Volbeat tillägnar precis ”Sad man tongue” till sångaren Michael Poulsens avlidne far och till Johnny Cash. Business as usual, med andra ord. Men,gosse… Vad folk det är! Galet. Och det illustrerar bättre än något annat danskarnas raketkarriär. Nu ska jag ställa mig och försöka hitta ett stabiltljud – och hoppas på att få mig lite ”Wild rover of hell”. Hvergang!

Med risk för att låta sjukt präktig och hurtig: att ta cykeln till Sweden Rock är underskattat. Undertecknad är inkvarterad i Mörrum, en och en halv mil från festivalen, och tar sig dit på 40 minuter. Känns så fint att glida förbi de oändligt ringlande bilköerna genom Norje och vinka farväl till alla bilburna i backspegeln.

Dessutom, för att framstå som lite mer metal: man behöver inte fundera på vad man dricker under kvällen (rent hypotetiskt förstås, sådant sysslar ju inte en seriös journalist med i arbetet) och kan glatt vingla hemåt på Skeppshulten framåt småtimmarna.

Dagens konsertpepp: Candlemass.

Var precis med i P4 Blekinge och pratade lite om festivalen tillsammans med konkurrenten Martin Carlsson på Expressen. Inga större sanningar avtäcktes väl inte, och jag ska definitivt inte lyssna på det själv. Hatar att höra min egen röst! Missade därför Grand Magus, och får därmed luta mig mot Patrick Soppes omdöme. Av det han såg hälsar han att musiken var bra, men att scenutlevelsen var lite bristfällig.

Om en halvtimme börjar Volbeat, så det börjar bli dags att dra sig mot stora scenen. Hoppas att de tar metaltillfället i akt och kastar in Metallica-rökaren ”Wild rover of hell” i repertoaren. Den kommer gå hem som en väl kyld Sofiero här nere.

Dansant electrometal till frukost?

Jo, jag tackar jag. 

Peter ”Pain” Tägtgren sparkar igång verksamheten på en tid då jag vanligen inte ens har funderat på att gå ur sängen. Men det här är ju Sweden Rock, då spelar det ingen roll att man kommer i säng vid fyra på morgonen – när klockan ringer vid tio är det bara att hoppa upp och se glad ut.

Men Pain, ja. Jo, det funkar bra. Ljudet är fortfarande klent på Sweden Stage, och så fort det kommer en vindpust så svajar det rejält. Usch.

Fick för övrigt precis ett mess från Anders Friden i In Flames som undrade om jag har tid att hänga lite i morgon. Fan vet, alltså. Med daglig krönika, recensioner och blogg lär det bli dåligt med tid att dela något rökigt med Stockholms trevligaste göteborgare.

To be continued.

Hej alla ,har nu vart ute 2 dagar på sommar turnen,swedenrock ikväll sjukt mycket folk, typ 1000 meter kö till våran signering,efter en och 45 va de fortfarande över 200pers kvar som inte fått en autograf så jag tog lagen i egna händer å bestämde att jag skulle va en så pass man å gå ut och ta mig an dom 200, och dem 200 fick så det svängde. Känns djävligt bra att vara ute igen. 

Thank you & goodnight!

Nikki:

hallå hallå…

Jävla oskönt att vakna i sthlm mä skitväder…och veta om att man ska till årets höjdpunkt Sweden Rock med lika dåligt väder…å tanken på att gå omkring med regn över en och gegga under fötterna får en att vilja ligga kvar i en skön go hotellsäng… Men samtidigt så spelar det ingen roll när man vet att det är så jävla underbar stämning på festivalen så då är det värt att ligga i leran och att pissa på en ner-grisad bajamaja…bara för att få uppleva en dödskön känsla av skön musik, goa hårdrockare och öl i plastflaska… (ööhhh..)                                           

Hardcore Superstar hade ju sååå grym back up i Swe Rock shopen…massa kö och folk som ville ha signade skivor osv…

Samtidigt stod jag (nicki wicked) och snackade med folk utanför hcss buss och känner en jävligt äcklig fläkt som kommer förbi. Det kändes som att fläkten var ett djur som fladdra förbi…men jag brydde mig inte mer än så. Tio minuter efter kände jag att halsbandet kändes tyngre än vanligt. Jag gick på toaletten och kände att någonting kröp över nyckelbenet…drog av mig byxorna och satt mig på ringen…kastade av det som satt fast runt halsen…och skreeek. Hcss turnéledare räddade mig…han tog upp jävlet som låg på ryggen och splattrade med sina äckliga svarta tjocka ben på tjottagolvet…fy fan…en jävla kackerlacka som säkert lagt ägg runt mitt nyckelben nu…fyfanijävlahelvetetjagkräktsgallaochbajs…festival säger jag ba…mysigt ska det va…okej med svettiga osköna festivalsköna spritmarinerade kroppar…men ett jävla snuskdjur….bluäää…dvävulsdjuren hittar nog rätt ändå…

En sak värd att nämna bortsett från min hemska upplevelse av djävulen i form av en stinkande liten ondskefull insekt är ju ändå att vårt band ska spela här nu på fredag. Det ska bli heeelt grymt! Vi spelar 75 minuter på Zeppelin-scenen… och jag är sååå jävla peppad!!! Att ge en massa hårdrock och kärlek till Swe Rocks hårdrockare och få lika mycket tillbaka…det finns inget bättre…

Adde:

Fan… Här vaknar man i Sthlm o ser ut som man har en lök i arslet.

Gör ett helt OK gig i teve fyras stela lokal och så bär det av till kanske Sveriges viktigaste händelse…nämligen Sweden Rock Festival. Å så ska man BARA signera i sweden rock shopen!

Blir helt sketnervös nervös o ser att det står ju faktiskt ett gäng stort som ett uddevalla-gig o väntar utanför shopen för att få sin platta signerad. Ska jag skita nu eller efter signeringen?

Den frågan som upprepas mer än nåt annat är varför vi inte spelar i år?. Svarar lika proffsigt Scott Ian på frågan. Vi kommer till din stad inom kort.

Ledig imorgon! Jag dricker min öl som är en blöt kontrast till min torra strupe. Tänker efter… Festival handlar just om det. Solen ska skina.. luften är torr… och jag blir marinerad av ölen.

Skål ta mig fan!

AddE

Fryser gör man ju, men när man står i baren backstage och ska ta en öl, vad händer? Man vänder sig om och där står en idol, IDOL – med stora bokstäver. Danny Vaughn från Tyketto! Hur fan gör man? Låtsas vara cool o sneglar lite men vafan, kör hårt i stället! ”Is it ok with a picture Mr Vaughn?” Såklart det är coolt. Smilar och ser grym ut, Han ler och ser grymmare ut. Vinst! Missa inte Tyketto på scen imorgon, ett av festivalens absolut måsten! Nu vet ni det! Sen att man köpt sjukt bra plattor gör ju inte saken sämre… Kom hit och rocka!

Herrejävlar vad det går att göra dödsmetall som både är medryckande och sann. Ateist som jag är tror jag så klart inte på vare sig asagudar eller något annat, men när Amon Amarth drar igång ”Twilight of the thunder god” känns det som Tors hammarslag rakt upp i ändalykten.

Dock är ljudet för lågt. Alldeles för lågt. Och för klent. Förvisso ordnar det upp sig en smula ju längre in i konserten vi kommer, men om detta är signifikativt för Sweden Stage i år så kommer Carcass ljudkalkon förra året kanske att få en ny kluckande släkting.

För bövelen. 

Höj!

Som Manowar brukar uttrycka det; all men play on ten.

En stor miss av festivalen är att den inte bokade Hardcore Superstar, som ändå är här och signerar skivor. Rapporter från en mycket välkänd fotograf, som helst vill vara anonym, säger att det under deras session var säkert 500 personer där. Och dessutom går gruppens nya skiva – en utmärkta ”Beg for it” – tydligen åt som isvatten i Sahara.

En testkörning av möjlgheterna att jobba på ett tillfredsställande sätt ger resultatet att det visar sig att vår VPN-klient beter sig som en festivalbesökare tidigt söndag morgon. Vilket gör Bad Boy Persson så här glad:

Det kan måhända tyckas vara ett mindre problem, men vi som skribenter på den här publikationen är beroende av VPN för att lyckas koppla upp oss mot tidiningen. För att få hem texter, för att kolla bilder och för att sköta andra administrativa saker som alltid dyker upp när text blir publicerbar tidningssida.

Med andra ord. Löser inte detta strul sig så blir verksamheten här nere en smula råddigare.

Och, dessutom – jävlar vad kallt det börjar bli.