Stötte precis ihop med Michael Stanne, som spelar med sitt Dark Tranquillity här senare i kväll.
Han stod och sippade på dagens andra öl backstage, trött efter att ha spelat i Tjeckien i går men ändå peppad inför aftonens framträdande.
Han passade också på att avslöja att gruppen är halvvägs igenom komponerandet av nästa studioalbum. Går allt som det ska spelas det in i höst och släpps tidigt nästa år.
– Det vore ju skönt att få ut den innan sommarfestivalerna, sa han och kikade lite avmätt ut mot det fallande regnet.

Återigen ett ganska så radikalt lappkast i repertoaren. Från elak black metal till en utspökad gitarrist som hoppar runt och spexar som om det vore spring break.
Det är ändå tydligt att Massachusettsgruppen är ett av eftermiddagens mest emotsedda band. Det är duktigt med folk framför Fire Stage. Publiken rör sig. Hoppar friskt till exempelvis ”This is absolution” och nygamle sångaren Jesse Leach verkar trivas bra i comebackrollen.
Därtill får publiken fira trummisen Justin Foleys födelsedag genom att, på uppmaning av ovan nämnde gitarrist som även känns som Adam Dutkiewicz, ropa ut ”happy birthday, asshole”.
Och ja. Nu börjar det regna. Igen.

Ganska så rakt emot Candlemass på metalkartan hittar vi Unpure.
Här är det svartmetall som gäller. Enligt konstens alla regler. Ett satans härj, som ger farttörsten lindring efter en timmes doomlunk.
Scenen? Den heter Death Stage. Så klart.

Säg hej till oss. Det är vi som sköter bevakingen för Aftonbladet här ifrån Metaltown i år.

Från vänster: Joacim Persson (recensent), Magnus Sandberg (fotograf) och Mattias Kling (recensent).

Det finns ju vissa vikarier och tillfälliga ersättare som lyckas glänsa lite extra.
Som Mats Levén, till exempel. Superstrupen, känd från bland andra Krux, fick med kort varsel hoppa in efter att samarbetet med den amerikanske sångaren Robert Lowe sagts upp – men sjunger låtarna som om han inte gjort något annat sedan han slutade med blöjor.
Det får Candlemass att lysa lite extra den här eftermiddagen. Det och ett dunderfint doommaterial som förvandlar dyster tyngd till ren glädje.

Klockan nio i kväll är det Slayermingel.
Jag är bjuden. Knappast illa det.

Jag vet att jag på förhand var lite hård mot festivalen. I krönikan ovan – publicerad i Aftonbladet Hårdrock! förra veckan – kallade jag Metaltown för festivalsveriges egna Hindenburg och krävde bot och bättring av arrangörerna efter förra årets katastroftillställning.

Därför är det med stor glädje jag kan konstatera att det är mycket bättre i år. När det gäller disposition av området. När det gäller scenplacering. När det gäller den allmäna trevnaden innanför staketen.

Metaltown 2012 får därför två tummar upp. I alla fall när det gäller det grundläggande.

Jovars. Det regnade ju. Ganska så rejält, dessutom.

Och internätet gjorde ett bildbloggande och annat liknande ganska omöjligt.

Men nu är jag tillbaka i civilisationen. Har ganska så fast nät.

Så, här var det. Så som det såg ut och lät i regnet.

Konstaterande 1: Det regnar. På ett sånt där kallt som det gör här.
Konstaterande 2: Det känns verkligen som att hela festivalen är här runt mig just nu. Som att alla är här.
Konstaterande 3: Göteborg och In Flames är alltid en speciell kombination. Speciellt då ”Where the dead ships dwell” tillägnas hemstaden.
Konstaterande 4: Det regnar fortfarande. Och ”The chosen pessimist” spelas just nu.

Jag skulle vilja ge er bilder. En glimt av hur snyggt det är.
Av en scenfond som projicerar, av eldkastare och en Anders Fridén i väst och slips.
Men uppkopplingen förhindrar sådant kul. Fotografen Magnus Sandberg fixar det på annat ställe.
Jag kan bara konstatera att det här är bara ännu en av hemmabandets stora stunder – samtidigt som ”Crawl through knives” går igång.
Ännu en In Flames-succé?
I would think so.