggas på det snygga Iron Maiden-skrittandet i ”Killing ground”/”Ett slag färgat rött”, den ettriga kraftmetallen i ”A lion from the north”/”Lejonet från Norden” eller Manowar-bombasmen i ”Long live the king”/”Konungens likfärd”. 

Du känner dig nog lite medialt missförstådd, om du heter Joakim Brodén eller Pär Sundström och ingår i Sabatons kreativa och administrativa kärna.

Men du sover gott om nätterna. För självförtroendet har sin svårundvikliga grund – i en skiva som kan klassas som karriärens starkaste. Och det är inte det minsta vansinnigt.

Bästa spår: ”A lifetime in war”/”En livstid i krig”.

Six Feet Under

Undead

Metal Blade/Border

DEATH METAL Enligt en nyligen publicerad australiensisk undersökning är de som missbrukar cannabis födda med mindre hjärnor, vilket bland annat sägs påverka omdöme och konsekvenstänkande. 

Det må vara hur det vill med det, men av ”Undead” att döma har rökverken heller ingen dundereffekt på det kreativa. I stället är nionde snedtändningen – tre coverskivor oräknade – från Chris Barnes personalutbytta gäng en överraskande sladdrig förevisning av dussindöds enligt enklast tänkbara mall. Under 40 minuter slömumsar sig bandet igenom riffidéer som tidigare har använts med avsevärt bättre utfall på exempelvis ”Warpath” eller ”True carnage” och lyckas endast bitvis få till en låt det på allvar sprakar om. 

Måhända är utfallet inte genomkorkat. Men samtidigt är det så oinspirerat att någon borde beordra Six Feet Under en avvänjningskur. Å det snaraste.

Bästa spår: ”Delayed combustion device”.

Tenacious D

Rize of the Fenix

Columbia/Sony

ROCK Konvolutets fågel liknar mer en erigerad penis – med dekorativa pungkulor – än ett återupplivat flygfä. Måhända en detalj i sammanhanget, men också väldigt talande för exakt på vilken nivå ribban läggs. Om flams, trams och underlivshumor är din melodi kommer här Jack Black och Kyle Gass med en påse sånger och sketcher som livar upp vardagen. Själv blir jag mest uttråkad. Inte för att duons studentikosa spexrock på något sätt provocerar, utan snarare för att den lämnar mig totalt nollställd. Likgiltig. Och på intet sätt engagerad i dess försök att låta tuffa (”Deth starr”) eller skojfriskt svängiga (”Low hangin fruit”). Exakt så slakt är utfallet.

Bästa spår: ”Roadie”.

LADDA NER

”Carry you” (Millencolin)

I år kan Örebroensemblen fira 20 år som grupp – och samtidigt blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan till tonerna av den här färska läckerbiten. (Lyssna)

”As made” (Nachtmystium)

En häftig dos av just den knäkapande industriella ondska Morbid Angel misslyckades så fullständigt med att åstadkomma på ”Illud divinum insanus”. (Lyssna)

”Headlong flight” (Rush)

Överjävliga musiker som inte gör överjävlig musik. Bara bra sådan. Mer av den varan lär komma på albumet ”Clockwork angels”, när det släpps den 12 juni. (Lyssna)

”You give me worms” (Turbonegro)

Allt går faktiskt inte åt helvete utan Hank. Färska singeln är i stället en sylvass punkrökare som kliar fint i skrevet. (Lyssna)

”L’enfant sauvage” (Gojira)

Teknisk briljans och nervdallrande känsla i ett och samma paket. Titelspåret från kommande cd:n visar varför det är helt rätt att välja franskt i sommar. (Lyssna)

Häpp. Så kan det gå.

Ett beställt utlägg med tio livetips inför den kommande sommaren kan vid publicering kapas ner till ett mer hanterbart antal. Som också presenterades i Aftonbladet i gårdagens tidning.

Men, bara för att ni läser här så finns det möjlighet att ta del av den okapade versionen. Som alltså handlar om några konserter jag för allt smör i Småland minsann inte tänker missa de kommande månaderna. Märk väl – på grund av sådana petitesser som var jag kommer att befinna mig vid olika tidpunkter så har jag tvingats prioritera bort några tänkta upplevelser. Tji Slash i Hultsfred (är i Göteborg och bevakar Metaltown) och lika lite Pearl Jam i Globen (på grund av Getaway Rock i Gävle).

Annars kan det här tänkas vara en checklista för en väldigt fet rocksommar.

Metallica (Vallehovin, Oslo, 23/5)

Hela den svarta plattan på en och samma konsertmacka? Det är sant. Och jag går nästan av på mitten inför tanken att efter 21 långa år äntligen få höra ”Don’t thread on me” live.

Ozzy & friends (Stockholms stadion, 25/5)

Visst blev det ett irriterande antiklimax efter Black Sabbath-debaclet. Men ändå – det lär bli skumsprut, grodhopp och en evigt busleende sångare. Får inte missas.

Europe (Huddinge festival, 1/6)

I år firar jag födelsedagen ett dygn i efterskott – med gruppen som nyss släppte sin bästa platta sedan ”Prisoners in paradise”.

King Diamond (Sweden Rock, Norje, 9/6)

Sitter den mysrysliga falsetten som den ska efter sjukskrivningen? Jag väntar, knäböjande, på besked framför Rock stage när kvällen börjar bli småsen.

In Flames (Metaltown, Göteborg, 15 juni)

Så sent som 2010 sedan höll hemmabandet på att bomba sönder Götaälvbron. I år väntar en ny utmaning – på festivalens område nära Säve flygplats. Jag förutsätter att det blir en bländande uppvisning.

Hatebreed (Peace & Love, Borlänge, 28/6)

På ett sätt är det väldigt roligt att en grupp som har låttitlar likt ”Smash your enemies” bjuds in till en festival med ovan nämnda namn. Våldsmosh? Let the blood flow!

Yngwie Malmsteen (Getaway Rock, Gävle, 7/7)

Jag glömmer knappast skämskudden, som alltid då Hornstulls flinkaste Fenderbender står på scen. Detta till trots – den då nyfirade 49-åringen är ett unikum. Ett distanslöst original. Det är omöjligt att inte älska.

Hammerfall (Dalhalla, 28/7)

Vissa firar 15 år genom att köpa moppe och idka laglig sex. Andra genom att avlossa en jubileumsföreställning i ett kalkbrott strax norr om Rättvik. Är metal bättre än samlag? Den sista helgen i juli får vi svaret.

Trapped Under Ice (Motala hardcore festival, 4/8)

Förra årets främsta moshsensationer är bara ett av alla guldbokningar till den östgötska uppstickarfesten. First Blood? H2O? Toxic Holocaust? Fucking jävla Crowbar? Imponerande.

Alice Cooper (Skogsröjet, Rejmyre, 10/8)

Han är nästan 100 år – men sopar alltid banan med sina yngre konkurrenter. Chockrockfarfar behöver ingen motivation, han måste bara upplevas. Om och om igen.

Storm Corrosion

Storm Corrosion

Roadrunner/ADA/Warner

PROG Mikael Åkerfeldt och Steven Wilson slår då rakt inte på stora trumman med detta sidoprojekt. Tvärtom. Det som Opeth– och Porcupine Tree-auteurerna presenterar är en avskalad och tvär sångsamling, nära nog avskuren från allt vad rytmik och hypnotiskt gung heter.

Därmed sagt, den som ansåg ”Heritage” vara alltför plyschskäggig och vinylsamlarintrovert lär finna få ljuspunkter hos Storm Corrosion. Och det med all rätta. Det här är ett samarbete som placerar Scott Walker högre än David Vincent, som mest tycks existera för upphovsmännens eget nöjes skull – och som därmed som helhet skjuter över huvudet på även de mest envisa anhängarna.

Bästa spår: ”Lock howl”.

Marilyn Manson

Born villain

Hell, etc/Cooking Vinyl/Playground

INDUSTRIMETAL/POSTPUNK Mycket tycks handla om tillbakagång och relansering. Om ett sökande efter rötter och en vitglödgad frustration som har lyst med sin frånvaro på de båda föregångarna ”Eat me, drink me” (2007) och ”The high end of low” (2009).

För att hitta tillbaka till den tidiga karriärens gnista har 43-åringen inte bara flyttat tillbaka till den lägenhet han använde under skapandet av 1996 års platinasäljare ”Antichrist superstar”, han har även grävt upp sina skramliga inspirationsspöken Killing Joke och Bauhaus ur förbiseendets mest dammiga garderobshörn.

Och så långt är allt väl. För nog låter albumet, i alla fall i grundutförandet, som det ska. Den förvridna skrotupplagsbluesen i exempelvis ”Slo-mo-tion” slingrar sig likt en hypnotisk Sir Väs runt lyssnaren och ”Murderers are getting prettier every day” känns som en överstyrd kanonkula rakt upp i Helms klyfta. 

Samtidigt är utfallet väldigt ojämnt. Dussinplattityder likt titelspåret, ”Hey, cruel world” och ”Pistol whipped” surrar perifert förbi utan att gripa tag, medan tilltaget att tjuva basgången i ”The gardener” från Midnight Oils ”Beds are burning” är i högsta grad skurkaktigt.

Trots detta – det går att se ”Born villain” som en pånyttfödelse. En halv seger i ett skede då karriären står och darrar. Med stadigare handlag kan nästa platta bli den renässans som Marilyn Manson så väl behöver.

Bästa spår: ”Breaking the same old ground”.

Raubtier

Från Norrland till helvetets port

Despotz/Playground

METAL I en urbant fixerad rockvärld är Tornedalstrions musik så unik att den borde vara berättigad glesbygdsstöd. Som en röd tråd genom materialet löper ett djupt förakt mot veganer, dokusåpor och andra stolliga nollåttapåhitt – och Hulkoff morrar hellre med bröstspännande stolthet om vapen, hembränt och mark som färgas röd. Det är liksom som det är, och utförs med samma självtillit som på föregångarna ”Det finns bara krig” och ”Skriet från vildmarken”. Däri finns också en oborstad charm som gör att dess musikaliska yttring – tänk Manowar möter Rammstein med ”Jägarna”-manus – onekligen har sina poänger. Även om en hel skiva blir i knarrigaste laget.

Bästa spår: ”Vittring”.

Paradise Lost

Tragic idol

Century Media/EMI

METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar sin roll som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt.

Bästa spår: ”In this we dwell”.

ÅTERBLICKEN: Scorpions ”Blackout”

Klaus Meine tog i så det svartnade – och tappade rösten.

Då såg allt mörkt ut. 

Men i slutet på krispassagen väntade en riktig dunderhit som nådde ända till USA-listans övre skikt.

NÄR? April 1982.

VAR? Hannover, Tyskland.

VARFÖR? Upptakten kan sägas vara allt annat än oproblematisk.

När kvintetten gjorde sig redo att följa upp platinaframgången ”Animal magnetism”, släppt i mars 1980, stötte gruppen på patrull av det eventuellt karriärförödande slaget.

Efter den omfattande världsturnén som inledde gruppens åttiotal var frontmannen Klaus Meine nämligen slutkörd i rösten. Ett tillstånd som förvärrades under förberedelserna inför det som skulle bli det åttonde studioverket och som fick läkarna att råda honom att ge upp sitt jobb som hårdrocksfrontman och i stället söka en annan, mindre ansträngande, sysselsättning.

Kort sagt: 1981 satt Scorpions i skiten.

Men i stället för att ge upp och söka efter en ersättare hade Meines bandkollegor is i magen. Medan sångaren genomgick inte mindre än två halsoperationer och grundlig rehabilitering slipade de fyra musikerna hårdare på materialet, spelade in demos med Don Dokken som sessionvokalist och såg till att låtammunitionen var så skarp som möjligt innan inspelningarna till slut kunde inledas under senhösten.

En smart strategi, skulle det visa sig. För med ”Blackout” lyckades tyskarna inte bara avlossa karriärens första högkvalitativa fullträff – plattan blev också en topp tio-hit i USA och krattade manegen för supersuccén med ”Love at first sting” två år senare.

Ett strålande bevis på att envishet och förtroende lönar sig i längden.

Municipal Waste

The fatal feast

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Visst kan sammankomsten, såsom gruppnamnet vill antyda, liknas vid bråte. Det Virginiatruppen gör är nämligen allt annat än elegant och kultiverat – snarare är dess lätt hardcorebottnande kulthrash så ruffig och enfaldig som genren fordrar. I denna kravbild ryms emellertid en rad begränsningar som också gör att den dödliga festen inte hör till kvartettens mest underhållande konvent. Det är liksom lite för lagom. Lagom riffigt. Lagom moshinbjudande. Lagom korkat, med glimten i ögat. Med den godaste av avsikter kan man alltså kategorisera ”The fatal feast” som skräp. Men så länge det är så här charmigt måste man gilla.

Bästa spår: ”Covered in sick – the barfer”.

Accept

Stalingrad

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Låt oss för enkelhetens skull se det så här: ”Stalingrad” är gruppens andra album. Allting blir liksom mentalt enklare när man tillåts bortse från stilbildande 80-talsreleaser och Udo Dirkschneider – och kan bedöma skivan utifrån vad den verkligen är. Den stolle som väljer bort Accept utifrån det enkla faktum att sången har en annan leverantör än den klassiske gör nämligen sig själv en oerhörd otjänst. Den missar livsviktiga stycken som titelspåret, ”Revolution” eller ”Against the world”. Tvingas släcka sänglampan utan ”The gallerys” episka bilder på näthinnan. Och bortser, främst av principskäl, från årets hittills skarpaste metalrelease. Gör inte det misstaget.

Bästa spår: ”Shadow soldiers”.

LADDA NER: Fem äggstra fräcka påsklåtar

”No reflection” (Marilyn Manson)

Kan det kommande albumet ”Born villian” bli ”Mazzas” stora revansch och comeback efter fiaskoåren? Första singeln skvallrar i alla fall om det. (Lyssna)

”Ritual killer” (Lord Mantis)

Ljudligt motbjudande black metal-sludge som låter likt en rostig tunna fylld med kärnavfall, diarré och förbrukade kanyler. Fullkomligt fantastiskt, alltså. (Lyssna)

”Underwater bimbos from outer space” (Every Time I Die)

Med ren upprättelselusta går det att krama gyllene nektar ur även den gråaste av metalcorestenar. Lyssna och lär, alla överfriserade sparrisgäng. (Lyssna)

”Electric rattlesnake” (Overkill)

I vanliga fall behöver en skallerorm knappast någon elförstärkning. Men då den laddas med 220 thrashvolt blir resultatet giftigt – som fan. (Lyssna)

”The neoliberal anthem” (Anti-Flag)

En signaturmelodi till den internationella Occupyrörelsen som påminner om den uppenbara krisinsikten: Kapitalet knullar dig. Men det finns preventivmedel. (Lyssna)

Unisonic

Unisonic

Ear/Edel/Playground

GLADMETALL Ett påstående som bevisas: ofta kan galet högt ställda förväntningar mest bli försvårande förutsättningar som snarare stör än bidrar. Så även här, när de före detta Helloween-medlemmarna Michael Kiske och Kai Hansen för första gången sedan ”Keeper of the seven keys part II” samsas i en och samma grupp. Den som väntar sig en tyskt übersprudlande refrängfest kan nämligen känna sig en gnutta skralt kompenserad för den 24 år lång väntan. Visst finns det briljanta drag av det förgångna, främst under den första halvan, men till största delen är ”Unisonic” en prestation som mer drar åt det vuxenhårdrockiga hållet. Bra, men inte så energigivande som väntat.

Bästa spår: ”Souls alive”.

Ministry

Relapse

AFM/Sound Pollution

INDUSTRIMETAL Liksom många andra protestdrivna artister kräver Al Jourgensen en tydlig opponentroll. Det är som att det är själva missnöjet som driver och kittlar den kreativa ådran, lika mycket som önskan att prestera någon musikalisk spänning. Därför är också studiocomebacken – blott fem år efter den tänkta svanesången ”The last sucker” – en ganska så temperamentsbefriad skapelse. Låt gå för att huvudpersonen spottar och fräser mot giriga managementtyper i ”Ghouldiggers”, ironiserar över helgsupande i ”Weekend warrior” och tolkar SOD:s ikonstycke ”United forces” med hygglig nerv. Återfallet blir ändå inte eldfängt på allvar – och mer som en ”Psalm 68,5” än som en blixtrande uppdatering för 2010-talet.

Bästa spår: ”99 percenters”.

Meshuggah

Koloss

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra.

Bästa spår: ”Do not look down”.

Heat

Address the nation

Gain/Sony

AOR/HÅRDROCK ”The one and only” låter som en bortglömd Bon Jovi-ballad från ”New Jersey” medan den saxofongarnerade ”In and out of trouble” har mer gemensamt med Richard Marx än Giant. Så mycket är tydligt – Upplands Väsby-truppen är fast besluten att klargöra att ett frontmansbyte inte på något sätt har omkullkastat dess vuxenrockmission. Den vid värvandet aningen kontroversielle nykomlingen Erik Grönwall (”Idol”-vinnare 2009) reser sig också över förväntningarna och sjunger de klatschiga refrängrakterna med självförtroende och precis lagom vänlighet för att vara som klippt och skuren för jobbet. Lite mer hetta och temperament så kan det bli kanon nästa gång.

Bästa spår: ”Living on the run”.

The Mars Volta

Noctourniquet

Warner Bros

PROGROCK Mycket handlar om dekonstruktion. Om att smula sönder det bestående och klamra sig fast vid resterna likt livbojar på oroliga hav. Det är de grundförutsättningar som ges och utifrån dessa är det brokiga Texaskollektivets sjätte studiogiv en sprakande tonfest som blixtattackerar sinnena med elektroniska läten och fördomsfria låtstrukturer. ”Noctourniquet” är på så sätt själva motsatsen till slentrianlyssning. Det är en skiva som kräver och trilskas, som trotsigt motsäger och ifrågasätter det invanda. Därmed är den också bitvis oändligt spännande, även om melodikrokarna inte genomgående är starka nog att fånga intresset bland alla infallen.

Bästa spår: ”Zed and two naughts”.