+++

Rammstein

Liebe ist für alle da

Pilgrim/Universal

INDUSTRI/METAL ”Eine Richtung/Ein Gefühl/Aus Fleisch und Blut/Ein Kollektiv”

I signaturmelodin ”Rammlied” liknar sig den tyska effektivitetsenheten vid en urkraft som drar mot samma mål, vilket är ungefär lika sant som att sextettens sjätte studioutgåva är en homogen samling låtar.

För lika säkert som att medlemmarna i aktuella intervjuer har luftat missnöje över samarbetssvårigheter och ett framkompromissat resultat, lika sant är konstaterandet att ”Liebe ist für alle da” är en väldigt ojämn skapelse.

Inspelningsbesök i såväl Berlin som Los Angeles och San Francisco har mynnat ut i en brokig bunt sånger som vajar mellan aningen pekoralt (”Frühling in Paris”), tramsigt (”Pussy”), ryggradsmässigt framlagt (”Mehr”) – och reellt högmaskinell explosionsrock. Både det i inledningen omtalade öppningsspåret och ”B********” är snyggt orkestrerade stycken Wagner-prakt verkställda av ett hårdrockshungrigt Laibach, ”Waidmanns heil” hissar segel som en saltstänkt kusin till ”Feuer frei!” innan Josef Fritzl-inspirerade ”Wiener Blut” stänger källardörren om ett nattsvart och klaustrofobiskt elände som känns längs hela ryggraden.

”En Weg/Ein Ziel/Ein Motiv”

Ett välkomnat avstamp i den kreativt mest fruktbara perioden runt ”Sehnsucht” och ”Mutter” blir därför mest en förlängning av de mer ändamålsfyllande syskonskivorna ”Reise, reise” och ”Rosenrot”. Det är omöjligt att inte gilla produkten som sådan, men också väldigt svårt att förbehållslöst beundra den i en dryg trekvart.

Det finns tydligen en väg, ett mål och ett motiv.

Tråkigt bara att Rammstein alltför ofta kompromissar sig fram till slutdestinationen.

Bästa spår: ”Wiener Blut”.

Mattias Kling

++

Dead By Sunrise

Out of ashes

Warner

ROCK Själva tanken med sidoprojekt torde vara att utforska känsloyttringar som inte ryms i huvudsysslan. Och här ges tillfälle för Chester Bennington att göra något annorlunda… men lik förgnölat låter Dead By Sunrise mycket som nutida Linkin Park. Huvudpersonen själv hävdar emellertid en rockigare ambition som inte är helt missvisande. ”Crawl back in” påminner exempelvis en hel del om Blurs ”Song #2” medan bandet i albumets clou försöker nå en air av The Hives rättframma attityd. Gärna mer av den varan – och färre lismande refränger som beter sig likt värmesökande kryssningsmissiler inriktade mot tonårsheta hjärtan. Tackar som ödmjukast.

Bästa spår: ”My suffering”.

Mattias Kling